Skrev tidigare om de svenska sextiotalisternas generationsroman, Ulf Lundells Jack, som i år firar 40 år.
Än sjuttio- och åttitalisterna då?
Fick frågan häromdan, vad är deras generationsroman?
Jaa…
Jag lämnade först svaret skyldig.
Fast nu vet jag. Tror jag.
Drakarna över Helsingfors, Kjell Westös romandebut, är definitivt en stark kandidat i Finland.
Den berättar om Riku, Sammy och Robbi som växer upp i sjuttiotalets Munkshöjden i Helsingfors och upplever det glada 1980-talet med dess ekonomiska överslag och sedan bakslaget med 1990-talets depression, Laman.
Det är tider som präglar den generationen oerhört mycket, den som växte upp med löftena om en gränslös positiv framtid och som fick börja sin egentliga arbetskarriär i lågkonjunkturens grådystra och hopplösa finländska landskap.
Drakarna över Helsingfors fyller alla krav på en generationsroman, inte minst för att Westö också generöst strör omkring sig tidstypiska detaljer, som man lätt kan nicka igenkännande åt.
Personligen tycker jag ändå att den tidigare långnovellen Melba, Mallinen och jag, som inspirerade till Drakarna, är strået vassare som berättelse. Kort sagt, bland det bästa jag läst på svenska i Finland.
Melba, Mallinen och jag återutgavs 2004, i utmärka Westöska novellantologin Lugna favoriter.
Drakarna över Helsingfors utkom 1996, och samma år utkom också en annan finlandssvensk generationsroman, Kim Weckströms Sista sommaren. Den är snarare en ögonblicksskildring, en sommar under det tidiga sjuttiotalet, men likafullt en generationsroman, om än några år äldre. Oförtjänt hamnade den 1996 helt i skuggan av Drakarna över Helsingfors. Även Sista sommaren är en utmärkt generationsskildring, och den förtjänar att återupptäckas.
I Sverige skrev Henrik Weston 2006 den sympatiska punkromanen Hej, det är vi som är VEM BRYR SIG? en två tre fyr. Weston kallar träffande nog boken punkroman och han berättar om ett band med utgångspunkt i augusti 1979. Westons koncept är dessutom mycket ambitiöst eftersom han också byggde upp en nätsajt där det fanns låtar från det (alltså inte helt) fiktiva bandet att ladda ner. En kul grej.
Alltför sällan ser man såna kreativa integrerade analog-digitala lösningar.
Och om Weston skrev om (första) punkgenerationens subkultur, skrev Johan Kinde 2008 om den nyromantiska och syntpopiga subkulturen under tidigt åttiotal i Någon sorts extas. Få kan ju tidsperioden och subkulturen, särskilt i Stockholm, så bra som Johan Kinde, själv legendarisk sångare i kultbandet Lustans Lakejer. Men varken Kinde eller Weston talar för en hel generation utan uttryckligen för och om generationens subkulturer.
Mera generell är Torbjörn Flygts prisade generationsroman Underdog, där han med utgångspunkt i familjen Kraft skildrar uppväxten i det svenska folkhemmet på sjuttiotalet, och övergången till åttiotalet, fram till 1985, med folkhemmets gradvisa förfall.
Flygt vann, med all rätt, Augustpriset 2001 för Underdog.
Men, ändå är det inte en generationsroman som är det mest generationsbeskrivande verket för åttiotalet.
Det är istället ett mega-evenemang.
Live Aid.
Den globala jukeboxen. Då världen för första gången blev global, på riktigt.
Den första globala megakonserten. 13 juli 1985.
"En konsert, två kontinenter. Dagen då musiken förändrade världen. Historiens största rockevenemang. Den största livekonserten genom tiderna. Det mest minnesvärda evenemanget för två generationer."
Det kan man läsa på konvolutet till DVD-boxen Live Aid (4 DVD). Fast på engelska, förstås.
Och ändå täcker dess 4 DVD bara en del av 16(!) timmars konserten, som sändes live på tv, på mängder av tv-kanaler, den dagen, anno 1985.
Fast, allt började 1984, med ett uppseendeväckande nyhetsreportage i BBC om svälten i Etiopien, med fasansfulla närbilder på döende människor, i fruktansvärd misär och hunger. Det fick Bob Geldof att reagera, men framför allt agera. Han började genast kontakta artistkolleger och fick nästan hela den brittiska popeliten med sig i Band Aid och välgörenhetssingeln Do They Know It's Christmas?. Den då mest sålda singeln i historien, debuterade på brittiska singellistans första plats (då listor ännu betydde någonting) före julen 1984 och spelade in åtta miljoner pund.
Det finns många berättelser om engagemanget som Band Aid väckte, om folk som köpte 50 singlar och gav tillbaka 49 för att säljas på nytt, om slaktare och lyxbutiker som gjorde reklam för singeln i sina butiksfönster, restauranger som sålde den utan profit osv.
Plötsligt var slagordet Feed The World! på allas läppar.
Jag hade (och har) två ex av singeln, den ena fick jag av min kusin i Sverige, för singeln släpptes tidigare där än i Finland, och sen köpte jag en till när singeln kom ut här.
I USA gav snart sagt hela rock- och popeliten ut We Are The World som USA for Africa, en ännu mera vinstinbringande singel. Men också i Finland, och i många andra länder, samlades artister och gav ut välgörenhetslåtar.
Mitt under "det giriga 80-talet" samlade skolklasser, föreningar, klubbar, småföretag och privatpersoner in mat och förnödenheter och donerade pengar till svältoffren i Etiopien. Europeiska toppolitiker som Margaret Thatcher mumlade kring dåvarande EG:s (nuvarande EU:s) smörberg och överskottslivsmedel och varför dessa hellre förstördes än gavs till nödställda, medan artister och vanliga människor engagerade sig. Bob Geldof talade fränt om skammen, skammen, skammen, och noterade även det absurda i att en sjutums vinylbit med hål i mitten faktiskt räddar liv.
Tack för att den gjorde det.
Ingen som upplevde och var klistrade under Live Aid, på plats eller framför tv-rutorna, glömmer upplevelsen. Åttiotalsgenerationens Woodstock. Men Live Aid handlade om barmhärtighet, och om att vi faktiskt bara har en värld, den gemensamma.
Den 13 juni 1985 blev världen global, på riktigt.
Det har präglat mig, och många med mig.
Det är också en påminnelse i dag om att vår nutids artister och SoMe-kändisar borde ta ett större ansvar för den maktposition de faktiskt innehar, med miljoner följare.
