Några nostalgiska singlar

Köpte ett antal singlar på loppisen i dag, gamla godingar, för att nu använda en sliten klyscha.
Låtar som mest för tankarna till svunna tider, i vissa fall före min tid.
Och en blandad kompott;
Två Eagles-singlar: Hotel California/ Pretty Maids All In A Row och Lyin' Eyes/Too Many Hands. Stabila låtar, förstås. De tre första framfördes för övrigt när jag såg dem live på Sjöhistoriska museet i Stockholm på 1990-talet. I bra versioner, nästan exakt som på skivorna.
Två ELO-singlar: Hold On Tight/When Time Stood Still och Mr Blue Sky/One Summer Dream. Mr ELO själv, Jeff Lynne, kom ju nyligen ut med ett nytt soloalbum, Alone In The Universe, och i Elo-världen står tiden onekligen ganska stilla. Men det är inget fel i det. En av Sveriges främsta rockskribenter, Andres Lokko, har skrivit att han var medlem i ELO:s fan club när det begav sig. Det var inte jag, men jag har alla de klassiska albumen. ELO är högklassig pop, men coola…nja.
AC/DC-singeln Rock'N'Roll Damnation/Sin City är den första singel jag har med bandet, men AC/DC har jag ändå lyssnat en del på, delvis via en av mina barndomskompisar. Back In Black är fortfarande deras bästa LP, och If You Want Blood, You've Got It ett fantastiskt livealbum.
Depeche Modes single See You/Now, This Is Fun var ett givet inköp, jag köpte ju maxin, tolvan (12"), året efter den utkom, i en skivbutik i Brighton, tror jag.
Från det glada åttitalet.
Naivt, men charmigt.
Duran Durans Planet Earth/Late Bar är från samma period, men de var nyromantik medan Depeche var synthpop. Jag föredrog, och föredrar, de senare.
Slades Cum On Feel The Noize/I'm Mee, I'm Now, An' That's Orl från 1973 är ett riktigt kul fynd. Många minns att Quiet Riot gjorde en bra cover av Cum On Feel The Noize på 1980-talet, men Slades version är originalet, bäst.
Fats Dominos Blueberry Hill/Walkin' To New Orleans är från tider långt före jag föddes, men jag hörde Blueberry Hill på radion som liten, och singeln för genast tankarna dit.
Bruce Springsteens Cover Me/Jersey Girl (Live) var i sämre skick än jag hoppats, men ett prov på Bossen när han var gigantisk, med lp:n Born In The USA. Jag har sett honom live tre gånger på 2000-talet, inklusive den legendariska längsta spelning han då någonsin gjort, i Helsingfors. En live-ikon.
Jul-ep:n Merry Christmas from Michael Jackson with The Jackson 5 har jag varken sett eller hört om förr. Jag lyssnar igenom den först i morgon. Samma gäller inhemska In-Walked Blanks ep Songs that time forgot. Det utlovas punkigt lo-fi sound. Och kanske låtar som tiden glömt, och jag snart glömmer.

Tillägg 9.4:
Merry Christmas with Michael Jackson with The Jackson 5 var helt nice. Alla fyra spåren kom dock ut redan på syskongruppens julskiva 1970, men ep:n är från 1987 (därav Michael som givet affischnamn).
In-Walked Blanks Songs that time forgot behöver man inte alls glömma. De håller.