Who? The Who

De återstående medlemmarna i The Who har gett ut ett nytt album.
Inget fel på det.
Men för mig är The Who framför allt Mod culture, Tommy, 1960-tal. Soundtrack för modsen på Brighton Beach, de fanns där ännu sommaren 1984. Under mina tre första veckor i England.
Som reliker från en annan tid, en annan generation.
Senaste numret av tyska Rolling Stone inkluderar The Who's mest odödliga hit, som en 7" single i vit vinyl.
Tänker förstås på My Generation, generationsropet från 60-talet.
Deras generation. Inte min.
Men ändå ett starkt statement:
My Generation.
På vit vinyl.
Numret innehåller dessutom en hyfsat bra bland-cd och ett vykort på Leonard Cohen.
Men framför allt My Generation.
Som ännu håller, för fler än en generation.

Spirits In The Forest - Depeche Mode på bio

Premiär i kväll på Depeche Mode-filmen Spirit in the Forest på Cinemaxx i Hamburg.
950 personer i biosalongen.
Före filmen slängdes några planscher ut till publiken och biljetter till ett Depeche Mode-party i januari lottades ut. Stämningen var, minst sagt, förväntansfull.
Filmen berättar om sex Depeche-fans och deras liv, hemma från bl.a. Mongoliet, Rumänien, Brasilien och USA. Livsberättelser inklippta mellan liveklipp från de två avskedskonserterna på Spirit-turnen 2018, bägge i Berlin.
Kanske THE Depeche Mode city i världen.
Liveklippen är i alla fall fantastiska. Och kamera-arbetet likaså. Ikoniska bilder.
Hoppas blueray-versionen senare har både filmen och hela konserten.
Det här är en konsert jag gärna vill se.
Jag såg själv Depeche på Spirit-turnen, i Helsingfors.
En suverän spelning. De är ett band i absolut toppform, så filmen kommer lägligt. De kan knappast bli större än så här.
Ett globalt världsband. Och nu med en film som ska bevisa det.
Själva filmen är bra, och konceptet funkar, eftersom de olika fansen är intressanta personer, förenade i kärleken till Depeche.
Ibland blir fan-skapet nästan väl sakralt,
DM är populärkulturella ikoner,
husgudar för många,
inspirationskällor för miljoner.
Globala, på riktigt.
Och det medför också ett stort ansvar,
när kanske hundra miljoner lyssnar.
950 bara i en biosalong. I Hamburg.
Men Depeche har också tagit ställning,
med Spirit, med Where’s the Revolution och Going Backwards,
i intervjuer och med symboler.
I den här filmen syns bandet bara på scenen, inga intervjuer,
inget bakom scenen-stuff.
Filmen handlar om fansen.
De som ser upp till bandet. Och som här också tillsammans ser upp på bandet (på scenen).
DM själva är uppenbart glada att stå på scenen i Berlin.
Men här förblir de ouppnåeliga, ikoner, gudar.
Fansens värld är en, nedanför scenen,
DM:s värld en annan, mitt i strålkastarskenet.
Vi tittare får aldrig se dem mötas. Vi kan anta att de sex fansen har träffat Martin, Andy och Dave.
Men vi vet det inte efter att ha sett den här filmen.
På scen framstår DM som professionella och sympatiska,
så vi tror, och hoppas, att de har träffats.
Bandet skapar, tillsammans med fansen, en filmad konsertkväll värd att minnas.
Och de sex fansen har sex egna, unika storyn att berätta.
Det här är en film som förtjänar att ses.
Trots priset, 15 euro.
Se den helst där det är bra ljud- och bildkvalitet.
Musiken och de ikoniska kameravinklarna förtjänar det.

Parasite och Molenbeek - Bilder från baksidan

Samhällskritikisk film är på stark frammarsch, för den som vill och förmår se.
I vårt nuvarande världspolitiska klimat, där demokratiska värderingar och objektiva sanningar inte längre tillmäts det värde de förtjänar och där noblesse obligue (egentligen adelskap förpliktar i l'ancient regime, men som i dag kunde översättas till elitskap förpliktar) blivit oförståeligt för vår tids ekonomiska och politiska elit, växer också kritiken inom populärkulturen, som ju skildrar vår nutid och dess värderingar.
Parasite och Die Götter von Molenbeek beskriver på olika sätt vår nutid och dess baksidor. Men från olika synvinklar, den ena fiktivt om de mycket verkliga och extrema inkomstskillnaderna i dagens Sydkorea, den andra dokumentärt om två pojkars vänskap i en utsatt stadsdel i Bryssel där frontlinjen i första hand är religiös och där vardagen upprörs av ett terrordåd.
Die Götter von Molenbeek handlar om sexårige Aatos, med finsk mor, och bästa vännen, marockanske Amine. Filmen handlar om deras vänskap i ett samhälle präglat av religiösa motsättningar, där de två vännerna lillgammalt brottas med religiositet och gudssyn, färgade av respektive tro, och hur deras vänskap, och familjernas, övervinner samhällets djupa klyftor och skillnader mellan religiösa övertygelser och den tillfälliga militarisering av omgivningen som följer på ett avskyvärt terrordåd.
Filmen är gjord av finska regissören Reetta Huhtanen, och hennes systerson är Aatos. Jag såg filmen på Abaton och Reetta Huhtanen, Aatos och hans mamma var där och berättade om filmen. Så, jag talade lite med dem efteråt och fick ta en selfie med de tre och jag som minne.
En bra och tänkvärd film.
Parasite såg jag veckan innan. Den har fått mycket uppmärksamhet, bl.a. en stort uppslagen recension i New York Times. Med all rätt. Parasite är den senaste i raden av samhällskritiska och utmärkta sydkoreanska filmer. Jag såg den dubbad till tyska och i år har jag sett två dubbade filmer på bio, båda slumpvis sydkoreanska.

Parasite är den senaste sydkoreanska filmen som kommenterar den ökande extrema ojämlikheten i samhället och som dessutom ger vassa passningar till de hutlösa korruptionsskandaler som skakat den politiska överklassen i Sydkorea. Elitens betygsfusk för att hjälpa bättre familjers sämre presterande och mindre kompetenta barn i karriären har gjort Sydkorea ursinnigt.

Parasite har också med det på ett hörn. Men framför allt handlar filmen om de två extrema världar och den stigande hopplöshet som drabbar den sämre lottade sidan.

Ja, det här är ett genomgående tema i hela världen i dag, där den högsta en-procenten äger en större andel av världens tillgångar än vad någonsin den franska aristokratin ägde före franska revolutionen. Joker häromveckan var en annan aktuell samhällskommentar. Das Kapital in the 21st Century, dokumentären, en annan påminnelse på bioduken om ojämlikhet. Såg också Citizen Jane, filmen om Jane Jacobs, som visar att de små ändå kan vinna mot Goliat, åtminstone temporärt. Citizen Jane såg jag på dvd. I filmen framträder bland andra en vän och kollega till Jane Jacobs, med en stor dekal på skjortbröstet: Tax The Rich. Och det är väl där vi borde börja. Nu.

Historien är inte slut. Och alla, inklusive Francis Fukuyama själv, vet att Francis Fukuyama hade fel. Historien tog inte slut 1989. 

En annan värld är möjlig.  

Filmen Paradise slutar blodigt. Till slut får underdoggarna helt enkelt nog.

Men i verkligheten är det mycket bättre att börja vända trenden istället. På fredlig väg.

Dystopisk Joker

Såg filmen Joker i söndags, med en strålande Joaquin Phoenix i huvudrollen. 

Mörk, dyster, dystopisk skildring av hur en svårt prövad man småningom utvecklas till ärkeskurken och psykopaten Jokern, en av Batmans största fiender. Men här är Bruce Wayne (Batman) bara barnet och filmen handlar om Jokerns liv före Batman och hans omvandling från Arthur Fleck till Jokern. Det är en mycket dystopisk framtidsskildring i fiktiva Gotham, men den känns också alltför mycket som en realtidskommentar till vår tids dysfunktionella samhällsklimat med extrema inkomstskillnader, nedbantad välfärd, våldsdrivande hopplöshet, fake news-politiker och ökande extremism. Det är tyvärr lätt att tänka sig en Jokern i en värld med skolskjutningar, neofascister, terroristbrott, korrupta , narcissistiska och diktatoriska politiska ledare och ett överallt hårdnande samhällsklimat. Tragiskt. 

Men därmed är Jokern också en aktuell kommentar till vår tid och vad som sker i våra samhällen. Historien om Jokern är djupt tragisk ur ett mänskligt perspektiv och vi får följa en trasig människas väg mot personlig undergång, från bitterhet över ett hårdnande samhälle till den iskalla skrupellöse Jokern. Filmen har ett starkt mänskligt perspektiv, för många gånger under den omvandlingen hade utgången kunnat bli en annan, om samhället erbjudit mera stöd, bättre vård, bättre sociala strukturer, mindre personlig misär och större empati. 

Det är en varningssignal till den nedmontering av civilsamhället och välfärden som pågår för närvarande. Jokrar skjuter redan vilt omkring sig i världen, och det är politiska val som har skapat grogrund för det samhällsklimat som präglar vår nutid.

Vänd trenden.

Och börja gärna med att ge Nobels fredspris till Greta Thunberg. 

En liten flicka med stor röst, som talar för en ny generation, och som inte tvekar att säga åt världens ledare att de borde skämmas över att inte vilja lösa vår tids stora utmaning. De kunde också skämmas för att de skapat ett samhällsklimat där skolskjutningar och andra vansinnesdåd och krigshandlingar fortsätter, runt om i världen. 

Som Greta skulle säga, och hon är här ett föredöme för oss alla, ni borde skämmas.

Det behövs fler greta thunbergar i vår värld, också med lika stort socialt samvete som Thunberg har ekologiskt samvete. Greta är helt enkelt rätt person på rätt plats i rätt tid. 

Ibland koncentrerar sig historien i enskilda personer, och de blir globala symboler för att de svarar på uppdämda behov och en social beställning. Andra kan ha tänkt och gjort liknande gärningar, men det var här och nu en ensam flickas initiativ blev en global rörelse.

Nobels fredspris till Greta Thunberg. 

Och se gärna Joker på bio. Visuellt gör den sig bäst på storbildsskärm. Och den väcker många tankar att diskutera, så se den gärna med en vän. Det gjorde jag också.

Panik City

Den som vill besöka ett lite annorlunda "museum" kan åka till St. Paulis Spielbudenplatz vid Reeperbahn och besöka Udo Lindenbergs Panik City. 

Hamburg-ikonen Udo Lindenbergs interaktiva museum.

Besökarna får en 90 minuters guidad rundtur med olika underhållande interaktiva inslag och lär sig också en hel del om Udo Lindenbergs liv och karriär. Ett besök i Hamburg utan att ha hört talas om Udo Lindenberg är väl som att besöka Paris utan att ha hört talas om Mona Lisa. Ok, kanske inte riktigt, men ni fattar poängen. Udo Lindenberg är Stor här, den största kulturikonen i Hamburg, fast han inte ens är född i staden. 

Och så brukar det väl vara. Ingen blir profet i sin egen hemstad. 

Fast Udo har också förärats en fin staty i sin hemstad. I Hamburg är Atlantic hotel den symboliska platsen för Udo i dag (han bor där) och Panik City i St. Pauli är en stående hyllning, en symbol för hur stor han faktiskt är i Hamburg.

Panik City är dessutom väl värt att besöka, rekommenderas, men observera att guidningen går endast på tyska och all interaktiv information och ”talking heads” är också på tyska. 

Men det är en kul guidad rundtur, åtminstone den jag gick på, och tiden gick extremt fort. Deltagarna får bland annat sjunga tillsammans i studio, kolla in prylar som gitarren han förärade Erich Honecker och måla som Udo (fast mejlet med mitt ”mästerverk” gick inte fram, tyvärr). Minus för icke-fungerande mejl, alltså, men stort plus för den interaktiva upplevelsen att befinna sig som mitt på scen under låten Reeperbahn 2011 (Udos absolut bästa låt, enligt mig) och det var riktigt kul att sjunga och rocka loss i studion med de andra besökarna (och att lyssna på resultatet). 90 minuters rundtur kostar närmare 30 euro, men då ingår också en ägglikör i baren, efteråt. Ägglikör och konjak hör ju till Udo-myten. Han säger sig gurgla med ägglikör för att hålla rösten i skick.

Det mest sålda albumet någonsin i Tyskland lär också vara Udo Lindenbergs Live at Atlantik (1,2 miljoner ex), ett strålande album. Men vill man ha en bild (eller överkurs) av Udo Lindenberg som konsertartist kan det vara värt att skaffa sig superboxen Stärker als die Zeit (4 CD, 2 Blueray, 1 DVD). Här finns förutom albumet Stärker als die Zeit (CD plus DVD) framför allt en konsertinspelning från Leipzig 2016 (2 CD, plus Blueray) samt andra liveinspelningar från samma turné (1 CD, Blueray). Ett stort paket Udo, således, men väl värt slantarna.

Graffiti Tåg

Det är alltid intressant att gå i stadsdelar som Sternschantze (Hamburg) och Viertel (Bremen), och bara kolla in all graffiti som finns på snart sagt på varenda husvägg och plats man kan tänka sig. 

Men det är inte många tågvagnar som jag sett sprayade här i Hamburg. En dagsutfärd till Harburg ändrade på den bilden. Kolla bilderna. De är plåtade på Harburgs S-bahn-station. 

Två vagnar på samma tåg, dessutom.

Och Harburg då? 

Jodå, en trevlig stadsdel med ett riktigt välförsett köpcentrum. Har varit där en gång tidigare, då jag missade en konsert som jag väldigt gärna hade sett. Hamnade denna gång där närmast av en slump, fick en tandläkartid en lördag, och den tandläkaren var i Harburg (ca 40 minuters resa med S-bahn), "på andra sidan" av Elbe. Men, som sagt, en helt ok stadsdel att besöka. 

Och så hittade jag ju ett par filmer i köpcentret, typ Black Sabbaths och A-Has sista konserter, den ena i Birmingham, den andra i Oslo. Båda helt klart värda att se, dessutom. 

Kraftwerk & Depeche

Första Kraftwerk, 1st Edition

Några stora vinylfynd senaste veckorna: första upplagor av Kraftwerk I och Autobahn.

Att tänka sig att någon köpt den här plattan 1974 och i realtid hörde Kraftwerks första lp under namnet Kraftwerk. Experimentell krautrock, långt från senare klubb-klassiker, och ändå så oemotståndligt starkt, så Kraftwerk. 

Och försedd med den ikoniska varningspylonen på konvolutet. 

Autobahns första upplaga kommer med ett limmärke, den autobahn-bild som i senare upplagor blir själva konvolutet. Men här ingår fortfarande bandbilden på baksidan (och i bakspegeln på framsidan) av de rätt proggiga och långhåriga killar som tog klubbvärlden med storm med sin Autobahn. 

Kan något band, någonsin, låta mera tyskt än Kraftwerk här?

Köpte också tyska originalversionen av Electric Cafe från 1986. Bra, förstås, med höjdare som Sex Objekt och Musik Non Stop, men också ett album då Kraftwerk inte längre ledde utvecklingen utan snarare hängde med. Och visade att gammal är äldst.

Depeche-fans gör i sin tur klokt i att gå online och skaffa sig ett ex av Sonic Seducers Ultra-Pack 02/19. Tyska musikmagazinet Sonic Seducer ger ju ut intressanta plattor med tidningen och det här numret är en specialare helt inriktad på Depeche Mode. Tidningen i Ultra-Packen är tunn, men det kompenseras med bra innehåll och två superba coversamlingar, den första med låtar från Black Celebration/Music For The Masses och den andra från Ultra/Songs Of Faith And Devotion. Två fullängdare med högklassiga covers. Tidningen innehåller bland annat en intervju med Depeche Mode, och en med legendariska coverbandet Forced To Mode, så bra låter de att jag gärna skulle se även dem live. Ett måste för seriösa Depeche-fans.

Min egen Depeche-samling har i höst utökats bland annat med en cool blåfärgad Music for the Masses och en läckert spräcklig People Are People (12").