Student 2020 Playlist

🌺👏
Grattis alla nya studenter!
Livet står framför er.
Så,
Glöm coronavåren för en stund.
Åtminstone för en dag.
Framtiden är lång och just nu är ändå bara nu.
Det kommer en bättre morgondag.
Grattis alla som avslutar skolår och studier.
Men särskilt ni studenter,
med en alldeles unik studentexamensdag,
coronavåren 2020.
På sikt kommer det här att kännas både unikt och speciellt.
Och fast det kanske bara känns just nu, lite småtrist mitt i glädjen,
och firandet måste ske med mycket större försiktighet än andra år,
ändå, njut!
Det är er dag!

Congrats all Students and Pupils that start your summer vacations tonight.
Forget this corona spring for a while, at least for today.
The future is long and right now is only, right now.
School's Out, enjoy.

And to all: take care, be safe, stay cool.
Och för alla med lite musikalisk spännvidd över tid,
här är en 33-varvare för alla, för just idag,
för att hylla med musik:

STUDENT 2020 PLAYLIST
Ohi On (7”)/Helsingin Varuskuntasoittokunta ja Sotilaskuoro
Don't Stop Me Now (Revisited)/Queen
Lev Nu Dö Sen/Miss Li
The Last Disco In Paris/Partners
Walking On Sunshine/Katrina And The Waves
Jag Har Vänner (CD-s)/Mikael Wiehe
Vägarna Jag Fann/Ronny Carlsson
Shoreline (Live 2003)/Broder Daniel
Luulei/J. Karjalainen
Parasta Aikaa (Live)/Anssi Kela
The Voice (Live 1982)/Ultravox
Den Enda Levande I Vår Stad/Lalla Hansson
This City/Snoop Dogg
Summer Of Energy (Solsticio Largo) (12”B)/Gigi D’Agostino
Forget About The World (The Daft Punk Mix) (
12”)/Gabrielle
When Tomorrow Comes (Peacetour Live)/Eurythmics
Nothing Is Impossible/The Interns (aka The Viceroys)
Now Is The Time/The Rimshots
School’s Out/Alice Cooper
Dolce Vita (Italian Mix) (7”)/Ryan Paris
Artificial Intelligence/Spacelab
Old School Baby - Small People Version (12”)/Westbam & Nena
Efter Plugget (7")/Factory
Wonderful Life (12”)/Black
Baby Can You Dance All Night (12”B)/Electric Boogie Men
1999 (Full Length Version) (12”)/Prince
Olen Kaunis/Pelle Miljoona OY
Jag Vill Gå Hem Med Dej/Lars Winnerbäck
I Won’t Let The Sun Go Down On Me (7”)/Nik Kershaw
Sternenreise (Live 2016)/Udo Lindenberg
Strövtåg I Hembygden/Mando Diao
Hyvää Huomenta Suomi/Karma
Hard Times Come Again No More (BBC Radio Session)/The Proclaimers

Trumpen Trump mot Twitter

Om det inte vore så tragiskt,
för hela världen och för Amerika,
kunde man kanske skratta åt alla osannolika, närmast ofattbara och bisarra utspel som härstammar från Trumpens obehärskade tweets.
De tycks dessutom bara bli värre, ju närmare han är ett (förlorat?) val.
Men tyvärr är det alldeles för allvarligt, tragiskt, farligt,
det är beyond parody, helt enkelt.
Och nu har en trumpen Trump reagerat mot Twitter också.
Det mest pinsamma är förstås att Twitter måste varna för innehållet,
i tweets som en amerikansk president, utan självkontroll, skickar ut.
Vem hade kunnat tro att det landet kunde sjunka så lågt?
Det är bara att hoppas, för världens och Amerikas skull, att trump förlorar (om)valet.
Han har redan gjort stor skada, i praktiken sett till att "det amerikanska seklet" och det "moraliska ledarskapet" för den fria världen har upphört.
Förtroendekapitalet är förbrukat.
Och när cirkusen en dag äntligen lämnar arenan,
hur ska den stora massan republikanska senatorer och kongressledamöter då någonsin kunna se sig själva i spegeln igen? Efter att ha stött circus trump, och låtit den amerikanska demokratin och ledarskapet urholkas och förlora sin trovärdighet?
Som talesättet lyder: Who's the greater fool, the fool, or the one who follows?
Det är en tragisk tid, där Kina, på andra sidan världen, i sin tur tar till nya diktatoriska hårdhandskar mot Hongkongs demokratiska protester. Och det riskerar bli värre.
Det mullrar även i öst, medan övriga världens uppmärksamhet är upptagen med Covid-19 och den hotande kombinationen av global hälsokris, social kris och ekonomisk kris.
Och så har vår värld även en räcka andra tragiska regimer att dras med, som de i Brasilien, Ungern och Nordkorea.
Eller för att citera Tears For Fears fina 80-talshit:
It's a very, very, Mad World.

Från arkivet: Depeche Mode Live 2018

Depeche Mode har jag sett live tre gånger, på singelturnén 1986-98, på Exciter-turnén, och nu senast, på Spirits-turnén.
Alla tre gångerna i Helsingfors.
Tre utmärkta konserter.
Men frågan är om de inte var allra bäst på den senaste turnén. En fantastisk långhelg i Helsingfors med både Kraftwerk och Depeche Mode live. Depeche Mode i Arenan. Och dagen innan Kraftwerk live, i Finlandiahuset. Kan inte bli bättre.
Största stunden var nog att få höra Everything Counts live, för första gången, men DM har också visat att de är relevanta i dag med sitt mest politiska album sedan Construction Time Again. Och att det behövs politik märks ju inte minst varje dag under coronavåren då världen tvingats ta del av den trumpna cirkusens alla absurda utspel.

Från arkivet: Kraftwerk Live 2018

Kraftwerk Live.
Det är en annorlunda upplevelse.
Mera multimedial upplevelse än ren konsertupplevelse, men en verklig upplevelse.
Första gången jag såg dem live var mind-blowing.
Så annorlunda, så otroligt coolt. Så fantastiskt bra.
Andra gången, 15.2.2018, var också spektakulärt bra.
Även om jag nu visste vad jag skulle få uppleva, ungefär.
Kraftwerk är Kraftwerk. Kult.
Och att också få se Depeche Mode live samma långhelg i Helsingfors var närmast ofattbart.
Två av mina största favoritband.
Samma långhelg.
Live i Helsingfors.
Först ut var Kraftwerk. Ett av världens mest inflytelserika band. The Man-Machine!

Late-May Playlist

Skolorna i Finland öppnade i vår för elva korta dagar.
Känns, onekligen, ganska kort.
Men det blev alltså ändå två helger innan skolåret avslutas.
Här är lite musik för sena maj,
och för att tackla den här allra sista skolveckan våren 2020.
26 spår, det bara blev så.

Finnish schools reopened this spring for 11 days.
Here's a playlist for late May, and for the last week of this school year.

Late-May Playlist:

Race For The Prize (Live 2019)/The Flaming Lips
Rhythm Of The Night (12” Remix)/DeBarge
Deshalv Spill’ Mer He/BAP
Audio Audio/The Classics
Carscape/Escalators
1 Steg Bak Å 2 Steg Fram/Just D
Sanningen/Petter & Linnea Henriksson
The New World/X
I Must Not Think Bad Thoughts/X
Böser Traum/A.F Moebius
Ihmemaa (CD-s)/Apulanta
Enjoy The Silence (Live in Austin 2013)/Depeche Mode
Vackra Hjältar (12”)/Zäpo
Jag Får Liksom Ingen Ordning (CD-s)/Lars Winnerbäck
Run, Andy, Run/Henrik Berggren
The Yeah Yeah Yeah Song (With All Your Power)/The Flaming Lips
Don’t Believe The Hype (12”)/Public Enemy
We Almost Lost Detroit (Live At No Nukes Concert)/Gil Scott-Heron
Sent På Jorden/Peps Blodsband
Badlands (Live 2009)/Bruce Springsteen & The E Street Band
Saints An’ Sinners/White snake
Då Börjar Fåglar Sjunga/Miss Li
Bodies As Battlefields/Burning Hearts
Kuka Näkee Sut/Juha Tapio
Horizon/Udo Lindenberg
Vi Är För Alltid/Kent

The Flaming Lips go Soft Bulletin

Visionär. Experimentlusta.
Det är två ord som beskriver The Flaming Lips och särskilt sångaren Wayne Coyne.
Nu har de gjort det igen.
Klassiska albumet The Soft Bulletin har spelats in i en liveversion med symfoniorkester.
Det är inte så ofta en sådan kombination tillför någonting väsentligt eller konkurrerar med originalalbumet.
Men få har ju en så svulstig och perfektionistisk ljudbild som Flaming Lips.
The Soft Bulletin var ett fantastiskt album som banade väg till Läpparnas största stund, albumet Yoshimi Battles The Pink Robots. Jag utsåg det till årets album i min årsöversikt i dagstidningen. Men det gjorde de flesta andra också.
Soft Bulletin blev också årets album hos endel recensenter och hyllat av snart sagt alla.
Kanske hade Flaming Lips inte resurser att göra albumet så svulstigt som de kanske hade önskat. Men det har de nu. Och The Soft Bulletin av The Flaming Lips featuring The Colorado Symphony, live at Red Rocks Amphitheatre,  är sensationellt bra.
För en gångs skull är en symfoniorkester-förstärkt version minst lika bra som originalet, ja, bättre, faktiskt.
Ljudbilden är svulstigare, vilket passar utmärkt för de här låtarna. Inledande Race For The Prize är strålande, en underbar öppning. Fina Waitin' For A Superman känns oerhört aktuell, 20 år efter The Soft Bulletin. Med finns också The Spiderbite Song, som inte fanns med på The Soft Bulletin när jag i tiden köpte den europeiska versionen på cd (där ingick istället Slow Motion). Men Spiderbite försvarar sin plats här. Hela albumet håller genomgående hög klass och ljudet är superbt, vilket man brukar kunna förvänta sig av The Flaming Lips. Hela albumet avslutas med Sleeping On The Roof, en mjuk avslutning. En utmärkt version, men jag hade ändå gärna sett en mera explosiv avslutning, gärna i form av ett extraspår. Tänk om de knöt ihop konserten med till exempel Seven Nations Army? Jepp, The Flaming Lips har gjort en cool cover på White Stripes-klassikern.
Nå, även utan rivigt extraspår är den här livedubbeln sensationellt bra.
Hoppas The Flaming Lips gör en live-symfoni-version även av Yoshimi Battles The Pink Robots.
Det här ger mersmak!
Känner man inte alls till The Flaming Lips är Greatest Hits Vol 1 Deluxe Edition (3 CD) en utmärkt ingång med spår från många plattor (exklusive de tidiga, punkiga) och flera outgivna eller svåråtkomliga spår.
The Flaming Lips är ett av världens bästa liveband. Det bevisade de inte minst på Pitkä Kuuma Kesä i Helsingfors. Legendarisk konsert. Och dessutom träffade jag och min dåvarande flickvän Wayne Coyne och hans dåvarande fru mitt i Helsingfors och hade en mycket trevlig diskussion om festivalen, Flaming Lips och Helsingfors sevärdheter. Mycket, mycket sympatiska, och Wayne betonade att vi inte bara skulle se Flaming Lips utan också de andra banden på festivalen. Schysst.

Minnen från The Flaming Lips och Wayne Coyne i Helsingfors.

Cd-versionen med välförtjänta hyllande omdömen från NME, Uncut och The Times.

Playlist för Mors dag

🌹
Älskade Mamma.
Min Älskade Mamma.
Alla Älskade Mammor.
Alla Älskade Modersfigurer, Dagmammor och Tanter, för alla som någonsin behövt en trygg famn.
Alla Ni som varit en Mor, eller Som En Mor, för någon,
den här dagen är för Er Alla.
Varmt Grattis på Mors Dag!

Dearest Mother, all Mothers, and all that are/care like a Mother for someone.
This day we celebrate All of You.
Happy Mothers Day!

Här en liten playlist, med musik att fira till, tänka till, njuta av, och gärna dansa till.
En del kanske självklara val, men en del lite mindre självklara, okända, kanske otydliga, val,
just for the fun of playlists.


PLAYLIST FOR MOTHER’S DAY
Välkommen Hit/Jumper
As Good As You’ve Been To This World/Janis Joplin
Kaikki Me Tarvitaan Äitiä/Mikko Alatalo
Kära Mamma/Hov1
Finland (Suomi)/Cultured Pearls
Mammas Don't Let Your Babies Grow Up To Be Cowboys/Waylon Jennings & Willie Nelson 
Ge Mej Sol, Ge Mej Vår! (7”B)/Gitte Henning
Love Love Love/Desmond Foster
Kaikki Tahtoo Rakastaa/Hector
Mother (Live 1980-81)/Pink Floyd
Lek Att Du Är Barn Igen/November
Say Mama/Hurriganes
Mammarock/Nationalteatern
Kärlekssång Till En Kvinna På 50 År/Sånger För Kvinnor Och Män
Också Du/Sånger Om Kvinnor
Äidille (7”)/Matti Hytönen
Mamma Är Lik Sin Mamma/Siw Malmqvist
Onnellinen Perhe/Ne Luumäet
Treat Your Mother Right/Mr. T
Mother And Child Reunion (7”)/Paul Simon
My Momma’s In Town/The New Temperance Seven
I Just Called To Say I Love You (Soundtrack LP Version)/Stevie Wonder
Solen Stiger Upp Även Idag/Jumper

Vuxenrock?