Som Fifaskandalen och Panamapappren så tydligt visar, finns det väldigt mycket ruttenhet kvar. Sådant som frodas om man inte förmår se längre än Jag, Mig och Mitt.
Till sist; När ska statsminister Juha Sipilä uttala sig om all världens skattesmitare med samma föraktfulla tonfall som han tidigare har uttalat sig om all världens docenter?
Vi väntar...
fredag 29 april 2016
måndag 25 april 2016
Return of the C-kasett - och VHS-banden
Först gjorde vinylskivan comeback.
Nu är det kassettens tur att trigga samlarintresset.
Både c-kasetterna och videobanden på VHS.
Videokasetter som utkommit före 1983 kan vara värdefulla, betonar en artikel i Aftonbladet i dag. Iltasanomat hänvisar till samma artikel och noterar att det framför allt handlar om skräckfilmer. Och enligt svenska musikjournalisten Fredrik Strage då främst filmer som föll offer för den hårda videocensuren på 1980-talet och som nu är samlarobjekt.
Bulken av VHS-banden och c-kasetterna kostar fortfarande betydligt mindre än en chokladkaka, och fortsätter kanske göra det, men de mest åtråvärda är numera glödheta samlarobjekt.
Till exempel Thriller - en grym film (finsk titel Yksisilmäinen) från 1973 värderas till 870 euro (!), skriver Ilta-sanomat.
Nej, jag har inte sett den, men Quentin Tarantino har namedroppat den som inspirationskälla för hans Kill Bill.
De flesta videobanden går fortfarande för en spottstyver, men det kan alltså löna sig att kolla om du har en låda med gamla videoband längst bak i garaget eller som skräpar på någon vind eller källarskrubb.
Och det samma gäller c-kasetterna.
Som samlarobjekt är c-kasetterna inte på samma nivå som videocensurerade VHS-band, och kommer kanske aldrig dit, men de intressantaste har börjat inbringa priser igen, efter åratal i unkna bortslumpningslådor på loppisar. Det är bara att kolla på auktionssajterna online, åtråvärda c-kasetter säljs redan för tvåsiffriga belopp, inte längre för 10, 50, 70 cent. Helsingin Uutiset hävdade i höstas att c-kasettboomen har startat, och i artikeln noterades att ett ex av första kasettupplagan av David Bowies Ziggy Stardust gick för 800 euro på en internationell nätauktion.
Åtråvärda vinyler kan bli ännu dyrare, i extremfall säljas för hundratals, eller tusentals, euro. Och vinylen varken avmagnetiseras, trasslar in sig eller går av.
Vinylskivor hyllas för sin ljudkvalitet (även om det också finns uselt inspelade skivor).
Få saknar däremot VHS-bandens (bristande) bild- och ljudkvalitet.
Det är undantagen som gör regeln och det är undantagen som blir dyra.
De är trots allt marginalprodukter i dag, mainstream streamar.
De flesta vinylerna, c-kasetterna och vhs-banden kommer därför att förbli billiga, kanske alltför billiga, egentligen.
Som så mycket annat begagnat i dagens ohållbara slit-och-släng-inriktade konsumtionskultur.
Men bland de mest dammiga kasetterna, videobanden och skivorna, i de unknaste hörnen och bortglömda vrårna, finns också riktigt fina, och dyrbara, fynd.
Lycka till!
Nu är det kassettens tur att trigga samlarintresset.
Både c-kasetterna och videobanden på VHS.
Videokasetter som utkommit före 1983 kan vara värdefulla, betonar en artikel i Aftonbladet i dag. Iltasanomat hänvisar till samma artikel och noterar att det framför allt handlar om skräckfilmer. Och enligt svenska musikjournalisten Fredrik Strage då främst filmer som föll offer för den hårda videocensuren på 1980-talet och som nu är samlarobjekt.
Bulken av VHS-banden och c-kasetterna kostar fortfarande betydligt mindre än en chokladkaka, och fortsätter kanske göra det, men de mest åtråvärda är numera glödheta samlarobjekt.
Till exempel Thriller - en grym film (finsk titel Yksisilmäinen) från 1973 värderas till 870 euro (!), skriver Ilta-sanomat.
Nej, jag har inte sett den, men Quentin Tarantino har namedroppat den som inspirationskälla för hans Kill Bill.
De flesta videobanden går fortfarande för en spottstyver, men det kan alltså löna sig att kolla om du har en låda med gamla videoband längst bak i garaget eller som skräpar på någon vind eller källarskrubb.
Och det samma gäller c-kasetterna.
Som samlarobjekt är c-kasetterna inte på samma nivå som videocensurerade VHS-band, och kommer kanske aldrig dit, men de intressantaste har börjat inbringa priser igen, efter åratal i unkna bortslumpningslådor på loppisar. Det är bara att kolla på auktionssajterna online, åtråvärda c-kasetter säljs redan för tvåsiffriga belopp, inte längre för 10, 50, 70 cent. Helsingin Uutiset hävdade i höstas att c-kasettboomen har startat, och i artikeln noterades att ett ex av första kasettupplagan av David Bowies Ziggy Stardust gick för 800 euro på en internationell nätauktion.
Åtråvärda vinyler kan bli ännu dyrare, i extremfall säljas för hundratals, eller tusentals, euro. Och vinylen varken avmagnetiseras, trasslar in sig eller går av.
Vinylskivor hyllas för sin ljudkvalitet (även om det också finns uselt inspelade skivor).
Få saknar däremot VHS-bandens (bristande) bild- och ljudkvalitet.
Det är undantagen som gör regeln och det är undantagen som blir dyra.
De är trots allt marginalprodukter i dag, mainstream streamar.
De flesta vinylerna, c-kasetterna och vhs-banden kommer därför att förbli billiga, kanske alltför billiga, egentligen.
Som så mycket annat begagnat i dagens ohållbara slit-och-släng-inriktade konsumtionskultur.
Men bland de mest dammiga kasetterna, videobanden och skivorna, i de unknaste hörnen och bortglömda vrårna, finns också riktigt fina, och dyrbara, fynd.
Lycka till!
Generationsromanen Jack fyller 40
Det har gått 40 år sen Ulf Lundells briljanta generationsroman Jack utkom, 1976.
Såg nyss SVT:s litterära program Babel, med diskussion om just Jack, bland annat.
Är Jack relevant ännu i dag?
Ja, som skildring av den lundellska generationens ungdomsliv i Sveriges Stockholm är den oöverträffad.
Ett tidsdokument, över en generation, med fina, romantiserade miljöskildringar.
Där finns många paralleller till Ulf Lundells eget liv, och hans vänkrets. Men Jack är en verklighetsinspirerad roman.
Minns också när jag läste den för många år sen, att den inspirerade till att sätta sig på balkongen med ett glas rödvin.
Mest kritik för Jack fick Lundell, när det begav sig, från Gotland, där romanfigurerna härjade och skördade hampa i en park i syfte att röka. Men i verkligheten var det fel sorts hampa. De närmaste åren efter romanens utgivning vallfärdade dock väldigt många (främst stockholmska) ungdomar till Gotland och Visby och röjde i parkerna i Jacks fotspår, för att få tag på rökbar hampa. Lundell ursäktade inte att han inspirerat dem, och lär inte ha ångrat att han skrev så, men 1980 gav han ändå ut låten Stackars Jack på dubbeln Längre inåt landet, som tog tydligt avstånd; med textrader som "Pipor och pulver och smack/På det går man bara back/så sluta nu min vän".
Ulf Lundell beskrev det sena sextiotalet, den odödliga ungdomstid som han också sjöng om i sin klassiska låt om sommarn 1967.
För dagens unga har 40-åriga Jack fortfarande en relevans. Den är en varm Stockholmsskildring av en stad som var och som inte längre är, likadan. Och den beskriver en generation, en tid, som inte längre är. Tidsmarkörerna är tydliga genom texten, som när Lundell talar om en kobra, och avser den klassiska telefonen, en legendarisk design. Men hur många under 25 förstår det? För att bara ta ett exempel.
Jack beskriver en tid som var markant annorlunda, en tid då till exempel en Björn Wahlroos i Finland uppfattades som yttervänster.
Det är självklart att ett litteraturprogram som Babel ska uppmärksamma Jack, 40 år efter utgivningen. Vid en tidpunkt när den beskrivna generationen ifråga i sin helhet är, eller snart blir, pensionerad. Det är den generation som formade vår nutid och drev den mot ökande klyftor, efter att de själva övergett eller sett igenom sin ungdoms ideal. Lundell själv, författaren, har dock i mångt och mycket förblivit en rebell.
För en ny, digital, generation kan det vara intressant att läsa om Maktens generation, och dess ungdomsideal och livsmiljöer, om hur det kunde te sig, och de såg sig, när det begav sig, på 1960-talet.
För mig är det en tid jag bara sett skärvor och minnen av, via litteraturen, film, musik, konst och arkitektur. Men de analoga referenserna i Jack är i alla fall vardagligt bekanta, vilket de knappast är för den digitala generationens pionjärer.
Jack, således, är ett lästips i vår.
Vill man dessutom veta mera om processen kring Jack, eller nästan vad som helst rörande Lundell, är den bästa källan Måns Ivarssons välskrivna Lundell-biografi i tre band, Vill du ha din frihet får du ta den.
En passande titel, onekligen.
Såg nyss SVT:s litterära program Babel, med diskussion om just Jack, bland annat.
Är Jack relevant ännu i dag?
Ja, som skildring av den lundellska generationens ungdomsliv i Sveriges Stockholm är den oöverträffad.
Ett tidsdokument, över en generation, med fina, romantiserade miljöskildringar.
Där finns många paralleller till Ulf Lundells eget liv, och hans vänkrets. Men Jack är en verklighetsinspirerad roman.
Minns också när jag läste den för många år sen, att den inspirerade till att sätta sig på balkongen med ett glas rödvin.
Mest kritik för Jack fick Lundell, när det begav sig, från Gotland, där romanfigurerna härjade och skördade hampa i en park i syfte att röka. Men i verkligheten var det fel sorts hampa. De närmaste åren efter romanens utgivning vallfärdade dock väldigt många (främst stockholmska) ungdomar till Gotland och Visby och röjde i parkerna i Jacks fotspår, för att få tag på rökbar hampa. Lundell ursäktade inte att han inspirerat dem, och lär inte ha ångrat att han skrev så, men 1980 gav han ändå ut låten Stackars Jack på dubbeln Längre inåt landet, som tog tydligt avstånd; med textrader som "Pipor och pulver och smack/På det går man bara back/så sluta nu min vän".
Ulf Lundell beskrev det sena sextiotalet, den odödliga ungdomstid som han också sjöng om i sin klassiska låt om sommarn 1967.
För dagens unga har 40-åriga Jack fortfarande en relevans. Den är en varm Stockholmsskildring av en stad som var och som inte längre är, likadan. Och den beskriver en generation, en tid, som inte längre är. Tidsmarkörerna är tydliga genom texten, som när Lundell talar om en kobra, och avser den klassiska telefonen, en legendarisk design. Men hur många under 25 förstår det? För att bara ta ett exempel.
Jack beskriver en tid som var markant annorlunda, en tid då till exempel en Björn Wahlroos i Finland uppfattades som yttervänster.
Det är självklart att ett litteraturprogram som Babel ska uppmärksamma Jack, 40 år efter utgivningen. Vid en tidpunkt när den beskrivna generationen ifråga i sin helhet är, eller snart blir, pensionerad. Det är den generation som formade vår nutid och drev den mot ökande klyftor, efter att de själva övergett eller sett igenom sin ungdoms ideal. Lundell själv, författaren, har dock i mångt och mycket förblivit en rebell.
För en ny, digital, generation kan det vara intressant att läsa om Maktens generation, och dess ungdomsideal och livsmiljöer, om hur det kunde te sig, och de såg sig, när det begav sig, på 1960-talet.
För mig är det en tid jag bara sett skärvor och minnen av, via litteraturen, film, musik, konst och arkitektur. Men de analoga referenserna i Jack är i alla fall vardagligt bekanta, vilket de knappast är för den digitala generationens pionjärer.
Jack, således, är ett lästips i vår.
Vill man dessutom veta mera om processen kring Jack, eller nästan vad som helst rörande Lundell, är den bästa källan Måns Ivarssons välskrivna Lundell-biografi i tre band, Vill du ha din frihet får du ta den.
En passande titel, onekligen.
fredag 22 april 2016
Prince Forever
Igår nåddes musikvärlden av ett tragiskt dödsbud, igen.
Legenden Prince har gått bort. Endast 57 år ung.
En betydelsefull artist, nyskapare, inspiratör, har tystnat.
De flesta känner honom sannolikt för den gigantiska hiten (och kanske filmen) Purple Rain, som också blev en sönderspelad tryckare på många åttiotalsdiskotek.
För mig är den mest minnesvärda Princelåten 1999 (och uppropet tonight we gonna party like it's 1999)
Det fick mig att 1984 börja fundera på millennieskiftet. Hur ska jag själv fira in millenniet? En fråga som jag under de kommande 16 åren alltid knöt till startpunkten för tankeleken med Princelåten 1984. Påskön och New York var två alternativ.
Millennieskiftet varken firades där eller som jag hade föreställt mig 1984, 1994 eller ens tidigt år 1999. Men det är beside the point.
1999 är en underbar låt, en partystänkare med långt bästföre-datum.
Visionärt kan man säga om mycket av Princes musik. En funkikon, popikon, skicklig låtskrivare och gitarrist. Oförutsägbar rollspelare med överraskande namnbyten, som för tankarna till en annan musikalisk visionär, som också vägrade vara konformistisk och förutsägbar, David Bowie.
En annan oerhört smärtsam förlust för musikvärlden detta år.
Musikvärlden är också tommare, tråkigare och mera förutsägbar efter att Lemmy Kilmister, Mr Motörhead, även han kultikon, gigant och profil, gick bort tidigare i vintras.
Dessa dagar är det dock främst Prince vi saknar mest.
Dagen innan Prince gick bort gjorde jag för övrigt mitt senaste Prince-relaterade inköp, begagnade vinylsingeln (7") Alphabet St.
Också den suverän. Förstås.
Allt han gjorde var väl inte bra, men väldigt mycket, det mesta, var det.
Tack för allt.
Legenden Prince har gått bort. Endast 57 år ung.
En betydelsefull artist, nyskapare, inspiratör, har tystnat.
De flesta känner honom sannolikt för den gigantiska hiten (och kanske filmen) Purple Rain, som också blev en sönderspelad tryckare på många åttiotalsdiskotek.
För mig är den mest minnesvärda Princelåten 1999 (och uppropet tonight we gonna party like it's 1999)
Det fick mig att 1984 börja fundera på millennieskiftet. Hur ska jag själv fira in millenniet? En fråga som jag under de kommande 16 åren alltid knöt till startpunkten för tankeleken med Princelåten 1984. Påskön och New York var två alternativ.
Millennieskiftet varken firades där eller som jag hade föreställt mig 1984, 1994 eller ens tidigt år 1999. Men det är beside the point.
1999 är en underbar låt, en partystänkare med långt bästföre-datum.
Visionärt kan man säga om mycket av Princes musik. En funkikon, popikon, skicklig låtskrivare och gitarrist. Oförutsägbar rollspelare med överraskande namnbyten, som för tankarna till en annan musikalisk visionär, som också vägrade vara konformistisk och förutsägbar, David Bowie.
En annan oerhört smärtsam förlust för musikvärlden detta år.
Musikvärlden är också tommare, tråkigare och mera förutsägbar efter att Lemmy Kilmister, Mr Motörhead, även han kultikon, gigant och profil, gick bort tidigare i vintras.
Dessa dagar är det dock främst Prince vi saknar mest.
Dagen innan Prince gick bort gjorde jag för övrigt mitt senaste Prince-relaterade inköp, begagnade vinylsingeln (7") Alphabet St.
Också den suverän. Förstås.
Allt han gjorde var väl inte bra, men väldigt mycket, det mesta, var det.
Tack för allt.
lördag 9 april 2016
Grattis, Michael Wiehe
Michael Wiehe fyller 70 år i morgon, söndag, 10 april.
Varmt grattis till en av Sveriges stora låtskrivare.
En av mina absoluta favoriter är Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång), som jag dessutom fick höra Michael Wiehe sjunga live exakt på 100-årsjubileet av Titanics undergång. En sagolikt vacker sång och en påminnelse om Titanics tidevarv då klasskillnaderna också var gigantiska.
Ditåt verkar vi på väg igen, tyvärr, även om den extremaste nyliberalismen fick lite hicka i vår.
Michael Wiehes sångskatt vilar på två solida teman, kärlek och politik.
Kärleken, passionen, eller bristen därpå, är ständigt och omväxlande närvarande i allas våra liv.
Den samhällskritiska, politiska tonen i Wiehes sångskatt är i sin tur hyperaktuell just nu, efter Panamaskandalen i världsekonomins gigantiska gråzon, som hittills bland annat lett till att Islands premiärminister avgått och förtroendet för Nordea störtdykt.
Sällan har väl den världsliga makten och härligheten ertappats med brallorna så djupt neddragna som nu.
Grattis Island, så reagerar en demokrati.
Nordeas högsta ledning försökte lugna kritiken med en presskonferens i veckan, men reaktionen blev den motsatta. Och när Nordeas Björn Wahlroos i veckan trädde fram i överlägsen stil på bild och i intervju (Hbl) och samtidigt försökte använda ordet ödmjukhet kunde man ju bara baxna.
Inte höjdes förtroendet för Nordea bland folket, precis.
Först när allt fler, och tunga, kunder börjar röstar med fötterna leder kritiken till verklig förändring, inte annars.
Alla namn som finns med på listan över skattesmit och skatteflykt, också de som handlat lagligt men oetiskt, borde strykas från inbjudan till självständighetsbalen, och de medaljer och pränikor de fått för sina insatser "för Finland" kunde återkallas.
Dra parallellen till dopade fuskare och återkallade OS-medaljer.
Men, tillbaka till Wiehe.
I detta aktuella ekonomisk-politiska klimat, post-panama, där demokratiskt valda politiska ledare, idrottsstjärnor och näringslivstoppar ingår i ljusskygga kundregister och brevlådearrangemang precis som diktatorer, gangsters, oligarker, och allsköns skattefifflare, skattefuskare och skattesmitare, är det tur att det finns, och har funnits, artister som Michael Wiehe.
70 år ung, och arg som om han vore 20. "Maktkampen om samhället pågår", konstaterade han i en djupintervju publicerad 28.4.2012, för övrigt bara några dagar efter att Björn Wahlroos gett ut en bok där han avfärdar "för mycket demokrati". Här är länken.
Ta det tillbaka! var titeln på en starkt politisk platta som Wiehe gav ut 2010. Låten Har banken ta'tt din villa från det albumet kunde ha skrivits just nu:
"Ser du hur den sprider sig
girighetens pest
Hur alla roffar åt sig
hur alla vill ha mest
Ser du direktörerna
som snor åt sej vad dom kan
hur dom själer och bedrar dej
och sen skyller på varann
Är du trött på att betala
dom riks rofferi
bankernas förluster
ockrarnas profit".
I låten Jag vill bara va en gammal man från 2012 lät Wiehe tydligt förstå att han lämnar över taktpinnen till nya, yngre förmågor och samhällskritiker.
Men, så gick det inte.
Det förblev märkligt tyst därute, bland de unga artisterna. Individualism, dokusåpor och SoMe, hela det egna projektet Jag, gick före samhällskritik.
Men Wiehe har inte tystnat, till det är engagemanget ännu för stort. År 2014 kom det politiska albumet Protestsånger ut, med låten Varför ska det hända mej?
"Några har för mycket pengar
andra har för lite jobb
När nånting måste repareras
så säger dom det fattas folk
Jag föreslår nån sorts planering
särskilt då av ekonomin
Då hotar dom att låsa in mej
som en fara för demokratin"
Under åren är det många som avfärdat Wiehe som en övervintrad radikal, en romantisk 68:a. Det var lätt att se honom som för radikal.
Men vad säger man nu när hela vidden av den globala, europeiska, nationella, skatteflykten börjar nystas upp?
Vi kanske får höra nya, unga, arga röster sjunga efter vårens skandaler.
Michael Wiehes bitska En tärande elit (från 2014) kunde också ha skrivits i dag:
"Dom som klagar mest på skatterna
är dom som skattar minst
Dom som fruktar för förlusterna
är dom som går med vinst
Dom som skryter med sitt ansvar
sina plikter och sin flit
och om välståndet dom skapar
är en tärande elit".
Michael Wiehe fyller 70 år i morgon.
Jag undrar hur han i sång kommer att kommentera det som händer och avslöjas just nu.
I text är Wiehe bitande vass och ständigt angelägen.
Och som överkurs måste ju den strålande megaboxen Aldrig Bli Som Ni nämnas.
Lagom efter millennieskiftet 2000 gav han ut den fina En sång till modet.
Mod, det har han inte saknat själv.
Och ändå, eller kanske just därför, är de politiska sångerna inte nödvändigtvis hans bästa.
Jag har ett par gånger sett Michael Wiehe akustiskt framföra sina sånger och jag har sett Michael & co sätta fnatt på ett fullsmockat, exalterat Stortorget i Malmö på den näst sista (hette det då) konserten någonsin med Hoola Bandoola Band. Strålande, och jag är för ung för att ha upplevt deras proggiga storhetstid, med både Björn Afzelius och Wiehe vid rodret.
Det finns mycket man kunde säga om Michael Wiehe.
Men att säga att hans sångskatt är lika angelägen nu som någonsin kanske räcker.
Jo, förresten, det finns ett pågatåg som är namngivet efter Bo Widerberg.
Om Michael Wiehe ännu inte har fått ett pågatåg uppkallat efter sig, så är det hög tid nu.
Just precis nu.
Grattis, MW70!
Varmt grattis till en av Sveriges stora låtskrivare.
En av mina absoluta favoriter är Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång), som jag dessutom fick höra Michael Wiehe sjunga live exakt på 100-årsjubileet av Titanics undergång. En sagolikt vacker sång och en påminnelse om Titanics tidevarv då klasskillnaderna också var gigantiska.
Ditåt verkar vi på väg igen, tyvärr, även om den extremaste nyliberalismen fick lite hicka i vår.
Michael Wiehes sångskatt vilar på två solida teman, kärlek och politik.
Kärleken, passionen, eller bristen därpå, är ständigt och omväxlande närvarande i allas våra liv.
Den samhällskritiska, politiska tonen i Wiehes sångskatt är i sin tur hyperaktuell just nu, efter Panamaskandalen i världsekonomins gigantiska gråzon, som hittills bland annat lett till att Islands premiärminister avgått och förtroendet för Nordea störtdykt.
Sällan har väl den världsliga makten och härligheten ertappats med brallorna så djupt neddragna som nu.
Grattis Island, så reagerar en demokrati.
Nordeas högsta ledning försökte lugna kritiken med en presskonferens i veckan, men reaktionen blev den motsatta. Och när Nordeas Björn Wahlroos i veckan trädde fram i överlägsen stil på bild och i intervju (Hbl) och samtidigt försökte använda ordet ödmjukhet kunde man ju bara baxna.
Inte höjdes förtroendet för Nordea bland folket, precis.
Först när allt fler, och tunga, kunder börjar röstar med fötterna leder kritiken till verklig förändring, inte annars.
Alla namn som finns med på listan över skattesmit och skatteflykt, också de som handlat lagligt men oetiskt, borde strykas från inbjudan till självständighetsbalen, och de medaljer och pränikor de fått för sina insatser "för Finland" kunde återkallas.
Dra parallellen till dopade fuskare och återkallade OS-medaljer.
Men, tillbaka till Wiehe.
I detta aktuella ekonomisk-politiska klimat, post-panama, där demokratiskt valda politiska ledare, idrottsstjärnor och näringslivstoppar ingår i ljusskygga kundregister och brevlådearrangemang precis som diktatorer, gangsters, oligarker, och allsköns skattefifflare, skattefuskare och skattesmitare, är det tur att det finns, och har funnits, artister som Michael Wiehe.
70 år ung, och arg som om han vore 20. "Maktkampen om samhället pågår", konstaterade han i en djupintervju publicerad 28.4.2012, för övrigt bara några dagar efter att Björn Wahlroos gett ut en bok där han avfärdar "för mycket demokrati". Här är länken.
Ta det tillbaka! var titeln på en starkt politisk platta som Wiehe gav ut 2010. Låten Har banken ta'tt din villa från det albumet kunde ha skrivits just nu:
"Ser du hur den sprider sig
girighetens pest
Hur alla roffar åt sig
hur alla vill ha mest
Ser du direktörerna
som snor åt sej vad dom kan
hur dom själer och bedrar dej
och sen skyller på varann
Är du trött på att betala
dom riks rofferi
bankernas förluster
ockrarnas profit".
I låten Jag vill bara va en gammal man från 2012 lät Wiehe tydligt förstå att han lämnar över taktpinnen till nya, yngre förmågor och samhällskritiker.
Men, så gick det inte.
Det förblev märkligt tyst därute, bland de unga artisterna. Individualism, dokusåpor och SoMe, hela det egna projektet Jag, gick före samhällskritik.
Men Wiehe har inte tystnat, till det är engagemanget ännu för stort. År 2014 kom det politiska albumet Protestsånger ut, med låten Varför ska det hända mej?
"Några har för mycket pengar
andra har för lite jobb
När nånting måste repareras
så säger dom det fattas folk
Jag föreslår nån sorts planering
särskilt då av ekonomin
Då hotar dom att låsa in mej
som en fara för demokratin"
Under åren är det många som avfärdat Wiehe som en övervintrad radikal, en romantisk 68:a. Det var lätt att se honom som för radikal.
Men vad säger man nu när hela vidden av den globala, europeiska, nationella, skatteflykten börjar nystas upp?
Vi kanske får höra nya, unga, arga röster sjunga efter vårens skandaler.
Michael Wiehes bitska En tärande elit (från 2014) kunde också ha skrivits i dag:
"Dom som klagar mest på skatterna
är dom som skattar minst
Dom som fruktar för förlusterna
är dom som går med vinst
Dom som skryter med sitt ansvar
sina plikter och sin flit
och om välståndet dom skapar
är en tärande elit".
Michael Wiehe fyller 70 år i morgon.
Jag undrar hur han i sång kommer att kommentera det som händer och avslöjas just nu.
I text är Wiehe bitande vass och ständigt angelägen.
Och som överkurs måste ju den strålande megaboxen Aldrig Bli Som Ni nämnas.
Lagom efter millennieskiftet 2000 gav han ut den fina En sång till modet.
Mod, det har han inte saknat själv.
Och ändå, eller kanske just därför, är de politiska sångerna inte nödvändigtvis hans bästa.
Jag har ett par gånger sett Michael Wiehe akustiskt framföra sina sånger och jag har sett Michael & co sätta fnatt på ett fullsmockat, exalterat Stortorget i Malmö på den näst sista (hette det då) konserten någonsin med Hoola Bandoola Band. Strålande, och jag är för ung för att ha upplevt deras proggiga storhetstid, med både Björn Afzelius och Wiehe vid rodret.
Det finns mycket man kunde säga om Michael Wiehe.
Men att säga att hans sångskatt är lika angelägen nu som någonsin kanske räcker.
Jo, förresten, det finns ett pågatåg som är namngivet efter Bo Widerberg.
Om Michael Wiehe ännu inte har fått ett pågatåg uppkallat efter sig, så är det hög tid nu.
Just precis nu.
Grattis, MW70!
fredag 8 april 2016
Några nostalgiska singlar
Köpte ett antal singlar på loppisen i dag, gamla godingar, för att nu använda en sliten klyscha.
Låtar som mest för tankarna till svunna tider, i vissa fall före min tid.
Och en blandad kompott;
Två Eagles-singlar: Hotel California/ Pretty Maids All In A Row och Lyin' Eyes/Too Many Hands. Stabila låtar, förstås. De tre första framfördes för övrigt när jag såg dem live på Sjöhistoriska museet i Stockholm på 1990-talet. I bra versioner, nästan exakt som på skivorna.
Två ELO-singlar: Hold On Tight/When Time Stood Still och Mr Blue Sky/One Summer Dream. Mr ELO själv, Jeff Lynne, kom ju nyligen ut med ett nytt soloalbum, Alone In The Universe, och i Elo-världen står tiden onekligen ganska stilla. Men det är inget fel i det. En av Sveriges främsta rockskribenter, Andres Lokko, har skrivit att han var medlem i ELO:s fan club när det begav sig. Det var inte jag, men jag har alla de klassiska albumen. ELO är högklassig pop, men coola…nja.
AC/DC-singeln Rock'N'Roll Damnation/Sin City är den första singel jag har med bandet, men AC/DC har jag ändå lyssnat en del på, delvis via en av mina barndomskompisar. Back In Black är fortfarande deras bästa LP, och If You Want Blood, You've Got It ett fantastiskt livealbum.
Depeche Modes single See You/Now, This Is Fun var ett givet inköp, jag köpte ju maxin, tolvan (12"), året efter den utkom, i en skivbutik i Brighton, tror jag.
Från det glada åttitalet.
Naivt, men charmigt.
Duran Durans Planet Earth/Late Bar är från samma period, men de var nyromantik medan Depeche var synthpop. Jag föredrog, och föredrar, de senare.
Slades Cum On Feel The Noize/I'm Mee, I'm Now, An' That's Orl från 1973 är ett riktigt kul fynd. Många minns att Quiet Riot gjorde en bra cover av Cum On Feel The Noize på 1980-talet, men Slades version är originalet, bäst.
Fats Dominos Blueberry Hill/Walkin' To New Orleans är från tider långt före jag föddes, men jag hörde Blueberry Hill på radion som liten, och singeln för genast tankarna dit.
Bruce Springsteens Cover Me/Jersey Girl (Live) var i sämre skick än jag hoppats, men ett prov på Bossen när han var gigantisk, med lp:n Born In The USA. Jag har sett honom live tre gånger på 2000-talet, inklusive den legendariska längsta spelning han då någonsin gjort, i Helsingfors. En live-ikon.
Jul-ep:n Merry Christmas from Michael Jackson with The Jackson 5 har jag varken sett eller hört om förr. Jag lyssnar igenom den först i morgon. Samma gäller inhemska In-Walked Blanks ep Songs that time forgot. Det utlovas punkigt lo-fi sound. Och kanske låtar som tiden glömt, och jag snart glömmer.
Tillägg 9.4:
Merry Christmas with Michael Jackson with The Jackson 5 var helt nice. Alla fyra spåren kom dock ut redan på syskongruppens julskiva 1970, men ep:n är från 1987 (därav Michael som givet affischnamn).
In-Walked Blanks Songs that time forgot behöver man inte alls glömma. De håller.
Låtar som mest för tankarna till svunna tider, i vissa fall före min tid.
Och en blandad kompott;
Två Eagles-singlar: Hotel California/ Pretty Maids All In A Row och Lyin' Eyes/Too Many Hands. Stabila låtar, förstås. De tre första framfördes för övrigt när jag såg dem live på Sjöhistoriska museet i Stockholm på 1990-talet. I bra versioner, nästan exakt som på skivorna.
Två ELO-singlar: Hold On Tight/When Time Stood Still och Mr Blue Sky/One Summer Dream. Mr ELO själv, Jeff Lynne, kom ju nyligen ut med ett nytt soloalbum, Alone In The Universe, och i Elo-världen står tiden onekligen ganska stilla. Men det är inget fel i det. En av Sveriges främsta rockskribenter, Andres Lokko, har skrivit att han var medlem i ELO:s fan club när det begav sig. Det var inte jag, men jag har alla de klassiska albumen. ELO är högklassig pop, men coola…nja.
AC/DC-singeln Rock'N'Roll Damnation/Sin City är den första singel jag har med bandet, men AC/DC har jag ändå lyssnat en del på, delvis via en av mina barndomskompisar. Back In Black är fortfarande deras bästa LP, och If You Want Blood, You've Got It ett fantastiskt livealbum.
Depeche Modes single See You/Now, This Is Fun var ett givet inköp, jag köpte ju maxin, tolvan (12"), året efter den utkom, i en skivbutik i Brighton, tror jag.
Från det glada åttitalet.
Naivt, men charmigt.
Duran Durans Planet Earth/Late Bar är från samma period, men de var nyromantik medan Depeche var synthpop. Jag föredrog, och föredrar, de senare.
Slades Cum On Feel The Noize/I'm Mee, I'm Now, An' That's Orl från 1973 är ett riktigt kul fynd. Många minns att Quiet Riot gjorde en bra cover av Cum On Feel The Noize på 1980-talet, men Slades version är originalet, bäst.
Fats Dominos Blueberry Hill/Walkin' To New Orleans är från tider långt före jag föddes, men jag hörde Blueberry Hill på radion som liten, och singeln för genast tankarna dit.
Bruce Springsteens Cover Me/Jersey Girl (Live) var i sämre skick än jag hoppats, men ett prov på Bossen när han var gigantisk, med lp:n Born In The USA. Jag har sett honom live tre gånger på 2000-talet, inklusive den legendariska längsta spelning han då någonsin gjort, i Helsingfors. En live-ikon.
Jul-ep:n Merry Christmas from Michael Jackson with The Jackson 5 har jag varken sett eller hört om förr. Jag lyssnar igenom den först i morgon. Samma gäller inhemska In-Walked Blanks ep Songs that time forgot. Det utlovas punkigt lo-fi sound. Och kanske låtar som tiden glömt, och jag snart glömmer.
Tillägg 9.4:
Merry Christmas with Michael Jackson with The Jackson 5 var helt nice. Alla fyra spåren kom dock ut redan på syskongruppens julskiva 1970, men ep:n är från 1987 (därav Michael som givet affischnamn).
In-Walked Blanks Songs that time forgot behöver man inte alls glömma. De håller.
måndag 4 april 2016
Världens största läcka - och scoop
Skandal är bara förnamnet när världens största läcka - och scoop - har briserat i mediavärlden och för närvarande rullar upp de famösa skatteparadisens upplägg och omfattande kundkretsar.
Statschefer, ministrar, idrottsprofiler, diktatorer, näringslivstoppar och för allmänheten okända rika skatteplanerare och skattesmitare ingår i det digra materialet, som först läckte ut till Süddeutsche Zeitung och som därefter undersökts av en internationell grupp grävande journalister.
Yle's MOT sände sitt första program i dag, så uppseendeväckande redan det att man inte kan undgå att reagera.
Jag hade inte tänkt skriva särskilt mycket politik i den här bloggen, men det här förtjänar en kommentar.
Summorna som skattesmitarna och skatteplanerarna har placerat i skatteparadisen är nämligen anmärkningsvärda, enligt uppgift 4-10 procent av BNP.
Det första MOT-programmet blev, lindrigt sagt, en särskilt pinsam halvtimme för Nordea.
Och på Island leder avslöjandena sannolikt till nyval, efter att tre ministrar, inklusive statsministern, namngetts ingå i materialet.
Men också i Finland handlar det om hundratals personer. Sannolikt är det bara en tidsfråga innan en lista på namn och summor läcker ut i offentligheten. Hur rimmar det med "samhällsfördrag" och gemensamt ansvar för fosterlandet?
Statsminister Sipiläs tidigare så famösa uttalande om "kaiken maailman dosentit" (all världens docenter) kunde gärna nu ersättas av ett skarpt uttalande om "all världens skattesmitare" och en plan på hur denna skatteflykt ska stävjas.
Dessa skatteflyktiga inkomster på 4-10 procent av BNP kunde bidra till att Finland igen blir ett land som satsar på utbildning och forskning, och allmän välfärd.
Politik är att vilja, sägs det.
Tidpunkten för "världens största scoop" var onekligen intressant med tanke på den pågående debatten om vem som bidrar, och inte bidrar, till det finländska samhällstalkot och "samhällsfördraget".
Statschefer, ministrar, idrottsprofiler, diktatorer, näringslivstoppar och för allmänheten okända rika skatteplanerare och skattesmitare ingår i det digra materialet, som först läckte ut till Süddeutsche Zeitung och som därefter undersökts av en internationell grupp grävande journalister.
Yle's MOT sände sitt första program i dag, så uppseendeväckande redan det att man inte kan undgå att reagera.
Jag hade inte tänkt skriva särskilt mycket politik i den här bloggen, men det här förtjänar en kommentar.
Summorna som skattesmitarna och skatteplanerarna har placerat i skatteparadisen är nämligen anmärkningsvärda, enligt uppgift 4-10 procent av BNP.
Det första MOT-programmet blev, lindrigt sagt, en särskilt pinsam halvtimme för Nordea.
Och på Island leder avslöjandena sannolikt till nyval, efter att tre ministrar, inklusive statsministern, namngetts ingå i materialet.
Men också i Finland handlar det om hundratals personer. Sannolikt är det bara en tidsfråga innan en lista på namn och summor läcker ut i offentligheten. Hur rimmar det med "samhällsfördrag" och gemensamt ansvar för fosterlandet?
Statsminister Sipiläs tidigare så famösa uttalande om "kaiken maailman dosentit" (all världens docenter) kunde gärna nu ersättas av ett skarpt uttalande om "all världens skattesmitare" och en plan på hur denna skatteflykt ska stävjas.
Dessa skatteflyktiga inkomster på 4-10 procent av BNP kunde bidra till att Finland igen blir ett land som satsar på utbildning och forskning, och allmän välfärd.
Politik är att vilja, sägs det.
Tidpunkten för "världens största scoop" var onekligen intressant med tanke på den pågående debatten om vem som bidrar, och inte bidrar, till det finländska samhällstalkot och "samhällsfördraget".
lördag 2 april 2016
Fotbollssäsong... och Cruyff
I dag startade fotbollssäsongen i den finländska ligan.
Två matcher, HJK vann den ena.
Allt talar för att HJK vinner ligan efter fjolårets bragdseger av SJK. De sex föregående vanns av HJK.
Det behövs utmanare, det behövs förnyelse. För vem orkar se samma lag vinna samma liga år efter år?
Därför var fjolåret någonting extra för finsk ligafotboll.
Och därför är det bra att Tappara just nu leder 2-0 i semifinalserien mot Kärpät i hockeyligans slutspel. Kärpät har vunnit de två senaste åren, det behöver inte bli tre.
Det roligaste som har hänt brittisk fotboll på länge är förstås Leicesters fantastiska säsong. Håller det ända in i mål?
