Som whistleblowern som avslöjade att kriget mot Irak frammanades med illegala medel, och rena lögner.
Tony Blair, framför allt, men också George W Bush och den tidigare högt ärade Colin Powell framstår i mycket osympatiskt ljus.
Det är ett cyniskt spel, av maktmänniskor, ett katastrofalt beslut, byggt på lögner och falska fakta som leder till Irakkriget.
Det är fortfarande kaotiskt och livsfarligt där, 2020, så undrar hur väl de tre ansvariga herrarna sover, skammen aktualiseras igen med filmen Official secrets. I dokumentära inslag ser vi herrarna prata strunt, lögner och/eller fake news.
Det är skamligt, pinsamt, fruktansvärt. Kriget för oljan kostade långt över 100 000 liv. Flera tusen britter och amerikaner dog också, över 30 000 skadades, i Bushs och Blairs oljekrig.
Och det kanske allra värsta är att det blivit ännu värre sedan dess. Nu har vi självaste Herr Fake News själv i Vita huset, sanning, konsekvens, fakta, trovärdighet, existerar inte längre i en amerikansk presidents utspel. Och impeachment-processen, avsättningsprocessen, inleds nu mot den tredje amerikanska presidenten i historien, Donald Trump. (Den blev en uppvisning i partipolitik och knähundsmoral). Republikanerna i senaten står bakom honom, olikt situationen med Nixon och Watergate. Står de fasta i det beslutet hoppas jag vi slipper höra ordet moral yttras av republikaner igen, moralistpartiet har då visat att de saknar sådan, liksom ryggrad och sinne för demokratiska spelregler. (Tyvärr gick det precis så illa).
Det handlar för dem bara om makt och pengar.
I Storbritannien har vi Boris Johnson, en annan katastrof, för Storbritannien den här gången. Snälla jultomten, ge honom en kam, och valförlust.
Två val, två tomtar, och hopp om två valförluster.
Vi har sett nog av de ovärdiga ledarna Trump och Johnson, och av trumpian och johnsonian policy.
Och av alla deras maktkåta knähundar.
Handlingen i Official Secrets utspelar sig på 1990-talet, men är alltså en synnerligen aktuell och relevant film för vår tid och de hot demokratin nu möter inifrån.
I sanning, en avgörande tid.
Med samma fråga som i Official secrets:
Hur mycket får en folkvald regering ljuga för folket?
Tony Blairs regering vågade inte syna Fru Blys argument i en rättegång.
Blir intressant att se processen i USA gällande Trump.
Blir han avsatt? (Nej, det blev han inte).
Och kan några republikanska politiker längre nämna orden moral och sanning om han inte blir det? (Nej, inte med någon trovärdighet).
Med undantag då för Milt Romney och andra mera rakryggade republikaner, som inte säljer ut och slänger bort och offrar demokratins grundprinciper på maktens och dollarns altare.
I Storbritannien har vi Boris Johnson, en annan katastrof, för Storbritannien den här gången. Snälla jultomten, ge honom en kam, och valförlust.
Två val, två tomtar, och hopp om två valförluster.
Vi har sett nog av de ovärdiga ledarna Trump och Johnson, och av trumpian och johnsonian policy.
Och av alla deras maktkåta knähundar.
Handlingen i Official Secrets utspelar sig på 1990-talet, men är alltså en synnerligen aktuell och relevant film för vår tid och de hot demokratin nu möter inifrån.
I sanning, en avgörande tid.
Med samma fråga som i Official secrets:
Hur mycket får en folkvald regering ljuga för folket?
Tony Blairs regering vågade inte syna Fru Blys argument i en rättegång.
Blir intressant att se processen i USA gällande Trump.
Blir han avsatt? (Nej, det blev han inte).
Och kan några republikanska politiker längre nämna orden moral och sanning om han inte blir det? (Nej, inte med någon trovärdighet).
Med undantag då för Milt Romney och andra mera rakryggade republikaner, som inte säljer ut och slänger bort och offrar demokratins grundprinciper på maktens och dollarns altare.
PS Det här inlägget har publicerats tidigare, i våras, men har försvunnit från listan. När det nu re-publiceras har datumet felaktigt av blogger-programmet ändrats till nytt publiceringsdatum. DS
