Yle-skandalen är inte över

Yle-chefen Lauri Kivinen har framträtt i konkurrenten MTV, för att bland annat försvara Yles trovärdighet och den hårt kritiserade aktualitetschefen Atte Jääskeläinen.
Det blev mycket tal och struntprat om teknik och utmaningar i mediabranschen istället för konkret handfasthet mot alla försök till censur och politisk styrning. Kritiken mot Atte Jääskeläinen försökte Kivinen också få att handla om olika synsätt på "kurinalaisuus" (disciplin) kontra enskilda journalisters önskade manöverutrymme och konstnärlighet. Ett futilt försök, då Yleskandalen ju handlar om skamlösa försök till censur och starka misstankar om ett politiskt beroende. (Den lilla) centerpartisten Atte har uppenbarligen varit mycket lyhörd till (den stora) centerpartisten Sipiläs försök att tysta kritik och debatt. Och det här var inte första försöket. Den här länken till en Suomen kuvalehti-artikel ger lite bakgrund, bland annat att Jääskeläinen varit medlem i centerns ungdomsförbund och att Sipilä även tidigare har reagerat på journalistik.
Yle har över 200 chefer, har jag också hört under veckan.
Och för dessa 200 chefer betalar vi också Yle-skatt.
För sin Yleskatt på cirka 500 miljoner euro per år ska skattebetalarna och medborgarna kunna förvänta sig en oberoende och självständig nyhetsförmedling till Finlands folk om angelägenheter i och utanför Finland, och om Finland till omvärlden.
Men Yles opartiskhet och oberoende är nu med all orsak ifrågasatt.
Den är, kort sagt, inte trovärdig.
Och det är Yle-ledningens fel.
Atte Jääskeläinen har alltså förverkat sin trovärdighet.
Statsminister Sipiläs agerande är i sin tur inte värdigt en västerländsk demokrati.
Sipilä och Jääskeläinen symboliserar ett (trodde vi) förgånget, unket, odemokratiskt och maktfullkomligt synsätt på medierna.
Hjältar i denna soppa och för Yle, regeringen och republiken extremt pinsamma skandal, är de modiga journalister som har vågat stå upp för yttrandefriheten. De som vågat stå upp för förmedling av korrekta fakta och nyheter, utan att förtiga de uppgifter som är pinsamma för Makten.
Hjältar är Jussi Eronen och Salla Vuorikoski, journalister med hög integritet, som Yle så fruktansvärt väl skulle behöva för att rädda sin trovärdighet.
Hjältar är Ruben Stiller och Susanne Päivärinta, som har vågat ta ställning för yttrandefriheten och opartisk nyhetsförmedling. Likaså mediaprofiler som Seuras redaktionschef Ari Korvola, tidigare hyllad Ylejournalist, som nu har försvarat opartisk och obunden nyhetsförmedling i debattprogram.
Tryck på den här länken till en artikel från MTV, där Eronen bl.a. säger: "Minua ja tiimiäni on pyydetty vähentämään väärinkäytöksiin ja epäkohtiin puuttuvan paljastusjournalismin tekemistä. Tähän en voi suostua" (Jag och mitt team har ombetts minska på den avslöjande journalistik som behandlat missförhållanden och (makt)missbruk). Det kan jag inte gå med på".
Välkomna till Sipiläs centerland.
Det är som en ond mardröm.
Vad betalar vi egentligen Yle-skatt för?
För att makten ska erhålla en kanal till folket med anpassade nyheter och putsade aktualiteter?
För att 200 mellanchefer ska kunna agera gate-keepers?
För att (den lilla) centerpartisten Atte ska beakta och särbehandla (den stora) centerpartisten Sipiläs mediabild? Påhejad av sin Yle-vd?
Jag trodde Yle-skatten infördes för att kunna garantera opartisk, oberoende, trovärdig och bredbasig nyhetsförmedling.
Fram till för några veckor sedan hade jag också stort förtroende för Jääskeläinen som Yle-chefredaktör.
Men i mera utpräglat västerländska demokratier skulle det i Yle-skandalens kölvatten inte ha varit Eronen som känt sig tvungen att gå, utan Atte som hade ombetts avgå.
Yles trovärdighet är djupt skadad och skakad.
Finlandsbilden utåt likaså.
Aktörer i hög chefsställning på en statlig, skattefinansierad nyhetsförmedling som visar sig vara lyhörda till maktelitens syn på hur nyheter och oegentligheten ska förmedlas, eller inte förmedlas?
Det låter som en direkt återgång till det land, och den politiska kultur, som en gång gavs öknamnet Kekkoslovakia.
Där hör också Sipiläs old school "tv-tal till folket" hemma, om någon minns det?
Nej, Yle-skandalen är varken hanterad eller avslutad ännu.
 Just en snygg present till republikens hundraårsfirande,
"tillsammans".

