Oförglömlig.
En av de bästa konserter jag någonsin sett.
Och jag har ändå också upplevt live bl.a. Bowie, Lou Reed, Dylan, Depeche Mode, Kraftwerk, Kent, Lundell, Håkan Hellström, Roxette, AC/DC, Deep Purple, U2, Rolling Stones, Eva Dahlgren, Juice Leskinen, Morrissey, Hoola Bandoola Band, Flaming Lips, Bruce Springsteen, Winnerbäck, Apulanta, Crazy Cavan, Midge Ure, Niklas Winter, ATYD, Anssi Kela, Pet Shop Boys, Eppu Normaali, Eagles, Europe... ja, you get the picture.
Hade biljetter till Neil Young och Sex Pistols men missade båda två. Och hade verkligen velat se konserternas konsert Live Aid. Jag och två vänner följde de 16 timmarna, men bara på tv.
Men jag har sett många utmärkta, klassiska konserter live.
Fantastiska Kent både i Helsingfors och Vasa på sin avskedsturné och i Vasa på Vapen & Ammunition-turnén, med Cardigans i Helsingfors ishall och den klassiska spelningen på Tavastia under Isola-turnen. Alla var de odödliga spelningar.
Henry Rollins var förstås rapp i käften även live. Underbara Flaming Lips på Pitkä Kuuma Kesä var ofattbart bra och kul. Bland det bästa jag någonsin sett live. Morrissey dagen innan var också sanslöst bra.
AC/DC 1997 och Deep Purple 1987 med sina bästa laguppställningar var oförglömliga. Likaså John Fogertys första, och sannolikt bästa, spelning i Finland, 1997. Min ryggrad minns ännu versionen av Long as I can see the light.
J Karjalainen Electic Saunas röjarversion av Väinö på Kåren i Åbo, samma år som Väinö blev en megahit, glömmer jag aldrig. Och vem kan glömma Bruce Springsteens fantastiska 4-timmarskonsert i Helsingfors, hans längsta någonsin. Jag har aldrig varit så utmattad efter en konsert. Och Bruce har levererat på alla tre konserter jag sett honom live.
Första gången jag såg Depeche Mode live och första gången jag såg Kraftwerk live gick stora drömmar i uppfyllelse. Och därefter såg jag båda två en gång till, under ett enda fantastiskt förlängt veckoslut. Och Depeche på Spirit-turnen var bästa (tredje) gången jag sett dem, och enda gången jag fått höra Everything counts live.
Dylan live var ett måste. Hade biljett till Pori Jazz men då han flyttade konserten några dagar kunde jag inte gå. Och i New York fick jag ingen att hänga med till Madison Square Garden för att se Dylan och Joni Mitchell. Det lär ha varit en strålande konsert. Jag var för trött för att gå ensam efter att ha sett ett strålande funkband på McDougal Street sent föregående kväll. Såg flera år senare Dylan i Helsingfors istället. Utmärkt. Och ett måste att ha sett Bob Dylan live. Formstarka Lou Reed i Tammerfors likaså ett måste, och underbara Bowie på Provinssi. U2 och Rolling Stones på stadion i Helsingfors inte att förglömma. Fina minnen. Dylan såg jag igen i somras, i Hamburg. Eagles på Sjöhistoriska i Stockholm blev en helt magisk kväll i högsommarvärme, Lars Winnerbäck i Umeå var istället den vädermässigt värsta konsert jag upplevt. Men likväl en helt fantastisk konsertupplevelse. Liksom de tre andra gånger jag sett honom live. Lundell i duggregn på Skansen spelade ingen av sina 20 mest kända låtar, men var utmärkt ändå. Jag fick höra alla favoritspår live på Vanha i Helsingfors istället. Håkan Hellström levererade med humor och värme i Stockholm och Jakobstad och det samma gjorde sympatiska Apulanta i Vasa. Jag har varit på stämningsfulla julkonserter med Boppers och Bo Kaspers Orkester i Stockholm och sett Finlands bästa jazzgitarrist Niklas Winter i olika konstellationer. Fullt godkänt också för bland andra Crazy Cavan, Matchbox, Manic Street Preachers, Eppu Normaali, Pelle Miljoona, Tomas Ledin, Peps Persson och Dogge från Latin Kings.