Vad är vuxenrock?
Många kallar mogen soul vuxenmusik, särskilt deep soul förstås,
för att det så ofta är så djupa, tunga, erfarna, känslor som plågsamt sjungs eller skriks ut i många av de bästa låtarna.
Eller så är det febrigt starka, djuriskt sexiga, svettlackande spår om kärlek, älskog och svek.
När James Carr sjunger Dark End of the Street, då är det uttryckligen vuxensoul om förbjuden kärlek, svek och otrohet.
När Marvin Gaye sjunger ut sin all-förtärande och starkt sexualiserade passion i Let's get it on är det ren vuxensoul.
Eller när Nina Simone med knappt tillbakahållet ursinne under medborgarrättskampen sjunger om förhållandena i sydstaterna i starka Mississippi Goddam, eller stegvis höjer intensiteten i I wish I knew how it would feel to be free. Då är det omöjligt att inte beröras.
Det viktigaste är inte tonens absoluta renhet utan känslan, smärtan, äktheten.
En känsla så stark att också tonen kan få spricka.
Också hos dessa soulens giganter med fantastiska röstresurser.
Och när en mindre känd men röststark Kenny Carter sjunger om att förtäras av ångest, förrådd vänskap och kärlek i menage a trois-låten Showdown, då är det också vuxensoul.
Ingenting är däremot samtidigt så rätt tekniskt och så fel själsligt som det jag kallar soulless soul, soul som kanske är notsäkert framförd av skickliga musiker, men som helt saknar själ.
Soul där man hör att sångaren/sångerskan aldrig på riktigt har upplevt eller förmår förstå det som de försöker sjunga om.
Småsött, kanske, tekniskt skickligt rentav, men ointressant. Och med ett ord: Fejk.
Countryn, åtminstone den djupa varianten, har i likhet med soulen en vuxenådra.
Och då tänker jag inte bara på Johnny Cash.
Vuxenrock är väl någonting liknande, rock som handlar om utpräglat vuxna teman och känslor. Om öden som besjungs som vuxna människors öden och som besjungs av vuxna människor som ser på världen genom vuxna glasögon.
I en tid då allt vuxet är ute och nästan varje 70-åring helst verkar vilja upplevas och klä sig som ung(dom).
Yta och ungdom är idealet, se bara på tv:ns reality-shower.
Och själv gillar jag att bära coola caps på huvudet.
Så varför snacka vuxenrock?
Därför att jag ikväll har lyssnat på en samling som uttryckligen fick mig att tänka på ordet vuxenrock.
Totta Näslund hymlade ju inte när han skulle sätta titeln på sitt samlingsalbum,
"Bättre begagnat. Totta 8: Greatest Hits".
Totta Åtta därför att det var hans åttonde soloalbum. Utkom 2005. Många fina, mogna låtar om livet och kärleken. Han har ett annat härligt album som heter Duetterna, men några av de finaste duetterna finns också med här; Balladen för Torsten o Sanne (Kärleken) med Sanne Salomonsen, Utan Dig med Sharon Dyall och Alltid inom mig med Josefin Nilsson. Den gamla Nationalteatern-sångaren gör också en fin soloversion av Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar. Totte är framför allt en vuxen tolkare. Kärleken kommer, kärleken går, som både han (på svenska) och Sanne Salomonsen (på danska) sjunger med sådan trovärdig, vuxen och vacker övertygelse i Balladen för Torsten o Sanne. Det är starkt, vackert, gripande. Men det är inte Totta som skrivit låtarna utan det står stora låtskrivare som bland andra Dan Hylander, Mauro Scocco och Mikael Wiehe för. Totta är däremot en förnämlig tolkare av andras ord och musik.
Det var länge sedan jag hörde den här plattan. För länge.
En annan utpräglat vuxen platta är förstås Tankar vid 50 av Björn Afzelius (1997). Det är länge sedan jag hörde på den också, men det gjorde jag häromkvällen. Så här i socialt distanserande coronatider har man ju även lite mera tid för att lyssna på bra musik. Tankar vid 50 är nog en av de vuxnaste plattor jag har i samlingen, eftersom det är ett sorts bokslut i sånger över livet så långt för Björn Afzelius. Det är hans reflektioner över kärleken, politiken, vännerna, barnen och sin egen dödlighet. Det finns ett moget nordiskt vemod som genomsyrar albumet även om Afzelius själv var en starkt globalt inriktad individ. Plattan blev ett sorts avslut för Afzelius och avslutas med en sorgset vacker och mycket tankeväckande Liten blues vid gravens rand, där Afzelius sjunger "Låt bli att säga/hur fin jag var/Vill du säga nåt/så säg det till mej nu" och i sista versen "Känn ingen ånger/invid min grav./Fäll inga tårar av samvetskval./Om du ångrar nåt/så visa mej det nu". Kloka ord. Ett album där Afzelius uppenbarligen ärligt ser tillbaka på sitt liv, både på framgångar och tillkortakommanden.
Och när jag ändå är på gång måste jag slå ett slag för en betydligt yngre mans yngremansrock.
För det finns ändå både någonting vuxet och ungdomligt i soundet på Osslers utmärkta album Desorienterad, från 2001. Jag hade nog inte ens hört den här plattan om jag inte hade läst underbara Feber, boken om recensionssajten online med samma namn, som upprätthölls av fyra av Sveriges största och bästa musikskribenter.
Ossler var recenserad i Feber, och det var bara en av många fantastiska och välskrivna recensioner. Den boken kom att orsaka många skivinköp, planerade och oplanerade.
Osslers Desorienterad var ett oplanerat skivköp, tills jag läst Feber, men också ett aldrig ångrat skivköp.
När jag nu hör plattan igen inser jag, precis som gällande Totta och Afzelius, att det är alltför länge sedan jag hörde det här albumet senast.
Desorienterad är ett strålande album.
Det finns en melankolisk sprödhet som genomsyrar dubbel-cd:n (Ossler var så produktiv att det här är ett genomgående bra dubbelalbum). På andra cd:n övergår Ossler ställvis till ett mera adrenalinstänkande, aggressivt sound. Vi presenteras en mera stökigt punkig och osande Ossler i till exempel Finns det en enda här som är frisk, men får också tungt malande powerpop i fina Atlantis. I brytningspunkten mellan den melankoliskt spröde och den stökigt adrenalinstinne finner vi artisten Ossler i en sorts bräcklig helfigur. Konvolutet känns helt utformat för titeln Desorienterad, det andas  en starkt urban gråblekhet och trasighet. Överallt finns en utsatthet i centrum, toner kan och får brista när känslor övertrumfar tonrenhet.
Nästan mitt i albumet får vi en cover av Jag ger dej min morgon (på första cd:n), som både för in lite evergreen-toner och samtidigt sitter så himla rätt och personligt på Desorienterad.
Monsterman och Slå sönder skiten är andra inlägg i känsloregistret på ett album som ständigt berör, överraskar, och kryper under skinnet. Febers recension hade, som så ofta, helt rätt.
Vackert behöver inte alltid vara helt rent. Fråga vuxensoulens stora namn om det.
Men det ska vara och kännas äkta.
Det gör Totta Näslunds Bättre begagnat. Med den erfarna vuxenhetens stilla vemod och livskraft.
Det gör Björn Afzelius Tankar vid 50. Med den åldrande vuxenhetens medvetenhet om alltings förgänglighet, inklusive den egna kroppens.
Det gör också Pelle Osslers Desorienterad. Med en betydligt yngre vuxenhets skälvande, bräckliga och testosteronfyllda mångtydighet.
Tre album som väcker tankar.

