Rocketman Inna de Yard

Midsommardag.
Filmtajm gånger två.
Rocketman om Elton John.
Inna de Yard om musikscenen på Jamaika.
Poprock och reggae.
En helkväll.
Rocketman fick mig att dra några paralleller till Udo.
Outrageous kabare', och briljant musik.
Elton framstår sympatisk i filmen.
Gränslös, framgångsrik, och samtidigt fragil.
En utnyttjad superstar med barndomstrauma.
Och livslång vänskap, Elton och Bernie Taupin.
Ett superbt låtskrivarpar.
Rocketman är en riktig ride för tittaren i biosalongen.
Underhållande.
Inna de Yard är något helt annat.
En annan sorts ride.
Dokumentär istället för spelfilm.
Med underrubriken The soul of Jamaica vill Peter Webbers film berätta om reggaescenen på Jamaica genom några av genrens older statesmen. Projektet Inna de Yards solister och kompband har turnerat tillsammans (liveavsnitten är inspelade i Paris) och spelat in musik tillsammans.
Men det är också en story om tuffa liv och berömdhetens baksida.
Personer som showbiz glömt och som tillsammans kämpat för en andra chans.
Filmen gör också en del intressanta tillbakablickar på Jamaikas historia.
Och levererar medryckande musik, förstås.
Ken Boothe är den största stjärnan i gruppen/filmen, tillsammans med Cedric Myton från legendariska The Congos.
Inna de Yard hade premiär i Tyskland 20.6. En smal film för de reggaeintresserade.
Rocketman har redan spelat en tid, riktad till den stora publiken.
Ikväll visades bägge på Kleines kino.
En tredje musikalisk ride väntar i morgon.
Brände också en liten slant på Plattenrille i dag.
Black Sabbaths andra och tredje album, Master of Reality och Paranoid.
En maxi-12:a med Bob Marley, Could You Be Loved med One Drop och Ride Natty Ride på b-sidan.
SuperFunk3 - dubbel-lp med "still rarer and funkier funk". Stentungt.
Och sedan Reasons to be Cheerful, Ian Dury-box med dubbel-cd och booklet.
Musik som sparkar rumpa.
Party grooves.
Försäljaren/delägaren på Plattenrille, klassisk skivaffär för diskofiler, kommenterade mina inköp med att du har verkligen bred musiksmak och berömde den.
En bra sak, enligt honom.
Jepp.
Riktiga musikälskare vet att det egentligen bara finns två betydande musikstilar.
Bra musik.
Och dålig musik.
Sabbath, Marley, funkrariter och Ian Dury.
Rocketman och Inna de Yard.
Plus Udo L igår.
Festlig musik.
Årets Midsommarmusik.

Glad Midsommar - Udo Live!

Glad Midsommar!
Midsommarafton i Tyskland är inte precis som midsommarafton Up North.
Den firas inte, helt enkelt.
Men många känner ändå till midsommar.
Att det är nån kul nordisk tradition.
Men att fira midsommar här?
Det har nog ingen tänkt på.
Men jag fick mitt eget midsommaraftonsfyrverkeri ändå.
Den hamburgska kulturinstitutionen Udo Lindenberg. Live.
Och det var en makalös show.
Kunde knappast ha haft bättre midsommar.
Helt magiskt att se kultikonen, legenden Udo i hans egen stad.
Med hans egen hemmapublik.
Det kunde gått annorlunda.
Dagen innan, torsdag, gav han en bejublad första hemmakonsert på turnén. Hamburger Abendblatt toppade hela första sidan med Udo. Översta tredjedelen, ungefär, och en kultursida.
SÅ stor är är han i Hamburg.
Och i texten stod det att det ännu fanns ströbiljetter till konserten igår och idag.
Inget att fundera på.
Hade egentligen tänkt gå med grannen och se ett soul & funk-jamm på rockklubben Logo.
Men det blev Udo istället.
För hela slanten.
En av de bästa shower jag sett, särskilt inledningen och finalen, men med stämning och bra musik i överflöd. Med up-tempo kabarénummer a la den hamburgska synden blandat med finstämda ballader och rakbladsvassa politiska kommentarer i vår dystra tid. Och med barnkörer i två av de politiska numren, om deras framtid.
Och sen, vilket oootroligt drag i hiten "Reeperbahn 2011", live 2019 på hemmaplan i Hamburg.
Den allsången lyfte och fyllde Barclaycard Arena.
Midsommarfirande utan midsommarfest.
Men en varm, het, musikalisk fest.
Oförglömlig.
Glad midsommardag!

Udo Lindenberg, live i Hamburg, mindsommar 2019. (c) pe.

Udo Lindenberg, live midsommar 2019 i Hamburg. (c) pe.

Innenstadt och Altonale

Mycket folk och mycket jazz på Altonale, men inte enbart jazz.

Här svängde det ordentligt. En cool dos välspelad jazzfunk.
Passerade olika scener, stannade för att lyssna en stund, gick vidare.
Helhetsintrycket helt klart positivt.