Och så var det över

"Vi ska alla en gång dö."
Sjöng Joakim Berg i Mannen i den vita hatten (16 år senare).
Och det gjorde kent som aktivt band igår.
Den sista sången framfördes på den sista konserten.
och en era är över.
Aftonbladet gav ut en bumper-issue om kent som är till salu fram till i dag där Aftonbladet säljs, i Sverige. Gissar det blir ett samlingsobjekt.
Kents låtskatt och attityd är världsklass.
De gör som de vill.
Och slutar därför precis när de vill.
Igår tågade tusentals i avskedståget mot Globen.
Få förstamajtåg kommer att vara längre i vår.
kent.nu sände liveflöde med bilder från den sista konserten till alla som inte var på plats.
Det såg ut som på de andra konserterna under turnén.
Men var förstås någonting alldeles extra för den som var där.
Hela videon till Den sista sången läggs upp på sajten kent.nu, klockan 13 svensk tid (14 finsk) i dag 18 december. Se den, och liveflödet bilder från sista konserten, här.

Och nu är det över.
Exit kent.
Men musiken lever kvar.
Kent är för alltid. Också i Finland.

Den sista sången, den näst sista konserten.

Perfect Pitch, Leonard Cohen

Perfect Pitch.
I veckan läste jag recensionen av Leonard Cohens senaste album You Want It Darker i Mojo (November 2016).
Och det var rubriken, Perfect Pitch.
Med betyget fem stjärnor.
I Mojos ratingsystem betyder det inte utmärkt utan ännu bättre.
En MojoClassic.
Leonard Cohen, 82, är borta.
Han dog i måndags och begravdes i Montreal i onsdags.
Men begravningen hölls hemlig, enlig Aftonbladet.
Leonard Cohen slutade också sin långa, framgångsrika karriär där han hör hemma, på topp.
Med ett klassikerbetyg i världens främsta musiktidning.
Ännu en stor konstnär, artist, är alltså borta 2016.
Bowie, Prince, Freddie Wadling, Lou Reed… och nu Leonard Cohen.
Jag skrev tyvärr inget blogginlägg efter att Lou Reed gått bort 27 oktober. Han hade förtjänat ett. Jag har ju lyssnat mera på Lou Reed än någon av de andra på den celebra listan ovan, inklusive Cohen, om man också räknar in ett av världens coolaste och mest nyskapande band genom tiderna, Velvet Underground. Och jag såg Lou Reed live i Tamperetalo för ett antal år sedan. En strålande konsert. En stor konstnär. Oerhört saknad i musikvärlden, precis som alla övriga namngivna här ovan.
Det känns overkligt.
"Time speeds up the closer it gets to the end of the reel… You don't feel like wasting time", framhöll Leonard Cohen åt Mojo-journalisten Sylvie Simmons i samband med albumet Old Ideas (2012).
Simmons skrev det i recensionen före Cohens död, och citatet lever också kvar som påminnelse om Cohens drivkraft under karriärens senhöst.
Det som kom att bli Cohens sista album, You Want It Darker, gavs ut på hans 82-årsdag i år. Under de sista levnadsåren gav han ut tre album och framförde oförglömliga konserter på sina världsturnéer. Jag önskar att jag hade hunnit höra honom live. Men jag missade honom även när han senast besökte Helsingfors. Det har jag ångrat sedan dess.
Nu har rösten tystnat.
På julfest ifjol var jag med och framförde Hallelujah på scenen. Utan att påstå att jag eller vi gjorde den ikoniska låten rättvisa kan det representera låtens odödlighet. Ett spår som är större än livet. Ständigt berörande och aktuellt.
Leonard Cohens låtskatt innehåller många sådana pärlor. Som Dance Me To The End Of Love på samma strålande album som Hallelujah, Various Positions. För att inte tala om Ain't No Cure For Love, First We Take Manhattan, Bird On The Wire…
Och så förstås spåret med den mest högaktuella titeln denna vecka, Democracy.
Vi är många som kommer att sakna Leonard Cohens mörka röst och utsökt framförda reflektioner och tankar.
En sann klassiker, en karriär värd fem stjärnor.
Vila i frid.

