Stor framgång i Tyskland.
Stor framgång i Finland.
Näst största parti efter samlingspartiet, med 16 procents understöd.
Det är riktigt, riktigt starkt.
SDP gick framåt, men fick nöja sig med tredjeplatsen, en klar besvikelse.
Men en rätt väntad sådan.
Sannfinländarna fick i sin tur inte sin väntade framgång, lyckligtvis.
Och centerns kräftgång fortsätter,
nu som femte parti med 13,5 procent och en förlorad MEP-plats.
Kanske väljarna försöker säga någonting, Rinne?
Att centern, och partiledaren Sipilä, inte förtjänar en stark position i den kommande finska regeringen.
Det är rätt ofattbart, då Finlands folk i två val i vår har sagt ett rungande nej till Juha Sipiläs center, och följaktligen nej till centerns landskapsreform, att Rinne inte har beaktat det i regeringsförhandlingarna.
Istället återkommer spöket landskapsreformen, med center-antalet landskap och, sannolikt, en ny regering med den stora dubbla valförloraren Sipilä på en tung post.
Se där förklaringen till att SDP inte lyckades uppnå målsättningarna i europavalet och att de kritiska rösterna istället gick till de gröna.
Europavalet 2019 är överlag en protest mot etablissemanget, det märks på många håll. Socialdemokraterna är vilse, och gör ett katastrofval i Tyskland, svagt val i Finland. Mera oroande är till exempel framgångarna för ytterhögern i Italien och Sverige, liksom i Frankrike, Ungern och Polen. Och det nybildade brittiska Brexitpartiet blir tydligen det största partiet i Europa. Samtidigt kan vi tacka den starka unga gröna vågen i Europa för att missnöjespartierna på högerns ytterflygel inte fick större framgång än de fick.
Signalen är hursomhelst tydlig, eurokraterna och eliten måste ta det folkliga missnöjet på allvar. Medan EU ständigt har stärkt kapitalströmmarnas frihet att flöda, än hit än dit, och möjligheterna för rika att via Malta snabbt köpa sig ett EU-medborgarskap, har arbetskraftens rörlighet inte kommit många steg på decennier. Det är ofattbart byråkratiskt och krångligt att flytta mellan EU-länder om man har arbetsgivare i annat EU-land. Så kan det bara inte förbli, om EU vill fortsätta skryta om en "inre marknad". Det märks inte så mycket av den för arbetsföra europeiska experter som flyttar mellan länder.
EU blev inte regionernas union, eller folkens union, utan kapitalets och lobbyisternas union.
I folkens Europa har gränskontrollerna istället ökat igen och byråkratin försvårats. EU är långt från den öppenhet som redan präglat de nordiska ländernas gemensamma marknad i betydligt fler decennier.
Det är också alltför många grupper i Europa som känner sig helt akterseglade av den förda ekonomiska politiken. Det syns i valresultatet 2019, och det kunde ha blivit mycket värre.
Etablissemanget har alltså en hel del byktvätt att ägna sig åt de närmaste åren. Europavalet, med dess framgångar för extremister på högerflanken, men också för radikaler på vänsterflanken, är en varningssignal. Och de grönas framgång kommer knappast att vara tillfällig. Oron och besvikelsen över att nuvarande beslutsfattare inte förmår hantera klimatförändringen lär knappast minska.
Finlands regeringsbildning är tyvärr också ett exempel på hur lätt folkets röst väger. Visserligen föll den ojämförbart impopulära regeringen Sipilä, och ersätts vid rodret av Rinnes socialdemokrater, men trots ett synnerligen klart besked i vårens två val får Sipilä och centern plats och rum i Rinnes kommande regering.
Det upplevs som ett svek.
Och det är en av orsakerna till att SDP bara blev tredje största parti i Europavalet.
Den gröna framgången i Finland bygger inte bara på det utan på en bredare europeisk protest mot etablissemanget.
Europavalet var också ett generationsval i Europa, där unga väljare var markant mera grönt sinnade än de äldre.p
Europavalet 2019, var ett klimatval och ett protestval.
Väljarnas signal bör nu tas på allvar,
av eliten i Bryssel,
och på hemmaplan.
 |
| Gatubild, AfD-reklam, dagen efter Europavalet. (c) pe |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar