Grattis, Michael Wiehe

Michael Wiehe fyller 70 år i morgon, söndag, 10 april.
Varmt grattis till en av Sveriges stora låtskrivare.
En av mina absoluta favoriter är Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång), som jag dessutom fick höra Michael Wiehe sjunga live exakt på 100-årsjubileet av Titanics undergång. En sagolikt vacker sång och en påminnelse om Titanics tidevarv då klasskillnaderna också var gigantiska.
Ditåt verkar vi på väg igen, tyvärr, även om den extremaste nyliberalismen fick lite hicka i vår.
Michael Wiehes sångskatt vilar på två solida teman, kärlek och politik.
Kärleken, passionen, eller bristen därpå, är ständigt och omväxlande närvarande i allas våra liv.
Den samhällskritiska, politiska tonen i Wiehes sångskatt är i sin tur hyperaktuell just nu, efter Panamaskandalen i världsekonomins gigantiska gråzon, som hittills bland annat lett till att Islands premiärminister avgått och förtroendet för Nordea störtdykt.
Sällan har väl den världsliga makten och härligheten ertappats med brallorna så djupt neddragna som nu.
Grattis Island, så reagerar en demokrati.
Nordeas högsta ledning försökte lugna kritiken med en presskonferens i veckan, men reaktionen blev den motsatta. Och när Nordeas Björn Wahlroos i veckan trädde fram i överlägsen stil på bild och i intervju (Hbl) och samtidigt försökte använda ordet ödmjukhet kunde man ju bara baxna.
Inte höjdes förtroendet för Nordea bland folket, precis.
Först när allt fler, och tunga, kunder börjar röstar med fötterna leder kritiken till verklig förändring, inte annars.
Alla namn som finns med på listan över skattesmit och skatteflykt, också de som handlat lagligt men oetiskt, borde strykas från inbjudan till självständighetsbalen, och de medaljer och pränikor de fått för sina insatser "för Finland" kunde återkallas.
Dra parallellen till dopade fuskare och återkallade OS-medaljer.
Men, tillbaka till Wiehe.
I detta aktuella ekonomisk-politiska klimat, post-panama, där demokratiskt valda politiska ledare, idrottsstjärnor och näringslivstoppar ingår i ljusskygga kundregister och brevlådearrangemang precis som diktatorer, gangsters, oligarker, och allsköns skattefifflare, skattefuskare och skattesmitare, är det tur att det finns, och har funnits, artister som Michael Wiehe.
70 år ung, och arg som om han vore 20. "Maktkampen om samhället pågår", konstaterade han i en djupintervju publicerad 28.4.2012, för övrigt bara några dagar efter att Björn Wahlroos gett ut en bok där han avfärdar "för mycket demokrati". Här är länken.
Ta det tillbaka! var titeln på en starkt politisk platta som Wiehe gav ut 2010. Låten Har banken ta'tt din villa från det albumet kunde ha skrivits just nu:
"Ser du hur den sprider sig
girighetens pest
Hur alla roffar åt sig
hur alla vill ha mest
Ser du direktörerna
som snor åt sej vad dom kan
hur dom själer och bedrar dej
och sen skyller på varann
Är du trött på att betala
dom riks rofferi
bankernas förluster
ockrarnas profit".

I låten Jag vill bara va en gammal man från 2012 lät Wiehe tydligt förstå att han lämnar över taktpinnen till nya, yngre förmågor och samhällskritiker.
Men, så gick det inte.
Det förblev märkligt tyst därute, bland de unga artisterna. Individualism, dokusåpor och SoMe, hela det egna projektet Jag, gick före samhällskritik.
Men Wiehe har inte tystnat, till det är engagemanget ännu för stort. År 2014 kom det politiska albumet Protestsånger ut, med låten Varför ska det hända mej?
"Några har för mycket pengar
andra har för lite jobb 
När nånting måste repareras 
så säger dom det fattas folk
Jag föreslår nån sorts planering
särskilt då av ekonomin
Då hotar dom att låsa in mej 
som en fara för demokratin"

Under åren är det många som avfärdat Wiehe som en övervintrad radikal, en romantisk 68:a. Det var lätt att se honom som för radikal.
Men vad säger man nu när hela vidden av den globala, europeiska, nationella, skatteflykten börjar nystas upp?
Vi kanske får höra nya, unga, arga röster sjunga efter vårens skandaler.
Michael Wiehes bitska En tärande elit (från 2014) kunde också ha skrivits i dag:
"Dom som klagar mest på skatterna
är dom som skattar minst
Dom som fruktar för förlusterna
är dom som går med vinst
Dom som skryter med sitt ansvar
sina plikter och sin flit
och om välståndet dom skapar
är en tärande elit".

Michael Wiehe fyller 70 år i morgon.
Jag undrar hur han i sång kommer att kommentera det som händer och avslöjas just nu.
I text är Wiehe bitande vass och ständigt angelägen.
Och som överkurs måste ju den strålande megaboxen Aldrig Bli Som Ni nämnas.
Lagom efter millennieskiftet 2000 gav han ut den fina En sång till modet.
Mod, det har han inte saknat själv.
Och ändå, eller kanske just därför, är de politiska sångerna inte nödvändigtvis hans bästa.
Jag har ett par gånger sett Michael Wiehe akustiskt framföra sina sånger och jag har sett Michael & co sätta fnatt på ett fullsmockat, exalterat Stortorget i Malmö på den näst sista (hette det då) konserten någonsin med Hoola Bandoola Band. Strålande, och jag är för ung för att ha upplevt deras proggiga storhetstid, med både Björn Afzelius och Wiehe vid rodret.
Det finns mycket man kunde säga om Michael Wiehe.
Men att säga att hans sångskatt är lika angelägen nu som någonsin kanske räcker.
Jo, förresten, det finns ett  pågatåg som är namngivet efter Bo Widerberg.
Om Michael Wiehe ännu inte har fått ett pågatåg uppkallat efter sig, så är det hög tid nu.
Just precis nu.
Grattis, MW70!