Det bästa som hänt finsk fotboll.
Under överskådlig tid.
Grattis till guldet, IFK Mariehamn!
Jag jublade redan i fjol då SJK snuvade HJK på FM-guldet i fotboll.
Men det här är större.
Den minsta ort som vunnit ett FM-guld i fotboll.
Första gången för Åland.
Underbart.
Varför det bästa som hänt finsk fotboll?
För att man nu, för andra året i rad, brutit HJK:s totala dominans över finsk fotboll.
"Det behövs utmanare, det behövs förnyelse. För vem orkar se samma lag vinna samma liga år efter år? Därför var fjolåret någonting extra för finsk ligafotboll", skrev jag i bloggen den 2 april.
Tack för i år, Mariehamn!
Finsk fotboll var en av världens minst intressanta fotbollsligor.
En bananliga där olika lag spelade men den rikaste, dyraste, överlägset största, klubben ständigt vann guld.
En enda lång gäspning.
Men först SJK och nu IFK Mariehamn har gjort det. Bärgat guldet från storebror.
Och kanske är det också det bästa som kan hända finsk landslagsfotboll.
Att vi fått en liga istället för en bananliga.
För Åland är det här en stor seger.
En stor dag.
Den mest intressanta dag jag överhuvudtaget kan minnas i finsk ligafotboll.
Inför sista spelomgången:
Helt öppet vem som tar guld, silver, brons.
Helt öppet vilket lag som faller till ligakval.
Nu blir det FC Inter som kvalar mot TPS i ett stekhett aboensiskt ligakval. En osannolik säsongs final får alltså ännu en knorr. Vilket år.
Men i kväll står bara IFK Mariehamn i fokus.
Vilken laginsats. Vilken säsong. Vilken dramatik.
När avbytaren Assis satte in 2-1 i 74:e minuten skrevs fotbollshistoria.
19 minuter senare var guldet Mariehamns.
Och kanske, en dag, blir IFK Mariehamns sagolika år film?
Till sist: HIFK stannar i ligan, där behövs de. Och VPS blev fyra, helt ok, det också.
söndag 23 oktober 2016
torsdag 20 oktober 2016
Bevara Tvålfabriken
Det finns många exempel, internationellt och nationellt, på att det mest attraktiva alternativet är att kombinera ett byggt kulturarv med ny byggnation, att kombinera historia, lokal identitet , nya och anrika byggnader, till en god och spännande bostadsmiljö.
Stadsdelen Brändö i Vasa har en stark identitet och triangeln Smulterö-Rahkola-Tvålfabriken är det kulturhistoriskt mest värdefulla område som ännu är oplanerat i Vasa. Ett byggt kulturarv som nya städer bara kan drömma om.
Nu hotas Tvålfabriken av rivning.
Ödesdagen är nästa tisdag.
Då fattar stadens planeringssektion beslut om Tvålfabriken.
Men Vasaborna borde åtminstone få veta vad som konkret är tänkt att komma till, innan staden fattat beslut om vad som ska försvinna.
Tvålfabriken, Vasa Tvål, tillhör den nationella industrihistorien.
Hirn (1918) beskrev Wasa Tvålfabrik som en av landets äldsta och den största i sin bransch, och att "Fabriken förmår till en betydande del tillfredsställa landets behof af stearinljus"...).
Den nuvarande fabriken har ett vackert torn med unika ljusdekorationer, som kunde fungera som ett "brand", varumärke, för ett attraktivt bostadskvarter. T.ex. en torndesign för det framväxande området?
Pikanta detaljer som tvålfabrikens ljusdekorationer tilltalar de kreativa, framgångsrika invånare som staden hoppas locka till Vasa. Alla som blir intresserade av tvålfabrikens framtid eller rivning borde därför börja med att ta sig tid att upptäcka och betrakta dessa torndekorationer.
För ett byggbolag är det, helt logiskt, mest lönsamt att riva, bygga nytt och sälja, för att därefter övergå till andra objekt. Att bevara och upprusta fabriken till ny användning (genuina, attraktiva loftbostäder, Vasaversionen av helsingforsiska Kabelfabriken, konst- och kulturcentrum, forskningscenter...) är dyrare.
