Yle-skandalen är inte över

Yle-chefen Lauri Kivinen har framträtt i konkurrenten MTV, för att bland annat försvara Yles trovärdighet och den hårt kritiserade aktualitetschefen Atte Jääskeläinen.
Det blev mycket tal och struntprat om teknik och utmaningar i mediabranschen istället för konkret handfasthet mot alla försök till censur och politisk styrning. Kritiken mot Atte Jääskeläinen försökte Kivinen också få att handla om olika synsätt på "kurinalaisuus" (disciplin) kontra enskilda journalisters önskade manöverutrymme och konstnärlighet. Ett futilt försök, då Yleskandalen ju handlar om skamlösa försök till censur och starka misstankar om ett politiskt beroende. (Den lilla) centerpartisten Atte har uppenbarligen varit mycket lyhörd till (den stora) centerpartisten Sipiläs försök att tysta kritik och debatt. Och det här var inte första försöket. Den här länken till en Suomen kuvalehti-artikel ger lite bakgrund, bland annat att Jääskeläinen varit medlem i centerns ungdomsförbund och att Sipilä även tidigare har reagerat på journalistik.
Yle har över 200 chefer, har jag också hört under veckan.
Och för dessa 200 chefer betalar vi också Yle-skatt.
För sin Yleskatt på cirka 500 miljoner euro per år ska skattebetalarna och medborgarna kunna förvänta sig en oberoende och självständig nyhetsförmedling till Finlands folk om angelägenheter i och utanför Finland, och om Finland till omvärlden.
Men Yles opartiskhet och oberoende är nu med all orsak ifrågasatt.
Den är, kort sagt, inte trovärdig.
Och det är Yle-ledningens fel.
Atte Jääskeläinen har alltså förverkat sin trovärdighet.
Statsminister Sipiläs agerande är i sin tur inte värdigt en västerländsk demokrati.
Sipilä och Jääskeläinen symboliserar ett (trodde vi) förgånget, unket, odemokratiskt och maktfullkomligt synsätt på medierna.
Hjältar i denna soppa och för Yle, regeringen och republiken extremt pinsamma skandal, är de modiga journalister som har vågat stå upp för yttrandefriheten. De som vågat stå upp för förmedling av korrekta fakta och nyheter, utan att förtiga de uppgifter som är pinsamma för Makten.
Hjältar är Jussi Eronen och Salla Vuorikoski, journalister med hög integritet, som Yle så fruktansvärt väl skulle behöva för att rädda sin trovärdighet.
Hjältar är Ruben Stiller och Susanne Päivärinta, som har vågat ta ställning för yttrandefriheten och opartisk nyhetsförmedling. Likaså mediaprofiler som Seuras redaktionschef Ari Korvola, tidigare hyllad Ylejournalist, som nu har försvarat opartisk och obunden nyhetsförmedling i debattprogram.
Tryck på den här länken till en artikel från MTV, där Eronen bl.a. säger: "Minua ja tiimiäni on pyydetty vähentämään väärinkäytöksiin ja epäkohtiin puuttuvan paljastusjournalismin tekemistä. Tähän en voi suostua" (Jag och mitt team har ombetts minska på den avslöjande journalistik som behandlat missförhållanden och (makt)missbruk). Det kan jag inte gå med på".
Välkomna till Sipiläs centerland.
Det är som en ond mardröm.
Vad betalar vi egentligen Yle-skatt för?
För att makten ska erhålla en kanal till folket med anpassade nyheter och putsade aktualiteter?
För att 200 mellanchefer ska kunna agera gate-keepers?
För att (den lilla) centerpartisten Atte ska beakta och särbehandla (den stora) centerpartisten Sipiläs mediabild? Påhejad av sin Yle-vd?
Jag trodde Yle-skatten infördes för att kunna garantera opartisk, oberoende, trovärdig och bredbasig nyhetsförmedling.
Fram till för några veckor sedan hade jag också stort förtroende för Jääskeläinen som Yle-chefredaktör.
Men i mera utpräglat västerländska demokratier skulle det i Yle-skandalens kölvatten inte ha varit Eronen som känt sig tvungen att gå, utan Atte som hade ombetts avgå.
Yles trovärdighet är djupt skadad och skakad.
Finlandsbilden utåt likaså.
Aktörer i hög chefsställning på en statlig, skattefinansierad nyhetsförmedling som visar sig vara lyhörda till maktelitens syn på hur nyheter och oegentligheten ska förmedlas, eller inte förmedlas?
Det låter som en direkt återgång till det land, och den politiska kultur, som en gång gavs öknamnet Kekkoslovakia.
Där hör också Sipiläs old school "tv-tal till folket" hemma, om någon minns det?
Nej, Yle-skandalen är varken hanterad eller avslutad ännu.
 Just en snygg present till republikens hundraårsfirande,
"tillsammans".

