Generation X

Skrev tidigare om de svenska sextiotalisternas generationsroman, Ulf Lundells Jack, som i år firar 40 år.
Än sjuttio- och åttitalisterna då?
Fick frågan häromdan, vad är deras generationsroman?
Jaa…
Jag lämnade först svaret skyldig.
Fast nu vet jag. Tror jag.
Drakarna över Helsingfors, Kjell Westös romandebut, är definitivt en stark kandidat i Finland.
Den berättar om Riku, Sammy och Robbi som växer upp i sjuttiotalets Munkshöjden i Helsingfors och upplever det glada 1980-talet med dess ekonomiska överslag och sedan bakslaget med 1990-talets depression, Laman.
Det är tider som präglar den generationen oerhört mycket, den som växte upp med löftena om en gränslös positiv framtid och som fick börja sin egentliga arbetskarriär i lågkonjunkturens grådystra och hopplösa finländska landskap.
Drakarna över Helsingfors fyller alla krav på en generationsroman, inte minst för att Westö också generöst strör omkring sig tidstypiska detaljer, som man lätt kan nicka igenkännande åt.
Personligen tycker jag ändå att den tidigare långnovellen Melba, Mallinen och jag, som inspirerade till Drakarna, är strået vassare som berättelse. Kort sagt, bland det bästa jag läst på svenska i Finland.
Melba, Mallinen och jag återutgavs 2004, i utmärka Westöska novellantologin Lugna favoriter.
Drakarna över Helsingfors utkom 1996, och samma år utkom också en annan finlandssvensk generationsroman, Kim Weckströms Sista sommaren. Den är snarare en ögonblicksskildring, en sommar under det tidiga sjuttiotalet, men likafullt en generationsroman, om än några år äldre. Oförtjänt hamnade den 1996 helt i skuggan av Drakarna över Helsingfors. Även Sista sommaren är en utmärkt generationsskildring, och den förtjänar att återupptäckas.
I Sverige skrev Henrik Weston 2006 den sympatiska punkromanen Hej, det är vi som är VEM BRYR SIG? en två tre fyr. Weston kallar träffande nog boken punkroman och han berättar om ett band med utgångspunkt i augusti 1979. Westons koncept är dessutom mycket ambitiöst eftersom han också byggde upp en nätsajt där det fanns låtar från det (alltså inte helt) fiktiva bandet att ladda ner. En kul grej.
Alltför sällan ser man såna kreativa integrerade analog-digitala lösningar.
Och om Weston skrev om (första) punkgenerationens subkultur, skrev Johan Kinde 2008 om den nyromantiska och syntpopiga subkulturen under tidigt åttiotal i Någon sorts extas. Få kan ju tidsperioden och subkulturen, särskilt i Stockholm, så bra som Johan Kinde, själv legendarisk sångare i kultbandet Lustans Lakejer. Men varken Kinde eller Weston talar för en hel generation utan uttryckligen för och om generationens subkulturer.
Mera generell är Torbjörn Flygts prisade generationsroman Underdog, där han med utgångspunkt i familjen Kraft skildrar uppväxten i det svenska folkhemmet på sjuttiotalet, och övergången till åttiotalet, fram till 1985, med folkhemmets gradvisa förfall.
Flygt vann, med all rätt, Augustpriset 2001 för Underdog.
Men, ändå är det inte en generationsroman som är det mest generationsbeskrivande verket för åttiotalet.
Det är istället ett mega-evenemang.
Live Aid.
Den globala jukeboxen. Då världen för första gången blev global, på riktigt.
Den första globala megakonserten. 13 juli 1985.
"En konsert, två kontinenter. Dagen då musiken förändrade världen. Historiens största rockevenemang. Den största livekonserten genom tiderna. Det mest minnesvärda evenemanget för två generationer."
Det kan man läsa på konvolutet till DVD-boxen Live Aid (4 DVD). Fast på engelska, förstås.
Och ändå täcker dess 4 DVD bara en del av 16(!) timmars konserten, som sändes live på tv, på mängder av tv-kanaler, den dagen, anno 1985.
Fast, allt började 1984, med ett uppseendeväckande nyhetsreportage i BBC om svälten i Etiopien, med fasansfulla närbilder på döende människor, i fruktansvärd misär och hunger. Det fick Bob Geldof att reagera, men framför allt agera. Han började genast kontakta artistkolleger och fick nästan hela den brittiska popeliten med sig i Band Aid och välgörenhetssingeln Do They Know It's Christmas?. Den då mest sålda singeln i historien, debuterade på brittiska singellistans första plats (då listor ännu betydde någonting) före julen 1984 och spelade in åtta miljoner pund.
Det finns många berättelser om engagemanget som Band Aid väckte, om folk som köpte 50 singlar och gav tillbaka 49 för att säljas på nytt, om slaktare och lyxbutiker som gjorde reklam för singeln i sina butiksfönster, restauranger som sålde den utan profit osv.
Plötsligt var slagordet Feed The World! på allas läppar.
Jag hade (och har) två ex av singeln, den ena fick jag av min kusin i Sverige, för singeln släpptes tidigare där än i Finland, och sen köpte jag en till när singeln kom ut här.
I USA gav snart sagt hela rock- och popeliten ut We Are The World som USA for Africa, en ännu mera vinstinbringande singel. Men också i Finland, och i många andra länder, samlades artister och gav ut välgörenhetslåtar.
Mitt under "det giriga 80-talet" samlade skolklasser, föreningar, klubbar, småföretag och privatpersoner in mat och förnödenheter och donerade pengar till svältoffren i Etiopien. Europeiska toppolitiker som Margaret Thatcher mumlade kring dåvarande EG:s (nuvarande EU:s) smörberg och överskottslivsmedel och varför dessa hellre förstördes än gavs till nödställda, medan artister och vanliga människor engagerade sig. Bob Geldof talade fränt om skammen, skammen, skammen, och noterade även det absurda i att en sjutums vinylbit med hål i mitten faktiskt räddar liv.
Tack för att den gjorde det.
Ingen som upplevde och var klistrade under Live Aid, på plats eller framför tv-rutorna, glömmer upplevelsen. Åttiotalsgenerationens Woodstock. Men Live Aid handlade om barmhärtighet, och om att vi faktiskt bara har en värld, den gemensamma.
Den 13 juni 1985 blev världen global, på riktigt.
Det har präglat mig, och många med mig.
Det är också en påminnelse i dag om att vår nutids artister och SoMe-kändisar borde ta ett större ansvar för den maktposition de faktiskt innehar, med miljoner följare.
Som Fifaskandalen och Panamapappren så tydligt visar, finns det väldigt mycket ruttenhet kvar. Sådant som frodas om man inte förmår se längre än Jag, Mig och Mitt.
Till sist; När ska statsminister Juha Sipilä uttala sig om all världens skattesmitare med samma föraktfulla tonfall som han tidigare har uttalat sig om all världens docenter?
Vi väntar...