I måndags gick Formel 1-legenden Niki Lauda, 70, bort.
Han överlevde en fruktansvärd krasch i brinnande bil mitt under sin karriär, 1976,
och fortsatte den framgångsrikt.
Lauda blev världsmästare året innan, 1975, och året efter, 1977, och hade det inte varit för kraschen hade han sannolikt också vunnit 1976.
Jag är ingen större Formula-fan,
men Niki Lauda var min favoritförare.
Jag har bara sett ett enda Formel 1-lopp,
i Brands Hatch, UK, 1984.
Och det loppet vann min favorit,
Niki Lauda.
Ett minne för livet.
Inte minst för vip-parkeringens alla Ferrarin, Lambourghinin, Porschen och så vidare.
Och framför allt, ett perfekt lopp av Niki Lauda.
Som så många andra lopp under karriären.
Han blev dessutom världsmästare även 1984. Respekt.
Lauda fick också en framgångsrik karriär efter karriären.
En profil.
En sann legend.
Vila i frid
torsdag 23 maj 2019
Färgglatt i Bremens Viertel
 |
| Spiderman-vägg i Viertel. (c) pe. |
 |
| Viertel i Bremen, systerstadsdel till St Pauli i Hamburg (se gatskylten!), men också till Schernschantze. (c) pe. |
 |
| Sidestreet i Viertel. (c) pe. |
Home of the Schnitzelburger?
Det är väl ganska lätt att räkna ut att man hittar bra hamburgare i Hamburg.
Ich bin ein Hamburger, typ.
Det är ju nästan krav på en garanti i sig.
Och det här med kött har ju långa traditioner i det tyska språkområdet.
Wienerschnitzel, och så vidare.
Kopplar inte Bremen till sådana namn, men fick istället testa på en tvättäkta kombination.
Eller kompromiss.
Eller att två goda ting blir... tre.
Schnitzelburgaren var i alla fall en helt ny erfarenhet för mig,
hamburgare, men med schnitzel.
Faktiskt en riktigt god kompromiss, kombination.
Lite über-street food, avnjutet i den gentrifierade men coola kulturstadsdelen Viertel.
Bremen, alltså.
Home of the Schnitzelburger?
söndag 19 maj 2019
Construction Time - Again!
Det är i år 35 år sedan Depeche Modes briljanta Construction Time Again kom ut.
Faktiskt.
Tyska musikmagasinet Sonic Seducer firar jubileet med en strålande tribut-cd som bilaga till senaste numret (2019/06). Med finns nio exklusiva liveversioner av DM-spår med tributbandet Forced To Mode.
Lite märklig låtblandning, visserligen, för här ingår varken den utmärkta singeln Love In Itself eller det starka albumspåret Shame. Istället har Forced To Mode tagit med versioner av b-sidorna Work Hard och Fools.
Totalt tre låtar akustiskt, och sex låtar med full tyngd. Och genomgående gör Forced To Mode en fin insats. The Landscape Is Changing fungerar till exempel utmärkt i akustisk version, och jag skulle ju gärna höra den låten akustiskt med original-Mode
För Depeche-fans är det färska numret av Sonic Seducer mer än väl värt priset bara för den här tribut-cd:n.
Ett mycket intressant live-komplement till original-albumet.
Men, förstås, ändå bara ett surrogat och komplement.
För den som gillar synthar och som inte redan har hört Construction Time Again:
Det är dags nu.
Construction Time Again är det enda genomgående politiska album som DM har gjort.
Efter uppföljande singeln People Are People dröjde det ända till senaste albumet Spirit och tunga Where's The Revolution och Going Backwards, innan DM så tydligt tog politisk ställning igen.
Redan det gör Construction Time Again intressant för nya DM-fans, som kanske bara känner Spirit.
Vi andra återvänder gärna till en gammal favorit med Forced To Mode och höjer en skål för det superba originalalbumet och 35 år med klassikern Everything Counts med flera på musikradion och i skivbacken.
Grattis!
Faktiskt.
Tyska musikmagasinet Sonic Seducer firar jubileet med en strålande tribut-cd som bilaga till senaste numret (2019/06). Med finns nio exklusiva liveversioner av DM-spår med tributbandet Forced To Mode.
Lite märklig låtblandning, visserligen, för här ingår varken den utmärkta singeln Love In Itself eller det starka albumspåret Shame. Istället har Forced To Mode tagit med versioner av b-sidorna Work Hard och Fools.
Totalt tre låtar akustiskt, och sex låtar med full tyngd. Och genomgående gör Forced To Mode en fin insats. The Landscape Is Changing fungerar till exempel utmärkt i akustisk version, och jag skulle ju gärna höra den låten akustiskt med original-Mode
För Depeche-fans är det färska numret av Sonic Seducer mer än väl värt priset bara för den här tribut-cd:n.
Ett mycket intressant live-komplement till original-albumet.
Men, förstås, ändå bara ett surrogat och komplement.
För den som gillar synthar och som inte redan har hört Construction Time Again:
Det är dags nu.
Construction Time Again är det enda genomgående politiska album som DM har gjort.
Efter uppföljande singeln People Are People dröjde det ända till senaste albumet Spirit och tunga Where's The Revolution och Going Backwards, innan DM så tydligt tog politisk ställning igen.
Redan det gör Construction Time Again intressant för nya DM-fans, som kanske bara känner Spirit.
Vi andra återvänder gärna till en gammal favorit med Forced To Mode och höjer en skål för det superba originalalbumet och 35 år med klassikern Everything Counts med flera på musikradion och i skivbacken.
Grattis!
Eurovision i St Pauli
Det blev folkfest i går, lördag.
Nej, inte Lange Nacht der Museen.
Det blev, lite otippat,
Eurovision.
På storskärm.
I St Pauli.
Från att ha varit en grupp på sex som ville gå på Lange Nacht der Museen var det ingen som kände särskilt starkt för det längre.
Betala 17 euro för att trängas med en massa folk och stressa mellan museer då man kan se samma utställningar en annan gång, utan stress, till lite högre kostnad?
Det blev tummen ner för medelklassvarianten av Konstens natt.
Tummen upp för Eurovision istället. Melodifestivalen.
På storbildsskärm St Pauli.
Massor med folk, bra stämning, till och med några hyfsade låtar, och stor show.
Holland vann, förvånande nog. Vi tre som såg alla bidrag fram till Azerbajdjan på storbildsskärmen var överens om en annan segrare: Norge!
Som också fick publikens röster.
Fel låt vann, som så ofta.
Men en trevlig kväll på stan.
På folkfest.
Med ny cool Trojan t-shirt på, som jag köpt i en trendig, reggae-inriktad shop i Schernschantze samma dag.
En supercool stadsdel,
med kulturinriktad och icke-konformistisk identitet,
och med synliga och tydliga tecken på gentrifiering.
Som St. Pauli.
Eller som Hamburg överlag, kontrasternas stad.
What's there not to like?
Nej, inte Lange Nacht der Museen.
Det blev, lite otippat,
Eurovision.
På storskärm.
I St Pauli.
Från att ha varit en grupp på sex som ville gå på Lange Nacht der Museen var det ingen som kände särskilt starkt för det längre.
Betala 17 euro för att trängas med en massa folk och stressa mellan museer då man kan se samma utställningar en annan gång, utan stress, till lite högre kostnad?
Det blev tummen ner för medelklassvarianten av Konstens natt.
Tummen upp för Eurovision istället. Melodifestivalen.
På storbildsskärm St Pauli.
Massor med folk, bra stämning, till och med några hyfsade låtar, och stor show.
Holland vann, förvånande nog. Vi tre som såg alla bidrag fram till Azerbajdjan på storbildsskärmen var överens om en annan segrare: Norge!
Som också fick publikens röster.
Fel låt vann, som så ofta.
Men en trevlig kväll på stan.
På folkfest.
Med ny cool Trojan t-shirt på, som jag köpt i en trendig, reggae-inriktad shop i Schernschantze samma dag.
En supercool stadsdel,
med kulturinriktad och icke-konformistisk identitet,
och med synliga och tydliga tecken på gentrifiering.
Som St. Pauli.
Eller som Hamburg överlag, kontrasternas stad.
What's there not to like?
 |
| St Pauli i lördags. Folkfest under Eurovisionen. (c)PE . |
 |
| Eurovision på storbildsskärm. (c)PE |
lördag 18 maj 2019
Lange Nacht - men inte för alla
Lange Nacht der Museen hålls i Hamburg i dag, lördag.
Gratis inträde till alla museer mellan klockan 18-02.
Gratis transport mellan museer.
En folkfest, lite som Konstens natt.
Och ändå inte.
Gratisevenemanget förutsätter biljett.
Och biljetten kostar, normalpris, 17 euro.
För det får man inträde på en massa museer och gratis transport mellan dem.
Perfekt för storkonsumenter av kultur och museer.
Men arrangörerna har tyvärr missat själva huvudpoängen med ett dylikt evenemang.
När museerna öppnar dörrarna på vid gavel är ju idén dels att folk ska kunna göra spontanbesök på museer de annars inte besöker (och därmed vidga sina kulturella horisonter),
och dels ett sätt för museerna att locka till sig personer som vanligtvis inte besöker museer (att därmed vidga sina vyer) och som nu kanske smittas av att besöka museer och njuta av deras samlingar.
Men, med en prislapp på 17 euro för "gratisevenemanget" slipper museerna att få för många besökare (särskilt spontanbesökare) och de slipper för fattiga besökare.
Människor som den långa natten kunde ge värdefulla kultur- och konstupplevelser, gratis.
Man kan argumentera att 17 euro inte är mycket för obegränsade museibesök och transport däremellan.
Men det är en hög summa för en person som kanske inte vet att han/hon är intresserad av museer eller som inte är bekant med museerna. Och då är det redan ett stort steg att besöka ett enda museum.
Vilket man knappast gör ikväll heller, för 17 euro.
Det är, kort sagt, lite billigt att ta ut biljettpris på museernas långa natt.
Det är också ett sätt att rikta natten till storkonsumenterna av museikultur, och att undvika fattiga museibesökare, för vilka museibesöket kunde ha allra störst betydelse.
Idén med Lange Nacht är väl, som med Konstens natt, att föra ut kulturen till folket och att locka folket till kulturen.
För oss storkonsumenter av kultur är Lange Nacht en både intressant och givande kväll och natt.
Även om biljettpriset samtidigt känns lite futtigt och snålt och inte fullt så folkligt som natten kunde vara.
Lange Nacht der Museen är lite som medelklassvarianten av folkets Konstens natt.
Detta skrivet, förstås, innan natten infallit.
Rapport följer...
Gratis inträde till alla museer mellan klockan 18-02.
Gratis transport mellan museer.
En folkfest, lite som Konstens natt.
Och ändå inte.
Gratisevenemanget förutsätter biljett.
Och biljetten kostar, normalpris, 17 euro.
För det får man inträde på en massa museer och gratis transport mellan dem.
Perfekt för storkonsumenter av kultur och museer.
Men arrangörerna har tyvärr missat själva huvudpoängen med ett dylikt evenemang.
När museerna öppnar dörrarna på vid gavel är ju idén dels att folk ska kunna göra spontanbesök på museer de annars inte besöker (och därmed vidga sina kulturella horisonter),
och dels ett sätt för museerna att locka till sig personer som vanligtvis inte besöker museer (att därmed vidga sina vyer) och som nu kanske smittas av att besöka museer och njuta av deras samlingar.