Tillbringade nästan hela lördagen på stan.
Bokstavligen.
Efter en teoretisk introduktion och individuella studentpresentationer under rubriken Map your own way, gjorde vi en studie i platsbaserat lärande kopplat till urban omvandling och contested places.
Det tog oss runt på en studierunda till objekt och platser i stadsdelarna Rothenbaum-St Georg-Altstadt-Hafen City-St. Pauli-Sternschantze.
Studerande hade getts i uppdrag att förbereda korta presentationer av Pecha Kucha-längd vid varje objekt, vilka följdes av en diskussion som kopplade platsen till globala trender.
Se det globala i det lokala, och se det lokala i det globala.
Hamburg har mycket olika urbana miljöer att visa upp på samma runda, ett vitt spektrum av den urbana skalan.
Mycket lyckat, mycket intressant.
Mycket bra grupp studerande.
Hela rundan tog drygt fyra timmar.
Ganska lagom.
Och,
trots åskskurar på morgonkvisten höll vädret upp under dagen. Tack för det!
Efter lite vila och mat åkte jag sedan till Altona, för att se kulturprogram, musik och marknad i samband med årets altonaler.
Noterade oerhört många matstånd, inte så mycket annan kommers, men så dök jag också upp där först vid 18-tiden. Musiken var blandad, förstås, mest (men inte enbart) jazz på scenerna, konstnärliga uppträdanden, och stämningen riktigt, riktigt god. Besökte festivalplatser både i Altona (centrum) och Ottensen.
Och när jag kom hem noterade jag hela dagens promenadsaldo, ganska exakt 15 kilometer.
Quite nice.
I dag blev det knappt sju, fast jag promenerade runt några timmar på loppmarknaden i Hoheluft.
Lite musikinköp, förstås, inte mycket, men första lp:n med lokala stjärnan Udo Lindenberg.
Nästan ett måste.
Han är stor legend här, och gjorde även det fina ledmotivet till kultfilmen Nordsee ist Mordsee, som jag tidigare skrev om.
Låten?
Ich träume oft davon, ein Segelboot zu klau'n.
En klassiker.
Åtminstone i Hamburg.

Sommaren är här, från Finland till Tyskland

Den 5 juni är ett bra startskott för den alleuropeiska sommaren.
Från Finland till Tyskland, i alla fall.
Närmare 30 grader då jag landade. Men varmt, varmt redan då jag startade,
mellanlandade,
hörde pilotens speak,
likadant väder vid målet, som här.
Den finaste dagen hittills, överallt i min lilla 2019-värld.
Och en dag mestadels tillbringad i plan, i terminal, i plan.
Men en skön kväll med kaffe på bänken utanför GHaus.
Nu är det sommar.
Fast det skulle bli perioder med kall luft, blåst och regn, också.
Och jag har förstås en playlist på gång.
Avslöjar bara ett spår nu:
Summer in Berlin.
Finfin låt.
Och så har jag ju ingen Summer in Hamburg, typ.
Ännu.
Men en sommarlåt med/om Hamburg kommer jag snart att försöka få.
Det måste ju finnas.
Minst en.