Har dessutom haft oförglömliga samtal med bland andra Wayne Coyne, Mikael Wiehe, Sami Sirviö, Stefan Sundström, Ulf Lundell, Niklas Winter, Boppers, John Fogerty, Stu Cook & Doug Clifford (men inte alla tre tillsammans), Crazy Cavan, Tomas Di Leva, J Karjalainen, Håkan Hellström, Ray Simpson och Anssi Kela. Har träffat Kent och Cardigans backstage före deras gemensamma spelning i Helsingfors och Eldkvarn i skivbutik i Stockholm, och Crazy Cavan ’n’ The Rhythm Rockers på Sokos när de var som allra störst i Finland, till exempel. Kul minnen.
Pet Shop Boys förgyllde en sommarkväll live i Vasa och Alphaville överraskade positivt en annan. Jag har sett Janne Schaffer på gura (gitarr), Irina Björklund på såg, och Jean-Michel Jarre på syntar. Och Europe innan de slog igenom, i Åminne. Goda minnen.
Magnum Bonum och Paul Oxley’s Unit tillhör de allra tidigaste och därför speciella konsertminnena. Jag var till och med ”hjälproadie” för Magnum Bonum, once upon a time in a small town.
Down Under med Men at Work på Grosse Freiheit 36 var långt bättre än väntat 2019 och Midge Ure levererade klassikeralbumet Vienna i sin helhet på likaledes legendariska klubben Grünspan i Hamburg.
Strövtåg i Hembygden med Mando Diao, när solen gick ner över havet den där 30-gradersfestivaldagen i Vasa 2018, var så oerhört vacker att det nästan gjorde ont. Ren musikalisk och stämningsmässig magi.
Wiehe sjöng Titanic live på hundraårsdagen av förlisningen, Anssi Kela var utmärkt på liten scen i en numera svunnen bar i Vasa. Och till klassikerna hör förstås Hoola Bandoola Bands nästsista spelning någonsin, på Stortorget i Malmö under Malmöfestivalen och And Then You Dies första efterlängtade spelning på åratal i hemstaden, där de använde så mycket rök att brandalarmet utlöstes före första tonen och vi (cirka 25 i publiken) fick vänta 45 minuter utanför, vänta på rökdykare, innan konserten startade, en klassiker bara för det. Och det finns förstås en hel del mera som jag inte nämnt här.
Men den kanske allra bästa upplevelsen var alltså förra midsommaren i Hamburg. Kanske för att den också var så oväntat fantastiskt bra.
Udo Lindenberg i sin hemstad med sin Panik Orkester.
Tre konserter, tre dagar, slutsålt med 12000 pers per kväll. Jag såg bara den mellersta konserten.
Magiskt. Underbart. Gripande. Reeperbahn live med Udo i Hamburg, vad kan slå det?
Och i kväll ser jag på Udos box Stärker Als Die Zeit live (igen), inspelad i Leipzig 2016. Nästan lika otroligt bra som live-upplevelsen 2019. Två blueray, två cd:n, fulla med livskraft.
Udo Lindenberg (70), i den här tappningen kan betyget bara bli 10/10.
Suveränt, oslagbart, en total upplevelse mellan rockkonsert, kabare’, reeperbahnsk frihet, och vansinnigt positiv spelglädje.
Och i dessa coronatider passar det ju bra att citera den fina texten i Horizont, en sång som görs i en makalös version här.
Hintern Horizont geht’s weiter
ein neuer Tag
hintern Horizont immer weiter
zusammen sind wir stark
En ny dag väntar bakom horisonten.
Tillsammans är vi starka.
Minns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar