Manics och Cardigans

Wasa Open Air idag blev en sisådär  tillställning. Lite mera publik än befarat, klart färre än önskat.

Manic Street Preachers levererade bra, soundet var också bra, låtvalet dock lite överraskande. Varför ingen The Everlasting? Och mindre fokus på Everything Must Go än väntat, trots 20-årsjubiléet. Men plus för en snygg Suicide is painless (ni minns väl signaturmelodin till Mash?) och mäktiga Design For Life var en majestätisk avslutning. Nice.

Cardigans hade jag förväntningar på, men de var bara helt ok. Utan Peter Svensson, dessutom. Men Nina Persson sjöng en snygg finsk tango och My Favourite Game var showstopper, som förväntat. Missade tyvärr Weeping Willows och hörde bara två spår av Egotrippi, men de två spåren lät bra.

Hoppas det blir en fortsättning, trots att Vasapubliken halvsvek. 

Det tål att upprepas, kommer inte tillräckligt stor publik blir det inga stora konserter heller. 

Kom igen!

Hörde redan första tipset om artist nästa år, Gyllene Tider lär vara på förslag. Det skulle ju dra bra med publik i svenska Österbotten i alla fall...

Bollen är rund: Tankar efter EM

Igår tog fotbolls-EM 2016 slut.
Lite trist att Portugal vann 1-0, men all cred för ett riktigt snyggt mål, även om förspelet med den feldömda frisparken för hands gav lite fadd eftersmak. En pinsam domarmiss.
Men Frankrike hade ju sina chanser, och gjorde inget mål. Det är fotboll.
Fast saldot blir nog en småtrist turnering med få riktigt bra matcher.
Däremot en hel del kämpaglöd.
Och två riktiga ljusglimtar vi aldrig glömmer;
Tack Island! Fotbollsundret, den solida laginsatsen och naturligtvis Vulkanen. Wow!
Vilket otroligt EM de gjorde, nationen som är lika stor (eller liten) som Svenskfinland, som slår ut England och gör överlag en finfin turnering, med 10 procent av landets befolkning på plats i Frankrike. Go Island, det säger jag bara!
Och tack Wales! Ett härligt lag där världsstjärnan Bale är en i gänget, fast förstås bra mycket bättre, och jobbar på för laget. Många av superdivorna har en hel del att lära sig av Bale.
Både Island och Wales visade dessutom oförställd och oregisserad glädje, total lycka, när de vann eller gjorde mål. Det var befriande att se spelare göra mål och helt enkelt skrika ut sin glädje och strunta i fjolliga målgester och egotrippade mannekänguppvisningar. Det är annars så mycket uppvisning och beräknat showmanship av stjärnorna. Ok, det finns en del gester som är lite kul, som EM:s bästa spelare Griezmanns, lite funky och fånigt, sådär, om vart annat.
Sverige underpresterade klart, eller är kanske inte bättre än så där. Och Zlatan tackar för sig i blågult, och ska nu spela för ManU. Och ännu en turnering spelades utan Finland, nu när Island verkligen visat framfötterna, börjar man ju undra när Finland äntligen ska lyckas kvala in till ett slutspel, det första...
Tittarna och läsarna får fundera om rätt lag vann turneringen, ett lag vann i alla fall, och det är Portugal.
De kom från den betydligt lättare delen av spelplanen, slapp möta Italien, Tyskland…och Island.
Och de hade sannolikt ett ännu bättre lag förra gången de var i EM-final, då de förlorade.
Bollen är rund.

Kent är för alltid

Det känns som en bris av höstligt vemod i vårens tyngsta svenska platta, Kents avskedsalbum Då som nu för alltid.
Vemod och nostalgi är stämningsläget på ett album med svulstig produktion, slipad ljudbild och vackra körer. Uppmärksammade och starka singelsläppet Egoist finns inte alls på fullängdaren utan ges ut bara som exklusiv - och limiterad - singel.
Egoist är för övrigt årets hittills snyggaste vinylsingel, överraskande nog med romantiskt röd ros på konvolutet och en läckert kärleksröd vinyl. Musiken och texten håller bra i sig, men vinylen kommer att funka bra även som snygg och värmande musikgåva nu och på Alla hjärtans dag i höst.
Dödskallarna sparade Kent till konvolutet för Då som nu för alltid. Och det är bara att konstatera, vinylversionen ger mervärden som nedladdning och cd-versionen går miste om. Kent satsar alltid på det visuella uttrycket, så också på sista albumet.
Fast, musiken är den samma, oberoende av format. I inledande Andromeda slår Jocke Berg genast fast att "jag ångrar ingenting av det vi gjorde". Andromeda är en mycket stark öppning, med vackra körer, som anger tonen och takten för vad som komma skall.
I Vi är för alltid slår texten fast:
"Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid"
Visst kommer dom att göra det. Och dom har redan gjort det. Legenden lever, så Kent är för alltid.
Anna Ternheim sjunger duett med Jocke Berg i Nattpojken & Dagflickan. Helt ok, men inte lika bra som den klassiska duetten Duett, med Titiyo.
Vi är inte längre där är en tydlig avskedshälsning, att Kent, eller åtminstone Jocke Berg, har gått vidare:
"Du kan inte följa med
inte följa med nu
Dit vi ska gå
Måste gå"
och
"Vi är inte längre där
Vi är nån annanstans".
Det enda spåret med tydlig politisk agenda, Falska profeter, är något av ett systerspår till Egoist.
"Jag pratar om gemenskap, förståelse, solidaritet & vänskap
Så jävla dum är jag"
och
"Det bästa i mitt liv kan varken
lånas eller öpas eller säljas
Det bästa i mitt liv måste jag våga ge
Först då är det förtjänat".
Jocke Bergs texter är fortfarande högst angelägna, även om hans allra mest minnesvärda strofer finns på andra, tidigare album. Och kanske lite väl förutsägbart, fantasilöst, heter albumets sista spår, Den sista sången;
"Det här är sista sången
sista gången vi ses
Sista sången
Sista sången jag ger dig"
Det är en fin sista sång, men jag hade nog förväntat mig en ännu svulstigare, mäktigare, mera bombastiskt stark avslutning, med tanke på titeln.
Men vackert såhär.
Räkna med att sista sången är sista extranumret under den sista turnén.
Inte ett öga, inte ett enda, lär förbli torrt.
Då som nu för alltid är ett starkt avsked, ett fint formbesked.
Och det blir ännu bättre kombinerat med singeln Egoist. På vinyl.
Och så gjorde de ju en riktigt cool video, där Kentfansen hittar en massa referenser till tidigare konvolut, videor och texter. Kolla här.
Kent-medlemmarna går vidare i livet.
Kent är för alltid.

Kalle Ankas promenad

Kalle Anka har hängt med länge.
Fick tag på en stenkaka i veckan med Kalle Ankas promenad - Foxtrot.
Från 1946, enligt discogs.com på nätet.
Och ändå inte originalutgåvan, utan en reissue, som firar 70-årsjubileum i år!
Låten är inspelad på Biografen Tranan i Stockholm 19 Mars 1941, och således tidigare utgiven.
På 78-varvaren står det inget årtal.
Men nog att artisten är John Wilhelm Hagberg, med Einar Groths Orkester.
På B-sidan återfinns Karl Alfred och Olivia - Vals, med Arne Hülpers Orkester. Inspelad i "Odeons Studio" i Stockholm redan 24 april 1936, och även den tidigare utgiven.
Inspelningen av Karl Alfred och Olivia firar alltså 80 år i år.
Tanken hisnar.
Känn historiens vingslag…
Och jag är förstås inte den enda som har upptäckt den här stenkakan:
Kalle https://www.youtube.com/watch?v=lNzaz-JBJps
och Karl Alfred https://www.youtube.com/watch?v=L7r8Vu2iVbY

I have seen the lion - or not

Sommaren 1992 var en av de varmaste i mannaminne.
Tror jag.
Åtminstone verkade det vara gott om solsting den sommaren.
Årets finländska snackis var nämligen… lejon.
Lejon påstods ha setts i både Ruokolax i östra Finland och i Kristinestad i västra Finland.
Samma lejon, eller flera lejon, det visste ingen.
Jag tippade, då som nu, att någon hade sett en labrador och dragit lite fel slutsatser.
Men lejonexperter inkopplades. Folk spanade.
I Kristinestad såldes lejonburgare och plastlejonen såldes slut på leksakshyllan.
En kul grej.
I Vasa kom några driftiga journalister på att trycka upp en t-shirt.
Cool är den väl inte, men definitivt kult. Och ett ironiskt uttryck.
Jag har kvar min t-shirt som jag köpte då. Som en kuriositet.
Och ett minne av sommaren med historiens roligaste, och sjukaste, snackis.
Värmeböljan förbyttes i finsk, kylslagen höst.
Och något lejon har ingen sett sedan dess.
Varken i K-stad eller Ruokolax.
Eller annorstädes i Finland.
Nu väntar vi på sommarhettan, och årets snackis sommaren 2016.

Anti-mode? del 1

Var till loppisen i dag och bläddrade igenom en skivback obskyra LP-skivor.
Och blev fullständigt förtjust i några osannolika konvolut.
Eller egentligen de helt osannolika kläder som dansbanden spökat ut sig i.
Ok, det var sjuttiotal, och ni vet ju hur det kan se ut, men här snackar vi band med bra pokerface.
Jag ser mycket oskuldsfull charm i det här, och en stor gnutta humor.
Nej, jag har inte ens hört skivorna ännu, eller överhuvudtaget.
Men jag köpte dem,
förstås,
för konvolutens skull.
De två bästa ser ni här nedan. Helt i sin egen klass.
Cattings från 1974, Tonix från 1975.
Snacka om anti-mode. Dansbanden kan ta ut svängarna.
Så fel att det nästan blir helt rätt, och kult,
för en ironisk generation.
Se på dem, utan att lé, om du kan.
Och visst, jag lovar, jag kommer att lyssna igenom plattorna också.

Eurovision, vilken vision?

Stockholm kokar den här veckan.
Den mediabilden får vi oss serverad.
Eurovision Song Contest 2016 har startat i kväll.
Med semifinal ett.
Ett färgsprakande spektakel, mera så i år än någonsin tidigare.
Det sprakar och kokar och glimmar.
Det är mycket ljus, mycket ljud och många färger. Effekter i den högre skolan.
En färgsprakande show.
Over the top,
som ju melodifestivalen så gärna får vara.
För ni minns väl?
Euroviisut på finska, Melodifestivalen på svenska.
Innan det blev korniga (förlåt "coola") Eurovision Song Contest.
Men, let's face it, det är kanske lite korrektare,
för i centrum står ju showen, effekterna,
inte musiken.
Den fernissa som i lager på lager läggs på musiken,
Ljuseffekter, ljudeffekter, färgprakt, allt,
det är en imponerande makeup,
som täcker över att musiken helt enkelt inte är särskilt bra.
Är nån av låtarna minnesvärd, efter den här veckan?
Tja.
Men jag håller förstås tummarna för Finland.
Eurovisionsfansen kan under alla omständigheter glädjas åt showen.
Och publiken är verkligen med.
Det är helt kul att se.
Men jag lyssnar hellre på någonting annat.


PS Finland föll ut i semifinalen. Återgår till hockey-VM. DS