Dystopisk Joker

Såg filmen Joker i söndags, med en strålande Joaquin Phoenix i huvudrollen. 

Mörk, dyster, dystopisk skildring av hur en svårt prövad man småningom utvecklas till ärkeskurken och psykopaten Jokern, en av Batmans största fiender. Men här är Bruce Wayne (Batman) bara barnet och filmen handlar om Jokerns liv före Batman och hans omvandling från Arthur Fleck till Jokern. Det är en mycket dystopisk framtidsskildring i fiktiva Gotham, men den känns också alltför mycket som en realtidskommentar till vår tids dysfunktionella samhällsklimat med extrema inkomstskillnader, nedbantad välfärd, våldsdrivande hopplöshet, fake news-politiker och ökande extremism. Det är tyvärr lätt att tänka sig en Jokern i en värld med skolskjutningar, neofascister, terroristbrott, korrupta , narcissistiska och diktatoriska politiska ledare och ett överallt hårdnande samhällsklimat. Tragiskt. 

Men därmed är Jokern också en aktuell kommentar till vår tid och vad som sker i våra samhällen. Historien om Jokern är djupt tragisk ur ett mänskligt perspektiv och vi får följa en trasig människas väg mot personlig undergång, från bitterhet över ett hårdnande samhälle till den iskalla skrupellöse Jokern. Filmen har ett starkt mänskligt perspektiv, för många gånger under den omvandlingen hade utgången kunnat bli en annan, om samhället erbjudit mera stöd, bättre vård, bättre sociala strukturer, mindre personlig misär och större empati. 

Det är en varningssignal till den nedmontering av civilsamhället och välfärden som pågår för närvarande. Jokrar skjuter redan vilt omkring sig i världen, och det är politiska val som har skapat grogrund för det samhällsklimat som präglar vår nutid.

Vänd trenden.

Och börja gärna med att ge Nobels fredspris till Greta Thunberg. 

En liten flicka med stor röst, som talar för en ny generation, och som inte tvekar att säga åt världens ledare att de borde skämmas över att inte vilja lösa vår tids stora utmaning. De kunde också skämmas för att de skapat ett samhällsklimat där skolskjutningar och andra vansinnesdåd och krigshandlingar fortsätter, runt om i världen. 

Som Greta skulle säga, och hon är här ett föredöme för oss alla, ni borde skämmas.

Det behövs fler greta thunbergar i vår värld, också med lika stort socialt samvete som Thunberg har ekologiskt samvete. Greta är helt enkelt rätt person på rätt plats i rätt tid. 

Ibland koncentrerar sig historien i enskilda personer, och de blir globala symboler för att de svarar på uppdämda behov och en social beställning. Andra kan ha tänkt och gjort liknande gärningar, men det var här och nu en ensam flickas initiativ blev en global rörelse.

Nobels fredspris till Greta Thunberg. 

Och se gärna Joker på bio. Visuellt gör den sig bäst på storbildsskärm. Och den väcker många tankar att diskutera, så se den gärna med en vän. Det gjorde jag också.

Panik City

Den som vill besöka ett lite annorlunda "museum" kan åka till St. Paulis Spielbudenplatz vid Reeperbahn och besöka Udo Lindenbergs Panik City. 

Hamburg-ikonen Udo Lindenbergs interaktiva museum.

Besökarna får en 90 minuters guidad rundtur med olika underhållande interaktiva inslag och lär sig också en hel del om Udo Lindenbergs liv och karriär. Ett besök i Hamburg utan att ha hört talas om Udo Lindenberg är väl som att besöka Paris utan att ha hört talas om Mona Lisa. Ok, kanske inte riktigt, men ni fattar poängen. Udo Lindenberg är Stor här, den största kulturikonen i Hamburg, fast han inte ens är född i staden. 

Och så brukar det väl vara. Ingen blir profet i sin egen hemstad. 

Fast Udo har också förärats en fin staty i sin hemstad. I Hamburg är Atlantic hotel den symboliska platsen för Udo i dag (han bor där) och Panik City i St. Pauli är en stående hyllning, en symbol för hur stor han faktiskt är i Hamburg.

Panik City är dessutom väl värt att besöka, rekommenderas, men observera att guidningen går endast på tyska och all interaktiv information och ”talking heads” är också på tyska. 

Men det är en kul guidad rundtur, åtminstone den jag gick på, och tiden gick extremt fort. Deltagarna får bland annat sjunga tillsammans i studio, kolla in prylar som gitarren han förärade Erich Honecker och måla som Udo (fast mejlet med mitt ”mästerverk” gick inte fram, tyvärr). Minus för icke-fungerande mejl, alltså, men stort plus för den interaktiva upplevelsen att befinna sig som mitt på scen under låten Reeperbahn 2011 (Udos absolut bästa låt, enligt mig) och det var riktigt kul att sjunga och rocka loss i studion med de andra besökarna (och att lyssna på resultatet). 90 minuters rundtur kostar närmare 30 euro, men då ingår också en ägglikör i baren, efteråt. Ägglikör och konjak hör ju till Udo-myten. Han säger sig gurgla med ägglikör för att hålla rösten i skick.

Det mest sålda albumet någonsin i Tyskland lär också vara Udo Lindenbergs Live at Atlantik (1,2 miljoner ex), ett strålande album. Men vill man ha en bild (eller överkurs) av Udo Lindenberg som konsertartist kan det vara värt att skaffa sig superboxen Stärker als die Zeit (4 CD, 2 Blueray, 1 DVD). Här finns förutom albumet Stärker als die Zeit (CD plus DVD) framför allt en konsertinspelning från Leipzig 2016 (2 CD, plus Blueray) samt andra liveinspelningar från samma turné (1 CD, Blueray). Ett stort paket Udo, således, men väl värt slantarna.

Graffiti Tåg

Det är alltid intressant att gå i stadsdelar som Sternschantze (Hamburg) och Viertel (Bremen), och bara kolla in all graffiti som finns på snart sagt på varenda husvägg och plats man kan tänka sig. 

Men det är inte många tågvagnar som jag sett sprayade här i Hamburg. En dagsutfärd till Harburg ändrade på den bilden. Kolla bilderna. De är plåtade på Harburgs S-bahn-station. 

Två vagnar på samma tåg, dessutom.

Och Harburg då? 

Jodå, en trevlig stadsdel med ett riktigt välförsett köpcentrum. Har varit där en gång tidigare, då jag missade en konsert som jag väldigt gärna hade sett. Hamnade denna gång där närmast av en slump, fick en tandläkartid en lördag, och den tandläkaren var i Harburg (ca 40 minuters resa med S-bahn), "på andra sidan" av Elbe. Men, som sagt, en helt ok stadsdel att besöka. 

Och så hittade jag ju ett par filmer i köpcentret, typ Black Sabbaths och A-Has sista konserter, den ena i Birmingham, den andra i Oslo. Båda helt klart värda att se, dessutom. 

Kraftwerk & Depeche

Första Kraftwerk, 1st Edition

Några stora vinylfynd senaste veckorna: första upplagor av Kraftwerk I och Autobahn.

Att tänka sig att någon köpt den här plattan 1974 och i realtid hörde Kraftwerks första lp under namnet Kraftwerk. Experimentell krautrock, långt från senare klubb-klassiker, och ändå så oemotståndligt starkt, så Kraftwerk. 

Och försedd med den ikoniska varningspylonen på konvolutet. 

Autobahns första upplaga kommer med ett limmärke, den autobahn-bild som i senare upplagor blir själva konvolutet. Men här ingår fortfarande bandbilden på baksidan (och i bakspegeln på framsidan) av de rätt proggiga och långhåriga killar som tog klubbvärlden med storm med sin Autobahn. 

Kan något band, någonsin, låta mera tyskt än Kraftwerk här?

Köpte också tyska originalversionen av Electric Cafe från 1986. Bra, förstås, med höjdare som Sex Objekt och Musik Non Stop, men också ett album då Kraftwerk inte längre ledde utvecklingen utan snarare hängde med. Och visade att gammal är äldst.

Depeche-fans gör i sin tur klokt i att gå online och skaffa sig ett ex av Sonic Seducers Ultra-Pack 02/19. Tyska musikmagazinet Sonic Seducer ger ju ut intressanta plattor med tidningen och det här numret är en specialare helt inriktad på Depeche Mode. Tidningen i Ultra-Packen är tunn, men det kompenseras med bra innehåll och två superba coversamlingar, den första med låtar från Black Celebration/Music For The Masses och den andra från Ultra/Songs Of Faith And Devotion. Två fullängdare med högklassiga covers. Tidningen innehåller bland annat en intervju med Depeche Mode, och en med legendariska coverbandet Forced To Mode, så bra låter de att jag gärna skulle se även dem live. Ett måste för seriösa Depeche-fans.

Min egen Depeche-samling har i höst utökats bland annat med en cool blåfärgad Music for the Masses och en läckert spräcklig People Are People (12").