Från arkivet: Apulanta Live 2017

Apulanta är ett av Finlands mest intelligenta band.
Det kanske man inte skulle tänka första gången man hörde till exempel hiten Anna mulle piiskaa.
Men särskilt Toni och Sipe har blivit rocklegender i Finland, inte bara för apulantas låtskatt utan för att de också framträder som smarta och sympatiska i de flesta sammanhang.
26.11.2017 spelade de live i ishallen i Vasa. Under en två-dagars ishallsfestival som bland annat hade Village People och Apulanta på programmet. Bara det.
Apulanta vann publiken direkt, genom att börja med Klamydias känga till hemstaden, Vaasalaiset on...
En grymt bra start.
På ett par ställen körde Toni kommentarer på båda språken (se första klippet nedan). Kul för alla svenskspråkiga i publiken. Apulanta var helt enkelt mycket väl förberedda och pålästa när de kom till Vasa. Respekt.
Och det var ett riktigt bra drag på konserten dessutom. Rakt igenom.
Den dokumentära spelfilmen om bandet, Teit meistä kauniin,  med premiär 2016, är för övrigt väl värd att se. Den förstärker en sympatisk bild av bandet. Det gjorde också den här konserten 2017.
I like.

Från arkivet: Bob Hund Live 2016

Ett av Sveriges verkliga kultband, Bob Hund.
Gjorde en fantastisk spelning på Ritz i Vasa, 3.12.2016.
"Istället för musik: förvirring" heter en av deras kända låtar. Visst, det är väl en hel del förvirring, mycket som händer på scenen, men det är en himla massa bra livemusik också.
En väldigt kul liveplatta (inspelad i London 2001) ingår som cd 2 i strålande dubbelalbumet/samlingen 10 år bakåt & 100 år framåt.
Det här är ett sympatiskt och coolt band. Som är otroligt underhållande live.
Nästan ofattbart kul att få se dem live på scen i Finland, i Vasa.
Och jag ser dem mycket gärna live igen.
Här är ett par smakprov från Ritz.