I så fall är det en seger för Premier League.
Alla jag har talat med som följer brittisk fotboll hoppas att Leicester vinner, om inte det egna favoritlaget gör det. Ett fåtal håller till och med på Leicester framom det egna favoritlaget i år, för fotbollens skull.
Det vore väl århundradets sensation. Och den är riktigt nära nu.
På tal om fotboll vill jag också passa på att rikta en tanke till Johann Cruyffs minne, spelgeniet som nyligen gick bort.
Han var en av världens största fotbollsspelare genom tiderna.
En elegant gigant, i landslag och klubblag.
Min barndomsidol.
Johann Cruyff var förstås mest känd som megastjärnan i ett av de mest underhållande landslagen någonsin, 1970-talets Holland.
Nummer 14.
Legenden lever.
Två matcher, HJK vann den ena.
Allt talar för att HJK vinner ligan efter fjolårets bragdseger av SJK. De sex föregående vanns av HJK.
Det behövs utmanare, det behövs förnyelse. För vem orkar se samma lag vinna samma liga år efter år?
Därför var fjolåret någonting extra för finsk ligafotboll.
Och därför är det bra att Tappara just nu leder 2-0 i semifinalserien mot Kärpät i hockeyligans slutspel. Kärpät har vunnit de två senaste åren, det behöver inte bli tre.
Det roligaste som har hänt brittisk fotboll på länge är förstås Leicesters fantastiska säsong. Håller det ända in i mål?
I så fall är det en seger för Premier League.
Alla jag har talat med som följer brittisk fotboll hoppas att Leicester vinner, om inte det egna favoritlaget gör det. Ett fåtal håller till och med på Leicester framom det egna favoritlaget i år, för fotbollens skull.
Det vore väl århundradets sensation. Och den är riktigt nära nu.
På tal om fotboll vill jag också passa på att rikta en tanke till Johann Cruyffs minne, spelgeniet som nyligen gick bort.
Han var en av världens största fotbollsspelare genom tiderna.
En elegant gigant, i landslag och klubblag.
Min barndomsidol.
Johann Cruyff var förstås mest känd som megastjärnan i ett av de mest underhållande landslagen någonsin, 1970-talets Holland.
Nummer 14.
Legenden lever.
Eddie The Eagle
Det är en kul idé att göra en film om Eddie Edwards, Eddie The Eagle, Storbritanniens gåva till backhoppningen.
Jag minns bra när Eddie hoppade i OS. Som tv-publik satt man ju med andan i halsgropen och hoppades att han inte skulle dratta omkull och skadas i backen.
Kändes alltid lite väl riskfyllt med Eddie i backen.
Men vilja och mod hade han åtminstone. Respekt för det.
Ingenting skulle ha fått mig att kliva upp och ta steget ut i hoppbacken.
Eddie The Eagle är själva sinnebilden för det ädla idealet att det viktigaste inte är att vinna utan att tävla.
Det var något så äkta med honom, en helyllegrabb.
Han vann ju inga backhoppningsmedaljer i OS, precis, men han övervann sig själv och nådde sitt mål, att tävla i OS. Han blev en hjälte i sitt eget liv, och global antihjälte på kuppen.
Jag kommer förstås att se filmen, och för oss finländare är det kul att Matti Nykänen har getts stort utrymme som den ikon han var och är inom backhoppningen.
Hans backhoppningsbragder har sedermera hamnat i skymundan av skandalskriverier, men de många segrarna kan ingen ta ifrån honom. I filmen om Eddie är det backhoppningsgiganten Matti som skymtar. Men av någon anledning porträtteras han inte av en finländare i filmen, utan av en svensk.
Det lär knappast beröra världspubliken, men säkert uppröra endel finländska tittare.
Hursomhelst,
Eddie Edwards allt annat än spikraka väg till hoppbacken i OS är förstås väl värd en film.
Och (forna) backhoppningsnationen Finland tog förstås Eddie The Eagle till sitt nationella hjärta.
Så pass att Eddie till och med fick ge ut en single i Finland, på finska.
Mun nimeni on Eetu/Eddien siiveillä heter den.
Och den låter ungefär som den heter.
Det påstås att en duett med Irwin Goodman var påtänkt, men Irwin dog innan den förverkligades.
Mun nimeni on Eetu är följaktligen Eddie på solosång. På finska.
Rätt oförglömligt det också.
Jag har ingen aning om singeln figurerar i filmens soundtrack, men det borde den.
Tänk Eddies hoppstil.
Med sång på finska.
Jag minns bra när Eddie hoppade i OS. Som tv-publik satt man ju med andan i halsgropen och hoppades att han inte skulle dratta omkull och skadas i backen.
Kändes alltid lite väl riskfyllt med Eddie i backen.
Men vilja och mod hade han åtminstone. Respekt för det.
Ingenting skulle ha fått mig att kliva upp och ta steget ut i hoppbacken.
Eddie The Eagle är själva sinnebilden för det ädla idealet att det viktigaste inte är att vinna utan att tävla.
Det var något så äkta med honom, en helyllegrabb.
Han vann ju inga backhoppningsmedaljer i OS, precis, men han övervann sig själv och nådde sitt mål, att tävla i OS. Han blev en hjälte i sitt eget liv, och global antihjälte på kuppen.
Jag kommer förstås att se filmen, och för oss finländare är det kul att Matti Nykänen har getts stort utrymme som den ikon han var och är inom backhoppningen.
Hans backhoppningsbragder har sedermera hamnat i skymundan av skandalskriverier, men de många segrarna kan ingen ta ifrån honom. I filmen om Eddie är det backhoppningsgiganten Matti som skymtar. Men av någon anledning porträtteras han inte av en finländare i filmen, utan av en svensk.
Det lär knappast beröra världspubliken, men säkert uppröra endel finländska tittare.
Hursomhelst,
Eddie Edwards allt annat än spikraka väg till hoppbacken i OS är förstås väl värd en film.
Och (forna) backhoppningsnationen Finland tog förstås Eddie The Eagle till sitt nationella hjärta.
Så pass att Eddie till och med fick ge ut en single i Finland, på finska.
Mun nimeni on Eetu/Eddien siiveillä heter den.
Och den låter ungefär som den heter.
Det påstås att en duett med Irwin Goodman var påtänkt, men Irwin dog innan den förverkligades.
Mun nimeni on Eetu är följaktligen Eddie på solosång. På finska.
Rätt oförglömligt det också.
Jag har ingen aning om singeln figurerar i filmens soundtrack, men det borde den.
Tänk Eddies hoppstil.
Med sång på finska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)