Eurovision i St Pauli

Det blev folkfest i går, lördag.
Nej, inte Lange Nacht der Museen.
Det blev, lite otippat,
Eurovision.
På storskärm.
I St Pauli.
Från att ha varit en grupp på sex som ville gå på Lange Nacht der Museen var det ingen som kände särskilt starkt för det längre.
Betala 17 euro för att trängas med en massa folk och stressa mellan museer då man kan se samma utställningar en annan gång, utan stress, till lite högre kostnad?
Det blev tummen ner för medelklassvarianten av Konstens natt.
Tummen upp för Eurovision istället. Melodifestivalen.
På storbildsskärm St Pauli.
Massor med folk, bra stämning, till och med några hyfsade låtar, och stor show.
Holland vann, förvånande nog. Vi tre som såg alla bidrag fram till Azerbajdjan på storbildsskärmen var överens om en annan segrare: Norge!
Som också fick publikens röster.
Fel låt vann, som så ofta.
Men en trevlig kväll på stan.
På folkfest.
Med ny cool Trojan t-shirt på, som jag köpt i en trendig, reggae-inriktad shop i Schernschantze samma dag.
En supercool stadsdel,
med kulturinriktad och icke-konformistisk identitet,
och med synliga och tydliga tecken på gentrifiering.
Som St. Pauli.
Eller som Hamburg överlag, kontrasternas stad.
What's there not to like?

St Pauli i lördags. Folkfest under Eurovisionen. (c)PE


.

Eurovision på storbildsskärm. (c)PE

Lange Nacht - men inte för alla

Lange Nacht der Museen hålls i Hamburg i dag, lördag.
Gratis inträde till alla museer mellan klockan 18-02.
Gratis transport mellan museer.
En folkfest, lite som Konstens natt.
Och ändå inte.
Gratisevenemanget förutsätter biljett.
Och biljetten kostar, normalpris, 17 euro.
För det får man inträde på en massa museer och gratis transport mellan dem.
Perfekt för storkonsumenter av kultur och museer.
Men arrangörerna har tyvärr missat själva huvudpoängen med ett dylikt evenemang.
När museerna öppnar dörrarna på vid gavel är ju idén dels att folk ska kunna göra spontanbesök på museer de annars inte besöker (och därmed vidga sina kulturella horisonter),
och dels ett sätt för museerna att locka till sig personer som vanligtvis inte besöker museer (att därmed vidga sina vyer) och som nu kanske smittas av att besöka museer och njuta av deras samlingar.
Men, med en prislapp på 17 euro för "gratisevenemanget" slipper museerna att få för många besökare (särskilt spontanbesökare) och de slipper för fattiga besökare.
Människor som den långa natten kunde ge värdefulla kultur- och konstupplevelser, gratis.
Man kan argumentera att 17 euro inte är mycket för obegränsade museibesök och transport däremellan.
Men det är en hög summa för en person som kanske inte vet att han/hon är intresserad av museer eller som inte är bekant med museerna. Och då är det redan ett stort steg att besöka ett enda museum.
Vilket man knappast gör ikväll heller, för 17 euro.
Det är, kort sagt, lite billigt att ta ut biljettpris på museernas långa natt.
Det är också ett sätt att rikta natten till storkonsumenterna av museikultur, och att undvika fattiga museibesökare, för vilka museibesöket kunde ha allra störst betydelse.
Idén med Lange Nacht är väl, som med Konstens natt, att föra ut kulturen till folket och att locka folket till kulturen.
För oss storkonsumenter av kultur är Lange Nacht en både intressant och givande kväll och natt.
Även om biljettpriset samtidigt känns lite futtigt och snålt och inte fullt så folkligt som natten kunde vara.
Lange Nacht der Museen är lite som medelklassvarianten av folkets Konstens natt.
Detta skrivet, förstås, innan natten infallit.
Rapport följer...