Amerika valde Trump

Förenta staternas nästa president heter Donald J. Trump.
Det är en rejäl spark i baken på det amerikanska etablissemanget, medierna, opinionsinstituten.
En hel värld är chockad, förvånad, oroad, efter att Donald Trump valts till USA:s nästa president, i ett historiskt dramatiskt val.
En oberäknelig framtid står för dörren.
Fasten seatbelts, kommenterade Carl Bildt enligt SVT.
Börserna rasar, dollarn rasar, mexikanska peson rasar.
Nästan ingen trodde ju tidigare i år på ett brittiskt brexit,
nästan ingen trodde på allvar på en seger för Trump heller.
Vinnare i bägge fallen är framför allt missnöjet och intoleransen.
Och bägge gör det världspolitiska läget mera instabilt.
Inget västerländskt val har varit mera negativt och hatfyllt än detta amerikanska presidentval.
Två historiskt impopulära kandidater stod mot varandra.
Det talades under kampanjen väldigt litet om att välja den bästa kandidaten, det talades om att välja den minst dåliga, den minst avskydda, den minst hatade av de tu.
Oavsett vem som valts skulle utgångsläget för den nya presidenten alltså vara svårt.
Två oerhört impopulära kandidater. Maskineriet lyckades inte få fram bättre kandidater.
Det är ju också ett klart underbetyg för den amerikanska demokratin.
Nu vet ingen vad som väntar.
Ingen vet vad världens mäktigaste man egentligen har för linje, i en mängd frågor.
Det är också en katastrof för Hillary Clinton. Hon representerar den politiska superelit som uppenbart inte längre har folkets förtroende i Förenta staterna.
Trump bars till den högsta makten på missnöjets axlar.
Landsbygden proteströstade på Trump, den vita arbetarklassen också.
Förvånande nog röstade också många kvinnor på Trump, trots alla negativa avslöjanden om hans kvinnosyn.
Det ord som bäst beskriver världsläget och den amerikanska politiken nu är instabilitet.
Det syns i fallande börskurser.
Trump exemplifierar en post-postmodernistisk politikertyp,
som tydligen kan säga precis vad som helst,
byta åsikt,
påstå vad som helst,
motsäga sig själv,
och hävda att han inte sagt vad han tidigare sagt,
utan att blinka.
Sanning blir ett relativt begrepp.
Men man bör minnas att också Clinton kritiseras hårt för lögner och för att ha manipulerat sanning.
Förmodligen hade Trump inte blivit vald om inte motståndaren hetat just Hillary Clinton.
Valet visar också att den politiska eliten och medierna var inkompetenta att tolka stämningsläget i landet. Och prognosinstitutens trovärdighet är kraftigt solkad, de misslyckats fullständigt med att prognostisera valutgången.
Det politiska etablissemanget i alla västerländska demokratier har orsak att se och förstå reaktionerna från de breda folklagren mot ökat utanförskap, marginalisering, de ökande klyftorna.
Brittiska Brexit var ett exempel på protesterna mot etablissemanget, Trumps seger likaså.
Och vad kan världen och Förenta staterna förvänta sig i en republiken Trump?
Nationen är splittrad, partierna - särskilt det republikanska - är splittrat.
Utmaningen att ena landet är svår och lång.
Hillary Clinton ringde upp Trump och gratulerade till segern.
Men hon talade inte ens till sina väljare och kampanjarbetare,
hon skickade fram kampanjchefen istället.
Riktigt, riktigt svagt.
Hillary Clinton borde förstås ha talat till sina medarbetare, tackat dem, personligen. från scenen.
Det var hon skyldig dem.
I praktiken är den politiska karriären över nu för Hillary Clinton.
Hon var fel motkandidat mot Trump, fel kandidat för demokraterna.
Risken för turbulens och tumult är ännu stor, missnöjet utbrett.
Svenska TV4 meddelade att den kanadensiska immigrationsmyndighetens hemsida ligger nere just nu, betyder det att en massa amerikaner tittar norrut i sin besvikelse?
Valkampanjen har varit den allra värsta i modern tid, en riktigt pinsam real-life dokusåpa.
En hel värld väntar nu, i bävan.
Men Donald Trumps valtal var försonligt, tydligt inriktat på att hela valkampanjens sår, och därmed mycket, mycket välkommet.
Hoppet står nu till att president Trump också står för ett mera positivt ledarskap än presidentkandidaten Trump.

Tack och Farväl, Kent

Igår, lördagen 29.10.2016 spelade Kent sin sista sång live i Finland.

I Vasa.

Jag var där.

Dagen innan såg jag dem i Helsingfors, Hartwall Arena.

Två historiska spelningar.

Jag är glad att jag såg dem bägge.

Tillsammans var de fantastiska.

Ljusshowen, backdroppen, var magisk i Helsingfors. Den bästa multimediashow jag sett bakom ett band sedan – ja, faktiskt - Kraftwerk.

Den kunde inte nå samma höjder i Vasa.

Till det räckte helt enkelt inte tekniken i Vasa Arena till.

Ändå var den bra där också.

De som bara såg showen i Vasa var säkert nöjda, för de såg inte vilka höjder den faktiskt kunde nå.

Men å andra sidan var kent nästan ännu mera taggade i Vasa och gjorde kanske en ännu bättre spelning, även om det här också handlar om små nyanser. I Helsingfors tog det ändå 2-3 spår för att få upp farten och stämningen, i Vasa var ingenting tveksamt i starten.

Kanske var de mera fokuserade från start, eller mindre nervösa.

Det var ju avskedsturnéns sista konsert i Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Om det inte blir en reunion-turné om ett antal år.

Det får vi väl se, men det tänker vi inte på just nu.

Istället kan man gotta sig åt att kent också fick sitt eget Depeche Mode-moment.

Ni som inte var där,

tänk en hall full av viftande armar, från sida till sida.

Har ni sett Depeche Mode live eller på live-film så vet ni vad som gäller.

Never Let Me Down Again-gunget.

Underbart.

Kent bjöd inte på klassiska best of-konserter, istället körde de ett koncept, och flera låtar från Då Som Nu För Alltid, specialskrivna för avskedsturnén känns det som. Och de satt förstås perfekt.

Första gången jag hörde Den sista sången visste jag att det här är avskedsturnéns avslutningsspår.

There can be only one.

Det är den.

Och den sitter perfekt.

Att avsluta det ordinarie setet med 747 är också helt rätt, det är kents historia. Se spellistan nedan, från Vapen & Ammunition-turnén. Den är förresten handskriven av Sami Sirviö åt mig, före giget i Rewell Center, Vasa. En annan fantastisk spelning. Från den minns jag särskilt adrenalin-stinna Socker och den vackra hyllningen till föräldrar och släkt, Elite.
I går och förrgår fick Sirviö de allra varmaste applåderna, både i Helsingfors och Vasa, men så är han ju också Nordens största indie-gitarrhjälte.

kent var också strålande när de och Cardigans uppträdde i gamla ishallen i Helsingfors efter deras gemensamma USA-turné. Och då var även gitarristen Harri Mänty med. Minns otroliga versioner av bland andra Beskyddaren och Revolt III. Och då har jag inte ens nämnt Saker Man Ser ännu. Ren magi.
Gitarrväggen.
Den otroliga, tunga, malande Gitarrväggen.

Första spelningen, Isolaturnén på Tavastia i Helsingfors, var förstås också magisk. Setet startade med Livräddaren och OWC, och redan då var de nästan i mål. Och så 747, förstås, som final, med gitarrväggen.
Dagen till ära igår, sista gången, bar jag turné t-shirten från Isola-turnén.  

På den allra sista turnén blandar kent som vanligt klassiker, färskingar, hits och några finsmakarval. Spellistan är på deras villkor, ett väl genomtänkt koncept med många höjder. 

Men tyvärr inte två spår som jag trodde och verkligen hoppades skulle spelas, Blåjeans och Elite.

Saknade dem.

Men annars, och som helhet, lämnar kent oss nöjda.

Kanske inte på sin absoluta topp, men ändå toppen.

För det här var bra. Riktigt, riktigt bra.

Ett snyggt, värdigt, strålande avslut.

kent är Kent. Med stort K.

Lagom till turnén gav kent ut sina allra sista låtar, fyra nya, på en färsk ”best of ”dubbel-cd. Tyvärr fanns trippelvinylen inte att köpa på konserterna, den utkommer senare i höst. 
”Vi slipar ner våra kanter/Våra Drömmar/våra ideal/Den obegripliga käleken/Och vägen till vårt helvete/Är byggd av goda föresatser”, sjunger Joakim Berg i Nostromo.

Och: ”Det finns en tid för blodigt allvar/Det är dags nu vi ska sluta leka”, lyder en strof i Om du visste vad du ville. Den kunde tänkas kommentera kents avsked, uttryckt som relationsångest inför ett sönderfallande förhållande.

Eller så handlar texten just om det som den synes handla om.

Man kan aldrig helt säkert veta med Jocke Berg. Hans texter har berört mig, oss, så många Nordbor, i två decennier. 
Bandet Kent tar slut nu, men jag tror inte att Berg slutar skriva. Hoppas inte.

”Best of” är som de flesta andra best of:s, alla favoritlåtar finns förstås inte med. Men den berättar storyn om kent från Blåjeans till de fyra nyskrivna låtarna, och varje betydande period finns med.

Vad jag hade satt på en tredje best of-cd?

Den Osynlige Mannen, En timme en minut, Livräddaren, OWC, Saker Man Ser, Elvis, Socker, Elite, Pärlor, Beskyddaren, Kungen Är Död, Revolt III, Just Like Money, Chans, Columbus, Passagerare, Den Döda Vinkeln, Taxmannen, Vintervila, VinterNoll2…

Fast, Saker Man Ser, Socker, och Elite borde förstås ha ingått i denna best of.

Men ett Best of 2 skulle man alltså också fylla med superba låtar. Lätt. 
Så bra är sångskatten. 
Så bra är kent. 
Ett välproducerat livealbum har jag väldigt länge längtat efter. Det fanns inte ens med i kentboxen, men jag gissar att sista turnén dokumenteras. I någon form.

Det var alltså med en rejäl klump i halsen jag hörde och såg kent framföra En sista sång i går. För det är ju sista gången vi ses. Nästan 20 år efter att jag hörde dem dra igång Livräddaren på Isolaturnén.

Nu fortsätter avskedets sista turnésväng i Moder Svea.

Tack för allt, kent, 
och för att ni valde Helsingfors och Vasa på avskedsturnén.