Downton Abbey och Maradona

Två intressanta biopremiäer i september.
I går såg jag premiären på Downton Abbey, som förstås följer upp succé-tv-serien med samma namn.
Det var trängsel och riktigt knökfullt på Abaton Kino. Kvällen till ära bjöd en Hamburg-firma specialiserad på brittiska delikatesser på olika smakprov och lottade ut två jättelyxiga picnic-korgar till två lyckliga biobesökare. Lite britt-glamour, passande nog, i samband med filmversionen av Downton Abbey.
Alla personer vi minns från tv-serien var förstås med i filmen. Och utan att avslöja för mycket återkom även Jim Carter (Carson) från sin pensionärstillvaro, för att en sista gång hålla i taktpinnen för personalen i slottet. Filmen utspelar sig under en helg, då kungaparet kommer på besök till Downton Abbey, och erbjuder två timmar brittisk stormaktsnostalgi, med oerhört vackra kamerasvep över landskap och slott, och karaktärer som biopubliken känner från tv:n. Filmversionen är bildmässigt mera grandios än något vi tidigare sett, men storyn är kanske inte så spektakulär,. Det är bekvämt och trivsamt i salongen och när det blir lite för sirapssött och romantiskt, och det blir det stundtals, särskilt mot slutet, räddas filmen framför allt av Maggie Smiths storartade insats.
I filmversionen av Downton Abbey är Smith helt enkelt strålande. Men säg när hon inte är det. Utan minsta tvivel är Maggie Smith en av världens främsta aktriser, en levande legend.
Det är ren underhållning och två timmars nostalgisk verklighetsflykt till det viktorianska England. Och det är på film, så även underklassen (downstairs) får känna sig lycklig, precis som överklassen (upstairs).
Och så levde de lyckliga i alla sina dar...Sagan får ett lyckligt slut. Och ingen hade väl väntat sig något annat.

Dokumentären Diego Maradona såg jag tidigare denna månad, också då en föreställning med specialunderhållning. Ditmar Jakobs, HSV-spelaren och landslagsmannen som faktiskt spelat mot Maradona i VM-finalen 1986, var på plats och kommenterade filmen efteråt. Mycket intressant.
Diego Maradona är en mångfacetterad karaktär, ljus och mörker, som människa ofta kritiserad, som fotbollsspelare oslagbar. Kanske den främsta spelare som fotbollsvärlden någonsin upplevt.
Världens bästa fotbollsspelare. Åtminstone under sina glansdagar.
En ofattbart stor bolltalang.
Men också en förvuxen pojke från Buenos Aires värsta slumkvarter, som längre fram i livet inte kunde handskas med sin ställning som fotbollsgud. Och vem skulle inte ha svårt med det?
I filmen skiljer hans personliga tränare på personen Diego och personen Maradona.
Diego Maradona var bägge två, och kanske hade han inte kunnat nå de högsta höjderna spelmässigt utan bägge särdragen. Maradona var en fajter, han kom igen, mot närmast omöjliga odds.
Och hans liv hade en baksida som är svår att acceptera, men som filmen försöker få tittaren att kanske lite bättre förstå, omständigheterna som inverkade på Maradonas olika val. Han fick allting, och sumpade bort allting.
Maradona framträder ofta som om han befinner sig i en närmast omöjlig roll som superstar. Förhållandet till familjen, föräldrarna, syskonen är genomgående sympatiskt, men däremot tar det åratal innan han accepterar sin son. Filmen visar också upp en Maradona som ofta tappar kontrollen, festar hårt i veckorna, spelar fotbollsmatch, festar, spelar fotboll.
Ditmar Jakobs konstaterar att det där hårda festandet hör till en svunnen tid, i dagens tuffa proffsklimat klarar man helt enkelt inte av att samtidigt prestera på toppnivå och leva rövare, som på 1980-talet. Tempot och matchtakten sätter stopp för det.
Men under Maradonas epok var det fullt möjligt.
Hur stor Maradona egentligen var i Napoli under mästerskapsåren är svårt att fatta, men filmen ger i alla fall en uppfattning om trycket, och hur stort hatet mot Maradona var i Italien efter VM 1990 är också svårt att greppa, men filmen, igen, ger en uppfattning.
Ett mångfacetterat porträtt av en mycket mångfacetterad människa och fotbollsspelare.
Och personen Maradona må ha många brister och fel,
men ingen som sett honom spela, live eller på tv, kommer någonsin att glömma hans fotbollskonst.
En av de bästa fotbollsspelare världen sett, kanske den allra främste.

Två minnesvärda filmer, av olika orsaker.
Och det är snyggt tänkt av Abaton, i bägge fallen, att skapa en inramning till filmerna.
Det kunde andra biografer gärna ta lärdom av.