I hockeyskugga

Kaapo Kakko.
Allt handlar om honom just nu i Finland.
Med all rätt.
Killen gör ju ett otroligt VM och nu står USA på tur.
Finland stannar upp.
Men här verkar ingen ens tänka tanken hockey-VM.
Här verkar ingen bry sig.
Jag är, kort sagt, i hockeyskugga.
Inga news på tv:n eller kommentatorssoffor.
Jag har väl ca 20 tv-kanaler men det är ingen som visar hockey.
Får nöja mig med yles bloggar, nätartiklar och (hittills alltför få, hallå!) rapporter från hemmafansen i bland annat de hockeyfrälstas whatsapp-grupp och andra SoMe.
Finns annat att göra här, som Hafen Geburtstag-firandet denna helg. I söndags strosade vi i HafenCity och hörde bland annat två skönsjungande soulsångare i det enorma folkvimlet intill landningsbryggorna samt drack och köpte hem kaffe från coola Speicherstadt, inrymt i en omvandlad magasins- och fabriksbyggnad.
Utmärkt alternativ,
och surrogat,
för den som hittills inte kunnat njuta av hockey-VM.
Tummarna upp för Kakko och de blåvita lejonen!
Going for Gold?!

Uni Hamburg 100

Rektor Dieter Letzen. (c)PE

Universität Hamburg har firat sina första 100 år.
Officiellt med Festakt och campusfest den 10 maj 2019.
Med förbundsdagspresidenten Wolfgang Schäuble som högt uppskattad festtalare.
Men programpunkterna var fler än så, och även de andra gästerna bemärkta.
På scenen framträdde bland andra komikern och serietecknaren Otto Waalkes, den roligaste av talarna, och tyska ESA-astronauten Alexander Gerst, som bland annat överräckte en Uni Hamburg-flagga som han haft med sig ut i rymden, till den legendariska rektorn för Uni Hamburg, professor Dieter Lenzen (se bilden).
Förste borgmästare Peter Tschentscher framförde officiell hälsning till universitet från "Freien und Hansestadt Hamburg". Och fick dessförinnan från scenen motta en hälsning från professor Peter Burger om att universitetet behöver bättre finansiering.
En del allvar, men också humor och avslappnade talturer, så det blev en roligare festakt än väntat.
Och bra musik, dessutom, av universitetets egna Skyliner Jazz-Bigband. De gjorde framför allt en lång, groovig och härligt funkig version av klassiska Earth, Wind & Fire-örhänget Fantasy.
Campusfesten efteråt (pågick bara till klockan 19), var mera avslagen än väntat, kanske mest på grund av vädret, regn på dagen och småkallt på kvällen.
Men åtminstone ett av banden på scenen imponerade, med duktig rullstolsbunden sångare och härligt tryck. Ganska otippat gjorde de även en reggaecover på 80-talshiten Karma Chameleon. Verstexterna var sisådär, men refrängen satt klockrent.
Bara det.
En trevlig dag.
Stort Grattis Uni Hamburg.
Till de första hundra.

Alphaville är Forever Young

Äntligen.
En av syntpopens verkliga klassiker, Alphavilles lp Forever Young från 1984, utkom i vår i en Super Deluxe Limited Edition-box med remastrad lp, tre cd och en dokumentär-dvd.
Så fräsch att skivaffären inte hade hört om den när jag beställde in ett ex av boxen.
Forever Young, förresten. Det var först bandnamnet, tills de kom på det betydligt bättre Alphaville.
Namnet förstås från Jean-Luc Godards film Alphaville, som brukar beskrivas kombinera genrerna dystopi, science fiction och film noir.
Och, let's face it, det funkar ju ganska bra som beskrivning på syntpoptrion Alphaville också.
Texterna är faktiskt tyngre än det glättiga soundet.
Men är den något att ha, boxen?
Absolut. Om man gillar synthpop. Och särskilt om man gillade originalet och hitsinglarna Big In Japan, Sounds Like a Melody och Forever Young, när det begav sig, eller senare.
De har visat sig vara tidlös pop, inte bara trendiga hits. Forever Young är framför allt, idag, ett klassiskt syntpop-album, som fortfarande låter bra, inte minst starka albumspår och "icke-hits" som Summer In Berlin, To Germany With Love och Lies.
Låter bättre, borde jag säga. Remastringen av albumet lyfter fram ljudbilden och detaljer i den tydligt och klarare än någonsin (LP och CD1). CD2 innehåller remastrade singel- och maxiversioner, inklusive b-sidorna. En omistlig cd, för här finns bland andra min gamla favorit The Nelson Highrise Sector 1 - The Elevator (b-sida till Sounds Like A Melody) och Forever Young up-tempo (intressant och fungerande, som Alphaville först såg låten, men också bevis på att balladversionen är bättre).
CD3 innehåller över 70 minuter med remastrade demoversioner, vilket är både frikostigt och högintressant. Här finns också tidiga Alphaville med sånger på tyska, Traumtänzer och Blauer Engel.
Dokumentären är väl inte spektakulär men i alla fall bra och inkluderar även de fyra musikvideon som hängde ihop med albumet. Sångaren Marian Gold (den enda kvarvarande medlemmen i dag) och Bernhard Lloyd deltar med nyinspelade intervjuer, däremot inte Frank Mertens, som hoppade av redan innan sista singeln från albumet (The Jet Set) kom ut.
Albumet Salvation från 1999 är visserligen också riktigt bra, men tyska Alphaville gjorde tyvärr bara ett fantastiskt album, en klassiker, och det albumet är definitivt värt att höra, det är odödlig popmusik. I den här limiterade och välremastrade tappningen kan man suga länge på karamellen.
Enda minuset är att cd:na inte har separata fodral, eller ens innerfodral, utan ska tryckas in i cardbord-fodralet.
Det är ingen höjdare.
Likaså är lp:n med innerfodral en del av boxen och saknar alltså ett separat konvolut. Fast, boxen tar därför inte mycket mera utrymme än en dubbel-lp med konvolut i hårdpapp, och det är i sig en fördel. Innehållet är hursomhelst toppklass.
Trion må ha bytt till ett betydligt bättre bandnamn, Alphaville,
men de är Forever Young.