Men för en stad gäller det att tänka mera långsiktigt. Tvålfabriken har ett kultur- och industrihistoriskt värde samt ett ekonomiskt värde, för området, om man väljer att kombinera anrikt och nytt till en attraktiv och spännande helhet. Rivs tvålfabriken river Vasa en del av sin historia, identitet och anrika industrimiljö, men också, samtidigt, en del av det potentiella varumärket Brändö.
Vill man locka kreativa, framgångsrika, urbana invånare till området är det en kombination av nytt och anrikt, historia, identitet och en god livs- och boendemiljö som attraherar mest.
I den miljön kan - och bör - Tvålfabriken ingå.
(c) PE
Stadsdelen Brändö i Vasa har en stark identitet och triangeln Smulterö-Rahkola-Tvålfabriken är det kulturhistoriskt mest värdefulla område som ännu är oplanerat i Vasa. Ett byggt kulturarv som nya städer bara kan drömma om.
Nu hotas Tvålfabriken av rivning.
Ödesdagen är nästa tisdag.
Då fattar stadens planeringssektion beslut om Tvålfabriken.
Men Vasaborna borde åtminstone få veta vad som konkret är tänkt att komma till, innan staden fattat beslut om vad som ska försvinna.
Tvålfabriken, Vasa Tvål, tillhör den nationella industrihistorien.
Hirn (1918) beskrev Wasa Tvålfabrik som en av landets äldsta och den största i sin bransch, och att "Fabriken förmår till en betydande del tillfredsställa landets behof af stearinljus"...).
Den nuvarande fabriken har ett vackert torn med unika ljusdekorationer, som kunde fungera som ett "brand", varumärke, för ett attraktivt bostadskvarter. T.ex. en torndesign för det framväxande området?
Pikanta detaljer som tvålfabrikens ljusdekorationer tilltalar de kreativa, framgångsrika invånare som staden hoppas locka till Vasa. Alla som blir intresserade av tvålfabrikens framtid eller rivning borde därför börja med att ta sig tid att upptäcka och betrakta dessa torndekorationer.
För ett byggbolag är det, helt logiskt, mest lönsamt att riva, bygga nytt och sälja, för att därefter övergå till andra objekt. Att bevara och upprusta fabriken till ny användning (genuina, attraktiva loftbostäder, Vasaversionen av helsingforsiska Kabelfabriken, konst- och kulturcentrum, forskningscenter...) är dyrare.
Men för en stad gäller det att tänka mera långsiktigt. Tvålfabriken har ett kultur- och industrihistoriskt värde samt ett ekonomiskt värde, för området, om man väljer att kombinera anrikt och nytt till en attraktiv och spännande helhet. Rivs tvålfabriken river Vasa en del av sin historia, identitet och anrika industrimiljö, men också, samtidigt, en del av det potentiella varumärket Brändö.
Vill man locka kreativa, framgångsrika, urbana invånare till området är det en kombination av nytt och anrikt, historia, identitet och en god livs- och boendemiljö som attraherar mest.
I den miljön kan - och bör - Tvålfabriken ingå.
torsdag 13 oktober 2016
Äntligen, Bob Dylan!
Årets Nobelpris i litteratur går till… Bob Dylan!
Jag kunde knappast tro att det var sant.
Äntligen! Säger jag.
Det fanns förstås många andra bra och värdiga kandidater.
Valet av Bob Dylan kommer att diskuteras hett, och mycket länge.
Men det är inte första gången Dylans namn nämns i spekulationerna.
Om någon, någonsin, skulle få ett pris baserat på rocklyrik, så är det Dylan.
Nu kan man ju tillägga att Dylan också har skrivit böcker.
Hans självbiografi del ett (den enda del som hittills utkommit) är en fantastiskt välskriven och intressant bok. Memoarer - Första delen, heter den i svensk översättning. Helt underbar. Jag har väntat sedan 2004 på en uppföljare.
Men det är inte därför han får Nobelpriset i litteratur.
Det är hans sångskatt som premieras, Dylan Berättaren, med en sångtextslyrik som i sina stora stunder är magisk, texter som är överraskande, uppfriskande, rebelliska och sköra.
Dylan Rockpoeten som ständigt berör, som protesterar, tror, kritiserar och tvivlar, som förnyar sig och rör sig mellan olika genren. Han genomförde en rockrevolution genom att plugga in gitarren och övergå till att spela elektriskt. För det kallades han Judas. Och svarade med att på band uppmana sitt Band att "play f-cking loud!". Under en senare period i livet var han nästan (men bara nästan) uträknad som en föredetting, men gjorde en så stark comeback att man kan tala om en andra andning. Och gjorde några av sina starkaste album. Det var den perioden jag såg honom live för första gången, i Helsingfors, efter att en gång tidigare ha haft biljetter till Pori Jazz, där han ändrade konsertdag till en som krockade med Eagles spelning på Sjöhistoriska i Stockholm. Och en annan gång, när jag var i New York, uppträdde han med Joni Mitchell i Madison Square Garden, men jag var för jetlaggad och trött för att orka gå dit. Gissa om jag ångrat att jag inte såg den spelningen!
Men jag har sett Dylan live, en bra konsert, med ett bra kompband. Modern Times hette det då aktuella, utmärkta, albumet. Och jag har förstås boxen The Complete Album Collection (Vol. One). Där ingår de första 41 officiella album han har gett ut. Det har blivit nya album sedan dess, och ja, jag gillar varmt fjolårets Shadows In The Night.
Dylans officiella bootleg-serie med alternativa inspelningar har dessutom blivit en alternativ ingång till Dylans musikskatt. Han verkar ha spelat in (och sparat) hur mycket som helst genom åren och nästa megabox innehåller därför sannolikt en komplett samling med officiella bootleg-inspelningar (volym ett). Den senaste i raden, Vol. 12, innehåller inspelningar från 1965-66. Jag nöjde mig med den allra tunnaste versionen, 2 cd:n. I serien finns många fantastiska alternativa nedslag i Dylans historia, som t.ex Another Self Portrait (Bootleg Series Box 10) med låtar från 1969-71, eller Live 1966 (Bootleg Series Box 4), den första officiella utgåvan av legendariska "Judas-tejpen", live från Manchester. Den köpte jag på Borders i World Trade Center i New York, dagen efter konserten jag missat, något år före platsen så tragiskt försvann.
Jag brukar ibland tänka om han klarade sig, den coola svarta försäljaren som jag köpte skivan av och som jag en god stund diskuterade Dylankonserten med. Han grämde sig också över att ha missat den.
Dylan Legenden har berört många, många lyssnare över tid. Han är betydligt äldre än min generation, men jag minns bra när jag fick vinylboxen Biograph att recensera, som tonåring.
Jag hade hört Dylan förr, men Biograph fick mig att börja lyssna.
Vilken musik jag än har brunnit för därefter, otaliga band och stilar, har Dylan ändå alltid haft sin givna plats.
I bokhyllan, bredvid Memoarer, står Sångtexter 1962-2001, inbunden.
En påminnelse om att Dylans sångtexter finns utgivna i bokform, att de förtjänar att läsas, och att de håller för att läsas, även utan musik. Dylan skriver rocklyrik, men också texter som helt enkelt är lyrik, utan förtecknet rock. Bländande lyrik. Dylan Poeten har en språkbehandling, detaljskärpa och spännvidd som både imponerar och berör.
Alla Dylans perioder innehåller exempel på levande, berörande rocklyrik, att välja enskilda favoriter är därför i det närmaste futilt. Dylans sångskatt är för bred och vid och djup.
Men ska jag här välja att nämna bara en berättelse bland så många blir det kanske den tragiska klassikern The Lonesome Death of Hattie Carroll, av Samhällskritikern Dylan. En dramatisk berättelse om orättvisor och ojämlikhet, om ras, klass och kön, och i dess centrum två individer, den fattiga, gamla svarta kökspigan Hattie, som helt oprovocerat slogs ihjäl av den rike, vite tobaksfarmaren William Zanzinger under en middag. Påföljden blev sex månaders fängelse, och Dylans avslutande strof, "Bury the rag deep in your face/For now's the time for your tears".
Låten och texten är från The Times They Are A-Changin' (1964), men känns ändå olustigt relevant och aktuell. Följande album fick titeln Another Side of Bob Dylan, vilket angav en ny riktning och resten är historia. Dylan har förnyat sig genom decennierna, och berört med texter om social rättvisa, kärlek, tro, hopp. Han har lyft fram de stora existentiella frågorna, och en del banala, ofta poetiskt, i texter som har burit sig själva, även om de är stöpta, och bäst framförda, till musik.
Rynka på näsan den som vill, men jag säger äntligen.
Bob Dylan förtjänar litteraturpriset.
En glad dag,
men också en dag med sorgkant,
ty Dario Fo, en annan värdig Nobellpristagare och samhällskritiker,
har gått ur tiden.
Också han kontroversiell och ifrågasatt som Nobelpristagare i litteratur, 1997.
Det länder Nobelstiftelsen all heder att man nu i år, 2016, vågar värdesätta rocklyrik och sångtexter som en genuin litteraturform.
Peter LeMarc sade en gång till mig, ungefär, att han kände sig förolämpad att få frågan om han planerat att skriva en bok. Som om sångtexter inte skulle vara lika fina eller tillräckligt mycket värda som en bok. Det fick mig att tänka efter.
Välskrivna nedskrivna sångtexter kallas rocklyrik, men de är också lyrik, utan rock.
Med ett rent litterärt värde. Punkt.
Det är det som Nobelstiftelsen låter förstå med årets litteraturpris till Bob Dylan.
Jag håller med.
Och inser att detta också är början på en ny, stor, och sannolikt frän, kulturdebatt.
I många pretentiösa och förnäma finsalonger hänger endel mungipor i kväll.
Vi andra som gärna läser god litteratur, men som också lyssnar, spelar till exempel albumet Together Through Life (2009) i kväll, och då särskilt ett underbart, för dagen vältituerat, spår:
I Feel A Change Comin' On
Jag kunde knappast tro att det var sant.
Äntligen! Säger jag.
Det fanns förstås många andra bra och värdiga kandidater.
Valet av Bob Dylan kommer att diskuteras hett, och mycket länge.
Men det är inte första gången Dylans namn nämns i spekulationerna.
Om någon, någonsin, skulle få ett pris baserat på rocklyrik, så är det Dylan.
Nu kan man ju tillägga att Dylan också har skrivit böcker.
Hans självbiografi del ett (den enda del som hittills utkommit) är en fantastiskt välskriven och intressant bok. Memoarer - Första delen, heter den i svensk översättning. Helt underbar. Jag har väntat sedan 2004 på en uppföljare.
Men det är inte därför han får Nobelpriset i litteratur.
Det är hans sångskatt som premieras, Dylan Berättaren, med en sångtextslyrik som i sina stora stunder är magisk, texter som är överraskande, uppfriskande, rebelliska och sköra.
Dylan Rockpoeten som ständigt berör, som protesterar, tror, kritiserar och tvivlar, som förnyar sig och rör sig mellan olika genren. Han genomförde en rockrevolution genom att plugga in gitarren och övergå till att spela elektriskt. För det kallades han Judas. Och svarade med att på band uppmana sitt Band att "play f-cking loud!". Under en senare period i livet var han nästan (men bara nästan) uträknad som en föredetting, men gjorde en så stark comeback att man kan tala om en andra andning. Och gjorde några av sina starkaste album. Det var den perioden jag såg honom live för första gången, i Helsingfors, efter att en gång tidigare ha haft biljetter till Pori Jazz, där han ändrade konsertdag till en som krockade med Eagles spelning på Sjöhistoriska i Stockholm. Och en annan gång, när jag var i New York, uppträdde han med Joni Mitchell i Madison Square Garden, men jag var för jetlaggad och trött för att orka gå dit. Gissa om jag ångrat att jag inte såg den spelningen!
Men jag har sett Dylan live, en bra konsert, med ett bra kompband. Modern Times hette det då aktuella, utmärkta, albumet. Och jag har förstås boxen The Complete Album Collection (Vol. One). Där ingår de första 41 officiella album han har gett ut. Det har blivit nya album sedan dess, och ja, jag gillar varmt fjolårets Shadows In The Night.
Dylans officiella bootleg-serie med alternativa inspelningar har dessutom blivit en alternativ ingång till Dylans musikskatt. Han verkar ha spelat in (och sparat) hur mycket som helst genom åren och nästa megabox innehåller därför sannolikt en komplett samling med officiella bootleg-inspelningar (volym ett). Den senaste i raden, Vol. 12, innehåller inspelningar från 1965-66. Jag nöjde mig med den allra tunnaste versionen, 2 cd:n. I serien finns många fantastiska alternativa nedslag i Dylans historia, som t.ex Another Self Portrait (Bootleg Series Box 10) med låtar från 1969-71, eller Live 1966 (Bootleg Series Box 4), den första officiella utgåvan av legendariska "Judas-tejpen", live från Manchester. Den köpte jag på Borders i World Trade Center i New York, dagen efter konserten jag missat, något år före platsen så tragiskt försvann.
Jag brukar ibland tänka om han klarade sig, den coola svarta försäljaren som jag köpte skivan av och som jag en god stund diskuterade Dylankonserten med. Han grämde sig också över att ha missat den.
Dylan Legenden har berört många, många lyssnare över tid. Han är betydligt äldre än min generation, men jag minns bra när jag fick vinylboxen Biograph att recensera, som tonåring.
Jag hade hört Dylan förr, men Biograph fick mig att börja lyssna.
Vilken musik jag än har brunnit för därefter, otaliga band och stilar, har Dylan ändå alltid haft sin givna plats.
I bokhyllan, bredvid Memoarer, står Sångtexter 1962-2001, inbunden.
En påminnelse om att Dylans sångtexter finns utgivna i bokform, att de förtjänar att läsas, och att de håller för att läsas, även utan musik. Dylan skriver rocklyrik, men också texter som helt enkelt är lyrik, utan förtecknet rock. Bländande lyrik. Dylan Poeten har en språkbehandling, detaljskärpa och spännvidd som både imponerar och berör.
Alla Dylans perioder innehåller exempel på levande, berörande rocklyrik, att välja enskilda favoriter är därför i det närmaste futilt. Dylans sångskatt är för bred och vid och djup.
Men ska jag här välja att nämna bara en berättelse bland så många blir det kanske den tragiska klassikern The Lonesome Death of Hattie Carroll, av Samhällskritikern Dylan. En dramatisk berättelse om orättvisor och ojämlikhet, om ras, klass och kön, och i dess centrum två individer, den fattiga, gamla svarta kökspigan Hattie, som helt oprovocerat slogs ihjäl av den rike, vite tobaksfarmaren William Zanzinger under en middag. Påföljden blev sex månaders fängelse, och Dylans avslutande strof, "Bury the rag deep in your face/For now's the time for your tears".
Låten och texten är från The Times They Are A-Changin' (1964), men känns ändå olustigt relevant och aktuell. Följande album fick titeln Another Side of Bob Dylan, vilket angav en ny riktning och resten är historia. Dylan har förnyat sig genom decennierna, och berört med texter om social rättvisa, kärlek, tro, hopp. Han har lyft fram de stora existentiella frågorna, och en del banala, ofta poetiskt, i texter som har burit sig själva, även om de är stöpta, och bäst framförda, till musik.
Rynka på näsan den som vill, men jag säger äntligen.
Bob Dylan förtjänar litteraturpriset.
En glad dag,
men också en dag med sorgkant,
ty Dario Fo, en annan värdig Nobellpristagare och samhällskritiker,
har gått ur tiden.
Också han kontroversiell och ifrågasatt som Nobelpristagare i litteratur, 1997.
Det länder Nobelstiftelsen all heder att man nu i år, 2016, vågar värdesätta rocklyrik och sångtexter som en genuin litteraturform.
Peter LeMarc sade en gång till mig, ungefär, att han kände sig förolämpad att få frågan om han planerat att skriva en bok. Som om sångtexter inte skulle vara lika fina eller tillräckligt mycket värda som en bok. Det fick mig att tänka efter.
Välskrivna nedskrivna sångtexter kallas rocklyrik, men de är också lyrik, utan rock.
Med ett rent litterärt värde. Punkt.
Det är det som Nobelstiftelsen låter förstå med årets litteraturpris till Bob Dylan.
Jag håller med.
Och inser att detta också är början på en ny, stor, och sannolikt frän, kulturdebatt.
I många pretentiösa och förnäma finsalonger hänger endel mungipor i kväll.
Vi andra som gärna läser god litteratur, men som också lyssnar, spelar till exempel albumet Together Through Life (2009) i kväll, och då särskilt ett underbart, för dagen vältituerat, spår:
I Feel A Change Comin' On
söndag 18 september 2016
Irland - och stjärnan Henry
I mina lästips efter sommaren nämnde jag att Roddy Doyles roman En stjärna kallad Henry fortfarande var öppen för mig, halvläst. Jag sparade boken med flit, läste den när jag häromveckan besökte Irland.
Och kan nu bekräfta: Det här var bästa sättet att läsa en roman som mustigt och trovärdigt ger en fin inblick i fattigdomen på Irland, påskupproret 1916 och kampen för självständighet de följande åren. Henry är en mångfacetterad figur, en antihjälte. Och Roddy Doyle ger en välkomponerad bild av Irlands ödesstund.
De verkliga rebellerna 1916 passerar revy och det är jämsides med dem som romanfiguren Henry kämpar, utan att riktigt bli en jämlik. Framför allt blir han ett redskap, ett blodigt sådant, i självständighetskampen. Henry inser sin roll medan historia utspelas, och berättelsen visar också att ingen sida i konflikten är svart eller vit.
En stjärna kallad Henry kom ut på engelska 1999 och innehåller mycket tragik och uppoffringar, stjärna är Henry främst som bödel och våldsman. Men boken innehåller också en kärlekshistoria och rörande detaljer.
Jag hade stor behållning av att läsa romanen före jag besökte Posthuset, själva sinnebilden och huvudskådeplats för påskupproret 1916. I år är dessutom ett bra år att besöka Irland, under hundraårsfirandet av 1916.
Att läsa en roman för att känna av stämningar och få tips inför resor är något jag gjort förr, till exempel fick jag flera fina tips av att läsa Dan Browns Inferno inför en resa till Florens. Utan den hade jag knappast väntat 40 minuter i 43 graders värme för att kunna besöka La Grotta Del Buontalenti i Giardino di Boboli. Grottan var nämligen öppen bara 3 x 15 minuter per dag!
Den är värd ett besök.
Liksom General Post Office i Dublin.
Och kan nu bekräfta: Det här var bästa sättet att läsa en roman som mustigt och trovärdigt ger en fin inblick i fattigdomen på Irland, påskupproret 1916 och kampen för självständighet de följande åren. Henry är en mångfacetterad figur, en antihjälte. Och Roddy Doyle ger en välkomponerad bild av Irlands ödesstund.
De verkliga rebellerna 1916 passerar revy och det är jämsides med dem som romanfiguren Henry kämpar, utan att riktigt bli en jämlik. Framför allt blir han ett redskap, ett blodigt sådant, i självständighetskampen. Henry inser sin roll medan historia utspelas, och berättelsen visar också att ingen sida i konflikten är svart eller vit.
En stjärna kallad Henry kom ut på engelska 1999 och innehåller mycket tragik och uppoffringar, stjärna är Henry främst som bödel och våldsman. Men boken innehåller också en kärlekshistoria och rörande detaljer.
Jag hade stor behållning av att läsa romanen före jag besökte Posthuset, själva sinnebilden och huvudskådeplats för påskupproret 1916. I år är dessutom ett bra år att besöka Irland, under hundraårsfirandet av 1916.
Att läsa en roman för att känna av stämningar och få tips inför resor är något jag gjort förr, till exempel fick jag flera fina tips av att läsa Dan Browns Inferno inför en resa till Florens. Utan den hade jag knappast väntat 40 minuter i 43 graders värme för att kunna besöka La Grotta Del Buontalenti i Giardino di Boboli. Grottan var nämligen öppen bara 3 x 15 minuter per dag!
Den är värd ett besök.
Liksom General Post Office i Dublin.
torsdag 1 september 2016
Lästips såhär efter sommaren
Sommaren 2016 går inte precis till historien
som varm och vacker. Det blev väl två solveckor i alla fall, men en hel del tid
att glo på regntunga dystra skyar. Ett väder gjort för svart kludd på vitt papper,
böcker.
Men det går lika bra med selleri, som Preben
& Preben skulle ha sagt (minns nån dem?).
För mig hör det till semestern att läsa en fysisk bok. Dit har inte tekniken och e-böckerna riktigt hunnit ännu.
Här är några tips inför höstrusket, såhär efter
rusksommaren:
Falleri
fallera fallerallalla avslutar Carin Gerhardsons åtta
titlars serie om Hammarbypolisen. Och, ärligt talat, jag har läst bättre böcker
om det här gänget, men det är en bra deckarserie och finalen ett måste. Jepp,
jag vet också att den utkommit tidigare, men deckare läser jag helst
uttryckligen i pocketform.
Jag läser deckare bara på semestern och i år var Hammarbypolisens final ett givet val.
Tyvärr slutar serien, för jag gillar persongalleriet. Men Carin Gerhardson vill
gå vidare och slutar på topp, ungefär, och det är bara att respektera det. Tack
för en bra serie. Ni som inte läst den kan med fördel börja med bok ett och
beta av hela serien.
En av mina favoritförfattare är Nick Hornby.
Nåt annat är väl i och för sig otänkbart om man dels älskar vinyler och musik, och dels håller på Arsenal. Två av mina
absoluta favoritromaner är följaktligen High fidelity (om en skivbutiksägare)
och Fever Pitch (om ett Arsenalfan). I sommar läste jag (igen) Hornbys 31 låtar (eller ok, jag har tidigare
läst originalet 31 Songs, så det är
första gången jag läser översättningen, också den bra).
Och det är ju sånt här vi musikvänner går igång
på. Hornby beskriver 31 låtar i lika många korta storyn, om vad låtarna betyder
för honom, varför de är så bra som de är.
Några av dem tycker jag också är riktigt, riktigt bra, men jag tror
ingen av dem hade platsat på min lista
över 31 låtar. Men Nick Hornby argumenterar väl för varenda en av dem.
Jag kanske sätter upp en egen lista i höst och postar den här.
Nick Hornby, alltså. Varm rekommendation. På
flera av hans böcker.
Originalversionen av Jack Kerouacs På väg (det står faktiskt så på
konvolutet) i häftad form kom ut första gången på svenska i år (på engelska,
med tillägget The Original Scroll kom den ”redan” 2007). Den fanns med på min
shortlist för sommarlitteratur 2016, men jag har inte läst ut den än.
Köpte också en handfull pocketar på loppis som
jag räknar till sommarens högintressanta klassiker: Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (jag har faktiskt
inte läst den tidigare!), Raymond Carvers Short
Cuts (Robert Altmans film har jag förstås sett tidigare) och Jim Mortimores
Cracker – The Mad Woman in the Attic
(romanen bakom den strålande brittiska tv-deckaren med Robbie Coltrane i
huvudrollen). Alla tre rekommenderas varmt.
Köpte en bok av Mikael Niemi också, den första jag läst efter Populärmusik från
Vittula, som verkligen var en läsupplevelse. Mannen som dog som en lax är inte ny, och inte fullt lika bra som Vittula, men den känns angelägen och den ger läsaren förståelse för och information
om ett tornedalsfinskt perspektiv på Sverige. Storyn tunnas tyvärr ut när handlingen pendlar till Stockholm, för det är i skildringarna av den tornedalska finska kulturen och
historien som Niemi verkligen briljerar. Och då sitter jag som klistrad.
Roddy Doyle skrev The Commitments, som ju blev en härlig film, men i höst läser jag hans
En stjärna kallad Henry. En stor dos
irländsk historia invävd i romanfigurens liv under den irländska republikens
tillblivelse. Välskriven och gripande hittills, men läsningen är ännu på hälft.
Litteratur är ju bara ett sätt att fylla ut
regniga stunder. Men det funkar också.
Read on!
söndag 14 augusti 2016
Manics och Cardigans
Wasa Open Air idag blev en sisådär tillställning. Lite mera publik än befarat, klart färre än önskat.
Manic Street Preachers levererade bra, soundet var också bra, låtvalet dock lite överraskande. Varför ingen The Everlasting? Och mindre fokus på Everything Must Go än väntat, trots 20-årsjubiléet. Men plus för en snygg Suicide is painless (ni minns väl signaturmelodin till Mash?) och mäktiga Design For Life var en majestätisk avslutning. Nice.
Cardigans hade jag förväntningar på, men de var bara helt ok. Utan Peter Svensson, dessutom. Men Nina Persson sjöng en snygg finsk tango och My Favourite Game var showstopper, som förväntat. Missade tyvärr Weeping Willows och hörde bara två spår av Egotrippi, men de två spåren lät bra.
Hoppas det blir en fortsättning, trots att Vasapubliken halvsvek.
Det tål att upprepas, kommer inte tillräckligt stor publik blir det inga stora konserter heller.
Kom igen!
Hörde redan första tipset om artist nästa år, Gyllene Tider lär vara på förslag. Det skulle ju dra bra med publik i svenska Österbotten i alla fall...
måndag 11 juli 2016
Bollen är rund: Tankar efter EM
Igår tog fotbolls-EM 2016 slut.
Lite trist att Portugal vann 1-0, men all cred för ett riktigt snyggt mål, även om förspelet med den feldömda frisparken för hands gav lite fadd eftersmak. En pinsam domarmiss.
Men Frankrike hade ju sina chanser, och gjorde inget mål. Det är fotboll.
Fast saldot blir nog en småtrist turnering med få riktigt bra matcher.
Däremot en hel del kämpaglöd.
Och två riktiga ljusglimtar vi aldrig glömmer;
Tack Island! Fotbollsundret, den solida laginsatsen och naturligtvis Vulkanen. Wow!
Vilket otroligt EM de gjorde, nationen som är lika stor (eller liten) som Svenskfinland, som slår ut England och gör överlag en finfin turnering, med 10 procent av landets befolkning på plats i Frankrike. Go Island, det säger jag bara!
Och tack Wales! Ett härligt lag där världsstjärnan Bale är en i gänget, fast förstås bra mycket bättre, och jobbar på för laget. Många av superdivorna har en hel del att lära sig av Bale.
Både Island och Wales visade dessutom oförställd och oregisserad glädje, total lycka, när de vann eller gjorde mål. Det var befriande att se spelare göra mål och helt enkelt skrika ut sin glädje och strunta i fjolliga målgester och egotrippade mannekänguppvisningar. Det är annars så mycket uppvisning och beräknat showmanship av stjärnorna. Ok, det finns en del gester som är lite kul, som EM:s bästa spelare Griezmanns, lite funky och fånigt, sådär, om vart annat.
Sverige underpresterade klart, eller är kanske inte bättre än så där. Och Zlatan tackar för sig i blågult, och ska nu spela för ManU. Och ännu en turnering spelades utan Finland, nu när Island verkligen visat framfötterna, börjar man ju undra när Finland äntligen ska lyckas kvala in till ett slutspel, det första...
Tittarna och läsarna får fundera om rätt lag vann turneringen, ett lag vann i alla fall, och det är Portugal.
De kom från den betydligt lättare delen av spelplanen, slapp möta Italien, Tyskland…och Island.
Och de hade sannolikt ett ännu bättre lag förra gången de var i EM-final, då de förlorade.
Bollen är rund.
Lite trist att Portugal vann 1-0, men all cred för ett riktigt snyggt mål, även om förspelet med den feldömda frisparken för hands gav lite fadd eftersmak. En pinsam domarmiss.
Men Frankrike hade ju sina chanser, och gjorde inget mål. Det är fotboll.
Fast saldot blir nog en småtrist turnering med få riktigt bra matcher.
Däremot en hel del kämpaglöd.
Och två riktiga ljusglimtar vi aldrig glömmer;
Tack Island! Fotbollsundret, den solida laginsatsen och naturligtvis Vulkanen. Wow!
Vilket otroligt EM de gjorde, nationen som är lika stor (eller liten) som Svenskfinland, som slår ut England och gör överlag en finfin turnering, med 10 procent av landets befolkning på plats i Frankrike. Go Island, det säger jag bara!
Och tack Wales! Ett härligt lag där världsstjärnan Bale är en i gänget, fast förstås bra mycket bättre, och jobbar på för laget. Många av superdivorna har en hel del att lära sig av Bale.
Både Island och Wales visade dessutom oförställd och oregisserad glädje, total lycka, när de vann eller gjorde mål. Det var befriande att se spelare göra mål och helt enkelt skrika ut sin glädje och strunta i fjolliga målgester och egotrippade mannekänguppvisningar. Det är annars så mycket uppvisning och beräknat showmanship av stjärnorna. Ok, det finns en del gester som är lite kul, som EM:s bästa spelare Griezmanns, lite funky och fånigt, sådär, om vart annat.
Sverige underpresterade klart, eller är kanske inte bättre än så där. Och Zlatan tackar för sig i blågult, och ska nu spela för ManU. Och ännu en turnering spelades utan Finland, nu när Island verkligen visat framfötterna, börjar man ju undra när Finland äntligen ska lyckas kvala in till ett slutspel, det första...
Tittarna och läsarna får fundera om rätt lag vann turneringen, ett lag vann i alla fall, och det är Portugal.
De kom från den betydligt lättare delen av spelplanen, slapp möta Italien, Tyskland…och Island.
Och de hade sannolikt ett ännu bättre lag förra gången de var i EM-final, då de förlorade.
Bollen är rund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)