Ottensen Macht Platz

Ett intressant stadsdelsexperiment i coola Ottensen.
Ottensen Macht Plats, Ottensen skapar plats.
Flera centrala gator har stängts för biltrafik och gjorts till fotgängarzoner.
Det har också fått effekt.
Människor rör sig i högre grad på gatorna, möten sker mellan människor.
Tänk Times Square i New York.
Där öppnade man för mötesplatser för människor i stället för för bilar.
Det har blivit en succé.
Ottensen gör någonting liknande.
Blir en mötesplats för gående, sittande, cyklande människor.
Och förpassar bilarna till utkanten.
Det är ganska coolt.
Och det ligger i tiden.
Den industriella staden, modernismens stad, skapades för bilen och trängde ut människan.
Den postmoderna, postindustriella staden kunde tränga ut bilarna och ge plats för människan igen. Om inte annat så av nödtvång och miljöhänsyn. Forskaren John Urry talade redan i sitt verk på 00-talet om After The Car.
Ottensen-experimentet handlar alltså om att människor återtar en del av det utrymme som man en gång gav bort åt biltrafiken.
Ottensen skapar plats.
För människor att mötas på gatan.
Och fler människor på gatorna betyder säkrare gator.
De mest otrygga platserna är ju där människor inte rör sig.
Experimentet pågår nu i sex månader.
Ock kanske kan det, som Times Square, bli permanent.
Många andra städer och stadsdelar kan gärna ta efter experimentet i Ottensen.
Skapa plats för människor och möten, istället för bilar.
Får mig att tänka på en plats i västra Finland.
Där gågatan är den (kanske) enda gågatan i världen som förblev öppen för biltrafik.
- Och då talar jag inte om nyttotrafik, som varutrafik till butikerna, som bör tillåtas några timmar i dygnet.
Utan om en "gågata" som stadens goda minne också är öppen för biltrafik.
Och ett flygfält, också det (kanske) det enda i världen, som helt saknar kollektivtrafik.
Kostnaden för taxi tur -retur till centrum kostar därför ungefär lika mycket som flygresan till ett antal europeiska städer från Hamburg.
Jepp, det handlar om Vasa.
Som gärna kunde ta exempel från Ottensen.
Börja med att göra gågatan till en riktig gågata och kvarteret runt torget till en bilfri fotgängarzon.
Och sätt in kollektivtrafik, ens minibusstrafik, till flygfältet när dygnets få flygplan anländer.
Vi talar trots allt om en stad som skryter med att ha hållbar energiteknik och miljöteknik som specialkunnande.
Det borde märkas redan på flygfältet.
Ottensen väcker rubriker, och mycket goodwill just nu, inte minst i Hamburg, förstås.
En intressant och trendig stadsdel, med mustig historia, har blivit ännu mera intressant.
Och cool har blivit litet coolare.

Kungarna av Hamburg

St. Pauli är kungar av Hamburg.
Åtminstone just nu.
I måndags slog de HSV (Hamburger Sport Verein) i lokalderbyt i 2. Bundesliga.
2-0.
St. Pauli Rules.
Samtidigt slogs det rekord i betal-tv-tittare för en zweite Bundesliga-match, över 700.000.
Abendblatt hade förstås två sidor före matchen och två sidor efter matchen. Och ytterligare två sidor ännu i dag; om hur St. Paulis spelare firade segern. Och om hur HSV-tränaren gnällde över att det inte finns någon videobevakning av mållinjen i Zweite. Muttrig förlorare, glada vinnare.
Millerntor-stadion var förstås slutsåld i måndags.
Fanns ingen chans att få biljett.
Hemifrån  såg jag en polishelikopter som spanade från luften, ungefär när HSV-fansen skulle börja marschera till St. Pauli.
Jag var i Sternschantze lite senare, shoppade skivor, och kände stämningen i luften. Ungefär varannan person jag mötte var på väg till stadion, prydda med St. Paulis färger. Sternschantze är St. Pauli-territorium.
Kunde läsa att polisen var nöjd med kvällen, inga våldsutbrott. Men på S-bahn stationen Sternschantze såg jag en patrull kravallpoliser och en stor grupp biljettkontrollanter.
Man märkte att något låg i luften.
Synd att missa matchen. Den är redan kallad en klassiker.
Eldkvarn må ha korat sig själva till Kungarna av Broadway.
St. Pauli spelade sig till att bli Kungarna av Hamburg.
Och alla har nästan glömt att de fick stryk med 0-4 av HSV i våras.
That's Football.