Igår nåddes musikvärlden av ett tragiskt dödsbud, igen.
Legenden Prince har gått bort. Endast 57 år ung.
En betydelsefull artist, nyskapare, inspiratör, har tystnat.
De flesta känner honom sannolikt för den gigantiska hiten (och kanske filmen) Purple Rain, som också blev en sönderspelad tryckare på många åttiotalsdiskotek.
För mig är den mest minnesvärda Princelåten 1999 (och uppropet tonight we gonna party like it's 1999)
Det fick mig att 1984 börja fundera på millennieskiftet. Hur ska jag själv fira in millenniet? En fråga som jag under de kommande 16 åren alltid knöt till startpunkten för tankeleken med Princelåten 1984. Påskön och New York var två alternativ.
Millennieskiftet varken firades där eller som jag hade föreställt mig 1984, 1994 eller ens tidigt år 1999. Men det är beside the point.
1999 är en underbar låt, en partystänkare med långt bästföre-datum.
Visionärt kan man säga om mycket av Princes musik. En funkikon, popikon, skicklig låtskrivare och gitarrist. Oförutsägbar rollspelare med överraskande namnbyten, som för tankarna till en annan musikalisk visionär, som också vägrade vara konformistisk och förutsägbar, David Bowie.
En annan oerhört smärtsam förlust för musikvärlden detta år.
Musikvärlden är också tommare, tråkigare och mera förutsägbar efter att Lemmy Kilmister, Mr Motörhead, även han kultikon, gigant och profil, gick bort tidigare i vintras.
Dessa dagar är det dock främst Prince vi saknar mest.
Dagen innan Prince gick bort gjorde jag för övrigt mitt senaste Prince-relaterade inköp, begagnade vinylsingeln (7") Alphabet St.
Också den suverän. Förstås.
Allt han gjorde var väl inte bra, men väldigt mycket, det mesta, var det.
Tack för allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar