Alphaville är Forever Young

Äntligen.
En av syntpopens verkliga klassiker, Alphavilles lp Forever Young från 1984, utkom i vår i en Super Deluxe Limited Edition-box med remastrad lp, tre cd och en dokumentär-dvd.
Så fräsch att skivaffären inte hade hört om den när jag beställde in ett ex av boxen.
Forever Young, förresten. Det var först bandnamnet, tills de kom på det betydligt bättre Alphaville.
Namnet förstås från Jean-Luc Godards film Alphaville, som brukar beskrivas kombinera genrerna dystopi, science fiction och film noir.
Och, let's face it, det funkar ju ganska bra som beskrivning på syntpoptrion Alphaville också.
Texterna är faktiskt tyngre än det glättiga soundet.
Men är den något att ha, boxen?
Absolut. Om man gillar synthpop. Och särskilt om man gillade originalet och hitsinglarna Big In Japan, Sounds Like a Melody och Forever Young, när det begav sig, eller senare.
De har visat sig vara tidlös pop, inte bara trendiga hits. Forever Young är framför allt, idag, ett klassiskt syntpop-album, som fortfarande låter bra, inte minst starka albumspår och "icke-hits" som Summer In Berlin, To Germany With Love och Lies.
Låter bättre, borde jag säga. Remastringen av albumet lyfter fram ljudbilden och detaljer i den tydligt och klarare än någonsin (LP och CD1). CD2 innehåller remastrade singel- och maxiversioner, inklusive b-sidorna. En omistlig cd, för här finns bland andra min gamla favorit The Nelson Highrise Sector 1 - The Elevator (b-sida till Sounds Like A Melody) och Forever Young up-tempo (intressant och fungerande, som Alphaville först såg låten, men också bevis på att balladversionen är bättre).
CD3 innehåller över 70 minuter med remastrade demoversioner, vilket är både frikostigt och högintressant. Här finns också tidiga Alphaville med sånger på tyska, Traumtänzer och Blauer Engel.
Dokumentären är väl inte spektakulär men i alla fall bra och inkluderar även de fyra musikvideon som hängde ihop med albumet. Sångaren Marian Gold (den enda kvarvarande medlemmen i dag) och Bernhard Lloyd deltar med nyinspelade intervjuer, däremot inte Frank Mertens, som hoppade av redan innan sista singeln från albumet (The Jet Set) kom ut.
Albumet Salvation från 1999 är visserligen också riktigt bra, men tyska Alphaville gjorde tyvärr bara ett fantastiskt album, en klassiker, och det albumet är definitivt värt att höra, det är odödlig popmusik. I den här limiterade och välremastrade tappningen kan man suga länge på karamellen.
Enda minuset är att cd:na inte har separata fodral, eller ens innerfodral, utan ska tryckas in i cardbord-fodralet.
Det är ingen höjdare.
Likaså är lp:n med innerfodral en del av boxen och saknar alltså ett separat konvolut. Fast, boxen tar därför inte mycket mera utrymme än en dubbel-lp med konvolut i hårdpapp, och det är i sig en fördel. Innehållet är hursomhelst toppklass.
Trion må ha bytt till ett betydligt bättre bandnamn, Alphaville,
men de är Forever Young.