Just A Blue Tape?

I förrådet hittade jag en gammal bortglömd väska med några blandband från 1980-90-talen.
Och då snackar vi riktiga blandband.
Klassiska c-kasetter.
Som jag säkert lyssnade på i min Sony Walkman DD-II.
Som tyvärr inte längre fungerar.
Ska lyssna genom banden och presentera dem här. Det blir några fett nostalgiska tillbakablickar, men också goda tips på bra musik, tippar jag.
Först ut är blandbandet Just A Blue Tape - moments of sadness and gladness.
En balladtung nostalgitripp, med både starka och odödliga sånger.
Länge sen jag hörde en del av de här odödliga klassikerna. En blandning med ganska fin bredd också. Från inledande, fräna Tom Waits i fin balladform i Ol' 55, via sympatiskt, vackert kaliforniskt vemod från Parsons & Harris och James Taylor, och däremellan Eldkvarns finstämda Nerför floden. De kommer ju ursprungligen från Norrköping, så Nerför Strömmen hade kanske varit ett alternativ som titel? Här finns också en närmast gudomlig soulsång av James Carr, en av de absolut bästa sångarna i genren, och David Ruffin i sitt Temptations-paradnummer. Glömmer aldrig när dj:n på en Köpenhamns-klubb plötsligt satte underbara My girl på skivtallriken, och skapade magi på dansgolvet. Irländska supergruppen U2, här med en stor låt från ett av de största albumen, och Lundell med sin finstämda, mindre kända pärla, Underbart. Ja, en underbar A-sida.
Än B då?
Den startar med LeMarcs Evelina-intro, från hans allra bästa album. Marvin Gaye skrev kanske världens sexigaste sång med Let’s get it on. Och självklart är reggaeön Jamaika representerad, här av Jimmy Cliff. Den här balladen finns med på soundtracket till legendariska filmen The Harder They Come. Martin Gore är och förblir en av världens bästa låtsnickrare, och han sjunger sina Depeche-ballader med stor känsla. Somebody, ja, texten säger väl allt. The King, Elvis, hörs i ett fint studiospår från soundtracket till legendariska Aloha from Hawaii live-showen. Vemodet i Early Mornin' Rain får fortsättning i Brothers in arms, en hitskiva och tung ballad som nästan spelades sönder på 1980-talet. Tyvärr har texten minst lika hög relevans ännu 2020: ”There’s so many different worlds/so many different suns/and we have just one world/ but we live in different ones”.  Så tragiskt. The Pogues’ julstämning i Fairytale of New York får ge lyssnaren lite andra vibbar, och två magnifika soullåtar avslutar. Först ännu en av soulens giganter, Otis Redding, och därefter ett mera udda, men minst lika bra, spår med Van & Titus. Cry baby cry finns med på Dave Godin’s Deep soul treasures volume 1, en av de bästa soulsamlingar som någonsin getts ut, fullmatad med fantastiska deep soul-låtar. Serien har flera delar, men ettan är bäst. Rekommenderas!
Just A Blue Tape?
Nej, det är nog inget som bara är bara med det här blandbandet. Det skulle då vara att blandbandet bara innehåller ballader. Men kolla upp låtarna, de är alla väl värda att lyssna på.

A
Ol’ 55/Tom Waits
Love hurts/Gram Parsons & Emmylou Harris
Nerför floden/Eldkvarn
Carolina in my mind /James Taylor
The dark end of the street/James Carr
My girl/The Temptations
One/U2
Underbart/Ulf Lundell

B
Evelina/Peter Le Marc
Let’s get it on/Marvin Gaye
Many rivers to cross/Jimmy Cliff
Somebody/Depeche Mode
Early Mornin’ Rain/Elvis Presley
Brothers in arms/Dire Straits
Fairytale of New York/The Pogues
These arms of mine/Otis Redding
Cry baby cry/Van & Titus