Det gröna valet

Europavalets segrare är De gröna.
Stor framgång i Tyskland.
Stor framgång i Finland.
Näst största parti efter samlingspartiet, med 16 procents understöd.
Det är riktigt, riktigt starkt.
SDP gick framåt, men fick nöja sig med tredjeplatsen, en klar besvikelse.
Men en rätt väntad sådan.
Sannfinländarna fick i sin tur inte sin väntade framgång, lyckligtvis.
Och centerns kräftgång fortsätter,
nu som femte parti med 13,5 procent och en förlorad MEP-plats.
Kanske väljarna försöker säga någonting, Rinne?
Att centern, och partiledaren Sipilä, inte förtjänar en stark position i den kommande finska regeringen.
Det är rätt ofattbart, då Finlands folk i två val i vår har sagt ett rungande nej till Juha Sipiläs center, och följaktligen nej till centerns landskapsreform, att Rinne inte har beaktat det i regeringsförhandlingarna.
Istället återkommer spöket landskapsreformen, med center-antalet landskap och, sannolikt, en ny regering med den stora dubbla valförloraren Sipilä på en tung post.
Se där förklaringen till att SDP inte lyckades uppnå målsättningarna i europavalet och att de kritiska rösterna istället gick till de gröna.
Europavalet 2019 är överlag en protest mot etablissemanget, det märks på många håll. Socialdemokraterna är vilse, och gör ett katastrofval i Tyskland, svagt val i Finland. Mera oroande är till exempel framgångarna för ytterhögern i Italien och Sverige, liksom i Frankrike, Ungern och Polen. Och det nybildade brittiska Brexitpartiet blir tydligen det största partiet i Europa. Samtidigt kan vi tacka den starka unga gröna vågen i Europa för att missnöjespartierna på högerns ytterflygel inte fick större framgång än de fick.
Signalen är hursomhelst tydlig, eurokraterna och eliten måste ta det folkliga missnöjet på allvar. Medan EU ständigt har stärkt kapitalströmmarnas frihet att flöda, än hit än dit, och möjligheterna för rika att via Malta snabbt köpa sig ett EU-medborgarskap, har arbetskraftens rörlighet inte kommit många steg på decennier. Det är ofattbart byråkratiskt och krångligt att flytta mellan EU-länder om man har arbetsgivare i annat EU-land. Så kan det bara inte förbli, om EU vill fortsätta skryta om en "inre marknad". Det märks inte så mycket av den för arbetsföra europeiska experter som flyttar mellan länder.
EU blev inte regionernas union, eller folkens union, utan kapitalets och lobbyisternas union.
I folkens Europa har gränskontrollerna istället ökat igen och byråkratin försvårats. EU är långt från den öppenhet som redan präglat de nordiska ländernas gemensamma marknad i betydligt fler decennier.
Det är också alltför många grupper i Europa som känner sig helt akterseglade av den förda ekonomiska politiken. Det syns i valresultatet 2019, och det kunde ha blivit mycket värre.
Etablissemanget har alltså en hel del byktvätt att ägna sig åt de närmaste åren. Europavalet, med dess framgångar för extremister på högerflanken, men också för radikaler på vänsterflanken, är en varningssignal. Och de grönas framgång kommer knappast att vara tillfällig. Oron och besvikelsen över att nuvarande beslutsfattare inte förmår hantera klimatförändringen lär knappast minska.
Finlands regeringsbildning är tyvärr också ett exempel på hur lätt folkets röst väger. Visserligen föll den ojämförbart impopulära regeringen Sipilä, och ersätts vid rodret av Rinnes socialdemokrater, men trots ett synnerligen klart besked i vårens två val får Sipilä och centern plats och rum i Rinnes kommande regering.
Det upplevs som ett svek.
Och det är en av orsakerna till att SDP bara blev tredje största parti i Europavalet.
Den gröna framgången i Finland bygger inte bara på det utan på en bredare europeisk protest mot etablissemanget.
Europavalet var också ett generationsval i Europa, där unga väljare var markant mera grönt sinnade än de äldre.p
Europavalet 2019, var ett klimatval och ett protestval.
Väljarnas signal bör nu tas på allvar,
av eliten i Bryssel,
och på hemmaplan.

Gatubild, AfD-reklam, dagen efter Europavalet. (c) pe

We Are The Champions 🇫🇮

Finland gjorde det omöjliga!
Ett lag utan stjärnor slog stjärnspäckade Sverige, stjärnspäckade Ryssland och, i kväll, stjärnspäckade Kanada!
Finland - Kanada 3-1.
Fantastiskt.
Det bästa LAGET vann.
Vilken reklam för Liiga samtidigt.
NHL?
Tre bokstäver, so what.
Stjärnlösa Finland visar vad lagsport innebär.
En otrolig bedrift.
Kan likställas med kanadensiska Miracle on Ice 1980.
Det här är Miracle on Ice 2019.
Den största laginsatsen någonsin i finsk idrottshistora.
Det är bara att buga och applådera.
Ikväll önskar jag att jag var i Finland.
Och såg matchen i ett fullspäckat Office.
Och mötte hjältarna i Helsingfors när de kommer,
Precis som det magiska ishockeyåret 1995.
Idrottshistoria skrevs i Bratislava ikväll.
Varför tog jag inte tåget dit i morse?

Ingen flagga  eller spelskjorta med, men blåvita färger! (c) pe.

Rockabilly Rules OK?

Rockabilly-legenderna Stray Cats har gett ut sitt första album på 26 år, titulerat 40, för att fira bandets 40-årsjubileum. Och det är garanterat årets största nyhet på rockabillyscenen.
Trion Brian Setzer, Lee Rocker och Slim Jim Phantom är samlad igen, och turnerar igen, bland annat på Pori Jazz i sommar.
För den som gillade bandets strålande debut-lp när det begav sig 1981, eller senare, är Stray Cats-soundet också lätt igenkännbart på 40. Stray Cats har också åldrats mindre än dåvarande konkurrenter på topplistorna som Crazy Cavan `N´The Rhythm Rockers och Matchbox. 40 låter helt enkelt väldigt fräscht.
Ok, jubileumsskivan är inte lika bra som debuten, förstås, men den är bra mycket bättre än man kunde ha haft rätt att förvänta sig. Utmärkta Cat Fight och Rock It Off inleder starkt och When Nothing's Going Right är en trallvänlig låt med finurlig politisk edge ("When Nothing's Going Right/Go Left"). Också den superba debuten, med klassiker som Runaway Boys, Rock This Town och Stray Cat Strut, inkluderade ju ett politiskt spår, den utmärkta Storm The Embassy.
På nya skivan har Desperado lite Dick Dale-surfkänsla och om andra halvan av albumet ändå känns lite mera utslätad än den första, avslutas cd-upplagan starkt med två fina livespår. Avslutande, superba Double Talkin' Baby (Live) är i sig värd att välja cd-box-versionen för, eftersom den tyvärr inte finns med på vinylen. Om Stray Cats låter så här live 2019 blir det drag på Pori Jazz i sommar.
Stray Cats är tillbaka. Med ett rejält formbesked.
Rockabilly Rules OK?
Yep.