Men, med en prislapp på 17 euro för "gratisevenemanget" slipper museerna att få för många besökare (särskilt spontanbesökare) och de slipper för fattiga besökare.
Människor som den långa natten kunde ge värdefulla kultur- och konstupplevelser, gratis.
Man kan argumentera att 17 euro inte är mycket för obegränsade museibesök och transport däremellan.
Men det är en hög summa för en person som kanske inte vet att han/hon är intresserad av museer eller som inte är bekant med museerna. Och då är det redan ett stort steg att besöka ett enda museum.
Vilket man knappast gör ikväll heller, för 17 euro.
Det är, kort sagt, lite billigt att ta ut biljettpris på museernas långa natt.
Det är också ett sätt att rikta natten till storkonsumenterna av museikultur, och att undvika fattiga museibesökare, för vilka museibesöket kunde ha allra störst betydelse.
Idén med Lange Nacht är väl, som med Konstens natt, att föra ut kulturen till folket och att locka folket till kulturen.
För oss storkonsumenter av kultur är Lange Nacht en både intressant och givande kväll och natt.
Även om biljettpriset samtidigt känns lite futtigt och snålt och inte fullt så folkligt som natten kunde vara.
Lange Nacht der Museen är lite som medelklassvarianten av folkets Konstens natt.
Detta skrivet, förstås, innan natten infallit.
Rapport följer...
måndag 13 maj 2019
I hockeyskugga
Kaapo Kakko.
Allt handlar om honom just nu i Finland.
Med all rätt.
Killen gör ju ett otroligt VM och nu står USA på tur.
Finland stannar upp.
Men här verkar ingen ens tänka tanken hockey-VM.
Här verkar ingen bry sig.
Jag är, kort sagt, i hockeyskugga.
Inga news på tv:n eller kommentatorssoffor.
Jag har väl ca 20 tv-kanaler men det är ingen som visar hockey.
Får nöja mig med yles bloggar, nätartiklar och (hittills alltför få, hallå!) rapporter från hemmafansen i bland annat de hockeyfrälstas whatsapp-grupp och andra SoMe.
Finns annat att göra här, som Hafen Geburtstag-firandet denna helg. I söndags strosade vi i HafenCity och hörde bland annat två skönsjungande soulsångare i det enorma folkvimlet intill landningsbryggorna samt drack och köpte hem kaffe från coola Speicherstadt, inrymt i en omvandlad magasins- och fabriksbyggnad.
Utmärkt alternativ,
och surrogat,
för den som hittills inte kunnat njuta av hockey-VM.
Tummarna upp för Kakko och de blåvita lejonen!
Going for Gold?!
Allt handlar om honom just nu i Finland.
Med all rätt.
Killen gör ju ett otroligt VM och nu står USA på tur.
Finland stannar upp.
Men här verkar ingen ens tänka tanken hockey-VM.
Här verkar ingen bry sig.
Jag är, kort sagt, i hockeyskugga.
Inga news på tv:n eller kommentatorssoffor.
Jag har väl ca 20 tv-kanaler men det är ingen som visar hockey.
Får nöja mig med yles bloggar, nätartiklar och (hittills alltför få, hallå!) rapporter från hemmafansen i bland annat de hockeyfrälstas whatsapp-grupp och andra SoMe.
Finns annat att göra här, som Hafen Geburtstag-firandet denna helg. I söndags strosade vi i HafenCity och hörde bland annat två skönsjungande soulsångare i det enorma folkvimlet intill landningsbryggorna samt drack och köpte hem kaffe från coola Speicherstadt, inrymt i en omvandlad magasins- och fabriksbyggnad.
Utmärkt alternativ,
och surrogat,
för den som hittills inte kunnat njuta av hockey-VM.
Tummarna upp för Kakko och de blåvita lejonen!
Going for Gold?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)