Nordsee ist Mordsee

En filmupplevelse utöver det vanliga.
Och ett riktigt fett koncept.
En stad ser en film, var dagens tema.
15 olika biografer i samma stad visade samma film. Ett rullande schema med start klockan 12. Jag satt i proppfulla, till sista platsen utsålda, Abaton klockan 19.30.
Hela dagsprogrammet var en hyllning till regissören Hark Bohm. Ett vackert sätt att fira hans 80-årsdag, genom att visa den restaurerade versionen av hans klassiska kultfilm, ungdomsdramat Nordsee ist Mordsee, från 1976. Som i huvudsak handlar om två unga pojkars frigörelsekamp och tonårsuppror i  en slummig stadsdel på 1970-talet, med Hamburg och Elbe-landskapet som fond. Udo Lindenbergs musik är också en viktig pusselbit i filmen.
Kvällen började med en kortfilm från samma period och stad. Regissören till den erkände att han hade inspirerats av Nordsee, särskilt i några scener. Han var på plats i salen. Kul.
Större var ändå att en grupp vandrade in i salen under sluttexterna, bland andra regissören Hark Bohm själv och en av huvudrollsinnehavarna, Dschingis.
Varma applåder från en tacksam, fullsatt, biosalong, förstås.
Alla fem (inklusive den ansvarige kameramannen från Nordsee, men främst Bohm och Dschingis) kommenterade filmen och bjöd publiken på en härlig bonus.
Nordsee ist Mordsee är en verklig kultfilm i Tyskland, men särskilt i Hamburg, förstås.
En utmärkt film, väl värd att se, och tänk att göra det under dessa omständigheter,
så grymt bra.
En härlig kväll.
Och före det, en härlig dag.
Besökte Altona och stadsdelen Ottensen på förmiddagen. På Altonas museum fick jag en personlig guidning av kuratorn genom utställningen om boende och stadsplanering i Altona under 1900- och 2000-talet. Egentligen var det en allmän guidning, men det var bara jag på plats.
Fick en timmes utmärkt specialguidning.
I ett museum med fina samlingar.
Ibland har man tur.
Söndagskultur+

Nya kent-fans

De senaste veckorna har kent fått några nya fans.

I Estland och Polen, åtminstone.

Kanske även i Turkiet och Brasilien.

Och de kanske blir fler.

Videon till Den sista sången kräver inga språkkunskaper i svenska.

Den säger ändå allt.

Och den blev en ingång till kent för nya fans.

kent låter otroligt bra.

Fast man kanske inte förstår ett enda ord.

Ännu.

Det säger något om bandets storhet.

Plus att de gjort musikhistoriens coolaste sorti.

Med sista albumet.

Sista turnén.

Sista sången.

Respekt.

Sista konserten med kent