Från arkivet: Kent Avskedsturnèn 2016

Det var det perfekta pop-avskedet.
kents sorti.
Först, en otroligt stark video som annonserade slutet, med ett datums precision.
Sedan det sista albumet.
Med låtar som bara påminde om det kommande avskedet. Överlag starka låtar.
Sedan avskedsturnén i Sverige. Med två konserter i Finland, tack för det.
Jag var på dem båda, den första i Helsingfors 27.10.2016 och den andra, den sista någonsin i Finland, i Vasa, dagen därpå. Den 28.10.2016.
Konserten i Helsingfors såg jag på ståplats. En fantastisk musikfest. Jag hade skaffat biljett på läktaren, men min barndomskompis kom över två biljetter på golvet. Inget snack vilken som skulle väljas.
Jag har fortfarande kvar extrabiljetten på läktaren. Den förblev outnyttjad. Tyvärr.
Varför gav jag inte bara bort den?
En magisk kväll i Helsingfors. Och ett tidigt tåg till Vasa för konsert nummer två.
Där höll jag på att missa konsertstarten.
Var redo i god tid. Förberedd. Skulle möta vänner i hallen.
Ringde sedan på taxi, försökte ringa, i minst 30-40 minuter. Inget svar. Alla var upptagna.
Slutade med att jag inte längre vågade chansa, fick springa och omväxlande gå till ishallen.
Vasa ishall, gudsförgätet placerad på Kopparön.
Kom dit strandvägen och när jag närmade mig släcktes plötsligt belysningen på grusvägen. Jag fick i närmast kolmörker försöka hitta någon stig och ta mig över ett smalt skogsparti bakom ishallen. Föll såklart, flera gånger, i skogsriset, i mörkret. Spurtade genomsvettig in i ishallen, banade mig väg till min plats högt uppe på läktaren, hann inte träffa vännerna, men var i alla fall där någon enstaka minut före nedräkningen nådde noll.
En skakig början på en andra magisk kväll. Ännu en musikfest.
Och en vemodig kväll. När Sveriges bästa band sade tack och adjö.
Men de gjorde det med stil.
Hade förstås allra helst velat se den allra sista konserten, i Globen, i Stockholm.
Men det var helt ok så här också, att se båda avsskedskonserterna i Finland.
Helsingfors var den större konsertupplevelsen av dem, kanske mest för att jag upplevde den på golvet, närmare scenen, men båda var förstås mycket bra.
Tack kent.

Det sista klippet är från sista konserten i Finland, i Vasa. Tyvärr har jag dåligt med korta klipp därifrån, dels tog minnet slut i kameran och dels filmade jag några längre klipp. Hade gärna från Vasa visat avslutningen på Den sista sången, den sista sången som kent (någonsin) spelade i Finland, men den rymdes tyvärr inte in här där klippen måste vara kortare än en minut.

Stämning i Vasa. (c) PE.

747 i Helsingfors. (c) PE.

Från arkivet: Matchbox Live 2016

Finland var en anakronistisk musikscen i slutet av 1970-talet och början av 1980.
Plötsligt slog rock`n´rollen igenom. Efter filmen American Graffiti svepte en rock`n´roll-nostalgisk vind över västvärlden. Men ingenstans slog den lika hårt igenom som i Finland.
Finland sveptes med i en otroligt aktiv rockabillyvåg, med egna nya storband som Teddy & The Tigers, Buck Jones och Lonestars, men som också gav en revival åt många av de gamla rockabilly-stjärnorna, som var bortglömda i hemlandet USA. Nu blev de stora igen, i Finland. Och den brittiska rockabillyvågens mest kända band blev storstjärnor i Finland. Matchbox, Crazy Cavan och amerikanska Stray Cats var tidens stora affischnamn. Stray Cats förblev stora, splittrades, återförenades för ett nytt album 2019, och kom till Pori Jazz under comeback-turne’n ifjol. Tyvärr missade jag den spelningen.
Matchbox har däremot spelat nu och då i Finland, men jag såg dem för första gången 30 juli 2016. På Leipätehdas (Brödfabriken) i Vasa. Och gubbarna kan fortfarande.
Ifjol var det 40 år sedan deras största hit (och bästa låt) släpptes, Rockabilly Rebel. Den var förstås också höjdpunkt och publikfavorit på deras gig i Vasa. Här är Put the blame on me, live från brödfabriken. En annan fin låt av rockabillyveteranerna, som fortfarande spelar med de flesta medlemmarna från sin klassiska lineup. Kul att hinna se dem live.

Från arkivet: Crazy Cavan Live 2016

Rockabillylegenden "Crazy" Cavan Grogan gick bort 15 februari 2020.
Crazy Cavan `N´The The Rhythm Rockers var megastjärnor i Finland 1980. Med albumet Still Crazy sågs de som popstjärnor, nåja rockstjärnor, i Finland. Jag kom i kontakt med deras musik när jag började högstadiet, i ny skola och ny klass. Det gick enkelt. Redan efter första skoldagen var vi några pojkar som gick hem till nya klasskompisen Timo för att höra Crazy Cavan på stereon. Jag hade inte hört Cavan tidigare och de nya klasskompisarna tyckte att jag absolut måste höra Cavan. Och det är jag glad för.
Crazy Cavan och hans Rhythm Rockers spelade på i 40 år till. Ända fram till Cavans frånfälle. Respekt.
Jag träffade Cavan Grogan och Lyndon Needs för en intervju på hotell Presidentti i Helsingfors på 1990-talet. De har hela tiden haft endel fans i Finland och ofta uppträtt här. Jag minns dem som mycket trevliga och vänliga, även om de var ordentligt försenade till  intervjun. Och de hade bara gott att säga om Finland och sina finländska fans. Själv såg jag dem bara en enda gång live, i Seinäjoki 15 april 2016. Bättre sent än aldrig.
Det var en ganska märklig kväll. Hotell Sorsanpesä är ju legendariskt och hotellrestaurangens interiör fortfarande som tagen ur en historiebok. Det var ganska lite folk på plats, men en mycket kul kväll. Med en trevlig publik och ett schysst band. Rockabilly Rules OK, som Cavan sjöng.
Här är Teddy Boy Rock`n´Roll.
Den fanns med på klassiska livealbumet Live at the Rainbow, här är den live i Seinäjoki 15.4.2016.
Crazy Cavan tillhör de artister som fått kämpa för att kunna förbli musiker, med kultstatus i rockabilly-kretsarna, men inga stora framgångar som rockstjärna (utom en kort period kring 1980, och då främst i Finland).
Crazy Cavan Grogan var en artist som aldrig gett upp. Och som skrev mängder av enkla, rotnära rocklåtar under sin karriär. Inflytelserika brittiska musiktidningen Mojo publicerade en kort nekrolog över Cavan Grogan, och det var han verkligen värd.
Tack för över 40 är av ren, ärlig, kompromisslös Rock`n´Roll.
Tack, och farväl, Crazy Cavan.

Från arkivet: Anssi Kela Live 2015

Anssi Kela har jag sett minst tre gånger live, den bästa spelningen var på den nu nedlagda puben Drinking Duck, där han och bandet gav en mycket intim spelning för en mycket liten publik.
Om jag minns rätt var det 17.4.2014 och startdatum för deras vinterturne’.
Anssi Kela gjorde en bejublad spelning för en större publik på Ritz i Vasa 30 maj 2015.
Tyvärr spelade jag inte in någonting på Ank-puben, men det gjorde jag dess bättre på Ritz.
Klippen på en omarrangerad Puistossa och en stark Parasta aikaa för långa, så här blir det bara en kort ögonblicksbild av en av Finlands bästa och mest sympatiska artister, på Ritz, 30.5.2015.
En utmärkt konsert, där Parasta aikaa var kvällens höjdpunkt. Dubbelalbumet Parasta aikaa (live) från 2016 dokumenterar just den här turne’n mycket väl.

Från arkivet: Morrissey Live 2014

I England har Morrissey & Marr länge setts som det tredje bästa låtskrivarparet någonsin, efter Lennon & McCartney och Jagger & Richards. Morrissey och Marr utgjorde halva bandet i 1980-talslegenderna The Smiths. Efter The Smiths fortsatte Morrissey ha en framgångsrik solokarriär som kröntes med det klassiska albumet You are the Quarry (årets album 2004 enligt många musikskribenter, inklusive jag).
Men under de senaste åren har Morrissey förlorat mycket av sin kultstatus och gjort sig mera eller mindre omöjlig i stora delar av sin traditionella fan-bas på grund av kontroversiella högerpopulistiska politiska uttalanden. De är, kort sagt, oacceptabla.
Kontroversiell har han förvisso alltid varit, men inte på samma nivå eller i samma skala som de senaste åren.
Här är ett klipp från Finlandiahuset, Helsingfors 16.11.2014, då Morrissey ännu inte förlorat sin generella status som kultikon. Ett kort klipp med Smiths-låten Meat is murder, som var kontroversiell redan på 1980-talet.
Min dåvarande kamera hade bra ljud, men taskig kamera. Beklagar.

Från arkivet: Lars Winnerbäck Live 2014

Lars Winnerbäck har bara uppträtt en enda gång i Finland såvitt jag vet.
Och den enda gången spelade han på Vasa Övningsskola.
Winnerbäck kommenterade också platsen, en skolfestsal/gymnastiksal med ribbstolar längs väggarna.
Inte Vasas stoltaste stund som "rock- och popstad" precis.
Vad kan man vänta sig i en stad utan en vettig konsertscen för populärmusik som kräver större utrymmen än fina, lilla Ritz.
Det blev ändå en stämningsfull och fin konsert. En sittande publik fungerade för Winnerbäcks i huvudsak akustiska set. Men jag har sett honom göra bättre spelningar, med fullt band.
En finstämd Om du lämnade mig nu var nog höjdpunkten den här kvällen i Vasa.
Tyvärr är den filen för stor här, så det får bli ett annat, kortare, smakprov från Lars Winnerbäck live på Övis 3.10.2014. Ljudet är bra, men bilden tyvärr usel, i den här sekvensen. Winnerbäck själv, det hör man, var i god form den kvällen.

Från arkivet: Mikael Wiehe Live 2014

Hittade några videofiler som jag spelat in på bra konserter.
Kan bara visa korta klipp (det ryms ju inte mera i det här formatet).
Först ut, från 100-årsdagen av Titanics förlisning, Mikael Wiehe live på Ritz i Vasa 15.4.2018.
En kväll när han (förstås) framförde just Titanic.
I en mycket fin version, kan jag tillägga.
Hade en bra diskussion med Wiehe i samband med den spelningen, kring stadsomvandling, Malmö, politik och musik.
Wiehe är en ikon inom svensk musik, och fortfarande en samhällsdebattör av rang.

Jonathan Johanssons 7 april

Jonathan Johansson är albumaktuell med Scirocco.
Det mest omtalade spåret, 7 april, spelade han och bandet live i säsongens sista Babel i SVT.
Låten handlar om 7 april 2017, då centrala Stockholm skakades av ett terrordåd. 7 april beskriver en persons färd och upplevelser strax efter dådet, på väg genom Stockholms innerstad till fots, på väg till sin älskade.
Experimentellt sound, skakande sång och text som ställvis påminner om en dagboksanteckning om hur huvudpersonen rört sig minuterna efter dådet, och vad han registrerar omkring sig på vägen, med ängslan inombords om han ska finna sin älskade. Johansson har lyckats skapa en närmast dokumentär känsla av där och då med sitt sound, men för personen i 7 april slutar det bra, kan jag väl avslöja. Det gjorde det inte för alla, tyvärr.
Johansson gjorde ett starkt framträdande i Babel.
Albumet Scirocco har däremot fått lite blandade recensioner, inklusive några fåniga kommentarer att man borde vara filmag för att hänga med i texterna. Kanske det ändå säger mera om recensenten än om artisten.
Jag har tills vidare bara hört några korta klipp från Scirocco. Bra första intryck, men jag kan alltså inte kommentera albumet ännu.
Men framförandet av 7 april i Babel var utmärkt och väckte mycket mersmak.
Det kan jag säga.
Kan också förstå att experimentell (pop)musik inte uppskattas av alla.
Men ge åtminstone 7 april en chans.
En stark musikalisk skildring av en svart svensk dag.

Första maj - och en hyllning till lärandet

Idag firas första maj, den internationella arbetets dag.
Och i år kan vi särskilt fira alla vardagshjältar som håller igång de vitala samhällsfunktionerna i tider av kris; inom vården, omsorg, skola och utbildning, mat och livsmedelshandel, ordning, och andra vardagshjältar. Hoppas deras arbetsinsatser också komms ihåg när man ska dela ut belöningar och sätta löner och arbetsvillkor.
Igår var det studenternas kväll, valborg.
Gemensamt för båda, och särskilt i dessa trumpna fake news-tider är vikten av kunskap, sanning, och utbildning. Och bildning, allmänbildning.
En hyllning till lärandet. Oppimisen ylistys.
Det är skäl att betona vikten av livslångt lärande.
Allmänt och generellt, lärprocesserna är livslånga, kunskapsjakten likaså.
Det är också en orsak till att dagens låt får bli en som kan koppla ihop den kombinerade helgen studenternas kväll och arbetets dag, i en hyllning till lärandet.
Oppimisen Ylistys  av Agit Prop. Låten har spelats in av flera andra, men det är basgången, och stämsången, i Agit Props version som gör den så unik.
Den skrevs i tiden som ett politiskt budskap riktat till arbetarklassen, men innehåller också ett mera generellt (ut)bildningsbudskap, som i den formen också är högaktuellt i vår tid, betydelsen och vikten av livslångt lärande för alla, oavsett utgångspunkt,
An ode to learning. En hyllning till lärandet.
”Älä usko kuulopuheisiin/ota selvää/Mitä itse et tiedä, sitä et tiedä/ota selvää”. På svenska blir det: Tro inte på hörsägen/ta reda på (fakta)/Det du inte själv vet, det vet du inte/ta reda på (fakta).
Vi lever i en tid då det inte är självklart att presenteras fakta och sanning. Vi har alla ett ansvar att ta reda på fakta, se igenom löst eller manipulativt tyckande, värdera kunskap och betona lärande.
Oppimisen ylistys innehåller oerhört vacker stämsång, och ett budskap, men framför allt en av de finaste basgångar jag hört. En härligt medryckande rytm.
Även utan vackra sångstämmor skulle det här vara en bra instrumental låt. Den svänger ju!
Glad valborg och första maj.
Go bass!
And learn for life!