Era finska fans bevisade igår och förrgår att det här verkligen är kents andra hemland.

Avskedsturnén har lämnat Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Tack och Farväl!

Wahlroos och Downton Abbey

Såg ni den stort uppslagna intervjun med Björn Wahlroos häromsistens i tv?
Nu vet vi hans lösning på digisamhällets utmaningar.
En återgång till tiden före första världskriget, tänk Downton Abbey.
Jag gillar ju tv-serien, fiktionen om livet upstairs och downstairs. Fina miljöer, strålande skådespelarinsatser.
Wahlroos vill ha det här på riktigt. En värld av herrskap och tjänstefolk.
För det är här han ser den nya arbetsfördelningen, mellan digiålderns herrskap och tjänstefolket.
Det finns en otrolig potential för arbetsfördelning i hemmen, nämligen. Uppgifter som andra kan sköta medan digisamhällets elit ägnar sig åt digitalisering. Eller kanske snarare åt kapitalförvaltning.
Det handlar då inte om några tjänster här och där utan den wahlrooska visionen förverkligad är ett Downton Abbey.
Där är vi ännu inte.
Statsminister Sipilä var snabb att uttala "kaiken maailman dosentit" (all världens docenter) i sin kritik av utbildning och forskning, men vi väntar ännu (kanske förgäves) på uttalandet "kaiken maailman veronkiertäjät" (all världens skattesmitare).
Ett New Downton Abbey kan nämligen mycket riktigt bli resultatet när samhällsresurserna och den allmänna välfärden dras in medan snikna förmögna ägnar sig åt planerad skatteflykt.
Som historisk tv-fiktion är Downton Abbey underhållande. Men som framtidsvision för digisamhället är den inte mycket värd, Downton Abbey-modellen.
Det är att gå med rumpan före in i framtiden.

Grattis IFK! - En seger för finsk fotboll

Det bästa som hänt finsk fotboll.
Under överskådlig tid.
Grattis till guldet, IFK Mariehamn!
Jag jublade redan i fjol då SJK snuvade HJK på FM-guldet i fotboll.
Men det här är större.
Den minsta ort som vunnit ett FM-guld i fotboll.
Första gången för Åland.
Underbart.
Varför det bästa som hänt finsk fotboll?
För att man nu, för andra året i rad, brutit HJK:s totala dominans över finsk fotboll.
"Det behövs utmanare, det behövs förnyelse. För vem orkar se samma lag vinna samma liga år efter år? Därför var fjolåret någonting extra för finsk ligafotboll", skrev jag i bloggen den 2 april.
Tack för i år, Mariehamn!
Finsk fotboll var en av världens minst intressanta fotbollsligor.
En bananliga där olika lag spelade men den rikaste, dyraste, överlägset största, klubben ständigt vann guld.
En enda lång gäspning.
Men först SJK och nu IFK Mariehamn har gjort det. Bärgat guldet från storebror.
Och kanske är det också det bästa som kan hända finsk landslagsfotboll.
Att vi fått en liga istället för en bananliga.
För Åland är det här en stor seger.
En stor dag.
Den mest intressanta dag jag överhuvudtaget kan minnas i finsk ligafotboll.
Inför sista spelomgången:
Helt öppet vem som tar guld, silver, brons.
Helt öppet vilket lag som faller till ligakval.
Nu blir det FC Inter som kvalar mot TPS i ett stekhett aboensiskt ligakval. En osannolik säsongs final får alltså ännu en knorr. Vilket år.
Men i kväll står bara IFK Mariehamn i fokus.
Vilken laginsats. Vilken säsong. Vilken dramatik.
När avbytaren Assis satte in 2-1 i 74:e minuten skrevs fotbollshistoria.
19 minuter senare var guldet Mariehamns.
Och kanske, en dag, blir IFK Mariehamns sagolika år film?
Till sist: HIFK stannar i ligan, där behövs de. Och VPS blev fyra, helt ok, det också.