Och så var det över

"Vi ska alla en gång dö."
Sjöng Joakim Berg i Mannen i den vita hatten (16 år senare).
Och det gjorde kent som aktivt band igår.
Den sista sången framfördes på den sista konserten.
och en era är över.
Aftonbladet gav ut en bumper-issue om kent som är till salu fram till i dag där Aftonbladet säljs, i Sverige. Gissar det blir ett samlingsobjekt.
Kents låtskatt och attityd är världsklass.
De gör som de vill.
Och slutar därför precis när de vill.
Igår tågade tusentals i avskedståget mot Globen.
Få förstamajtåg kommer att vara längre i vår.
kent.nu sände liveflöde med bilder från den sista konserten till alla som inte var på plats.
Det såg ut som på de andra konserterna under turnén.
Men var förstås någonting alldeles extra för den som var där.
Hela videon till Den sista sången läggs upp på sajten kent.nu, klockan 13 svensk tid (14 finsk) i dag 18 december. Se den, och liveflödet bilder från sista konserten, här.

Och nu är det över.
Exit kent.
Men musiken lever kvar.
Kent är för alltid. Också i Finland.

Den sista sången, den näst sista konserten.

Perfect Pitch, Leonard Cohen

Perfect Pitch.
I veckan läste jag recensionen av Leonard Cohens senaste album You Want It Darker i Mojo (November 2016).
Och det var rubriken, Perfect Pitch.
Med betyget fem stjärnor.
I Mojos ratingsystem betyder det inte utmärkt utan ännu bättre.
En MojoClassic.
Leonard Cohen, 82, är borta.
Han dog i måndags och begravdes i Montreal i onsdags.
Men begravningen hölls hemlig, enlig Aftonbladet.
Leonard Cohen slutade också sin långa, framgångsrika karriär där han hör hemma, på topp.
Med ett klassikerbetyg i världens främsta musiktidning.
Ännu en stor konstnär, artist, är alltså borta 2016.
Bowie, Prince, Freddie Wadling, Lou Reed… och nu Leonard Cohen.
Jag skrev tyvärr inget blogginlägg efter att Lou Reed gått bort 27 oktober. Han hade förtjänat ett. Jag har ju lyssnat mera på Lou Reed än någon av de andra på den celebra listan ovan, inklusive Cohen, om man också räknar in ett av världens coolaste och mest nyskapande band genom tiderna, Velvet Underground. Och jag såg Lou Reed live i Tamperetalo för ett antal år sedan. En strålande konsert. En stor konstnär. Oerhört saknad i musikvärlden, precis som alla övriga namngivna här ovan.
Det känns overkligt.
"Time speeds up the closer it gets to the end of the reel… You don't feel like wasting time", framhöll Leonard Cohen åt Mojo-journalisten Sylvie Simmons i samband med albumet Old Ideas (2012).
Simmons skrev det i recensionen före Cohens död, och citatet lever också kvar som påminnelse om Cohens drivkraft under karriärens senhöst.
Det som kom att bli Cohens sista album, You Want It Darker, gavs ut på hans 82-årsdag i år. Under de sista levnadsåren gav han ut tre album och framförde oförglömliga konserter på sina världsturnéer. Jag önskar att jag hade hunnit höra honom live. Men jag missade honom även när han senast besökte Helsingfors. Det har jag ångrat sedan dess.
Nu har rösten tystnat.
På julfest ifjol var jag med och framförde Hallelujah på scenen. Utan att påstå att jag eller vi gjorde den ikoniska låten rättvisa kan det representera låtens odödlighet. Ett spår som är större än livet. Ständigt berörande och aktuellt.
Leonard Cohens låtskatt innehåller många sådana pärlor. Som Dance Me To The End Of Love på samma strålande album som Hallelujah, Various Positions. För att inte tala om Ain't No Cure For Love, First We Take Manhattan, Bird On The Wire…
Och så förstås spåret med den mest högaktuella titeln denna vecka, Democracy.
Vi är många som kommer att sakna Leonard Cohens mörka röst och utsökt framförda reflektioner och tankar.
En sann klassiker, en karriär värd fem stjärnor.
Vila i frid.

Amerika valde Trump

Förenta staternas nästa president heter Donald J. Trump.
Det är en rejäl spark i baken på det amerikanska etablissemanget, medierna, opinionsinstituten.
En hel värld är chockad, förvånad, oroad, efter att Donald Trump valts till USA:s nästa president, i ett historiskt dramatiskt val.
En oberäknelig framtid står för dörren.
Fasten seatbelts, kommenterade Carl Bildt enligt SVT.
Börserna rasar, dollarn rasar, mexikanska peson rasar.
Nästan ingen trodde ju tidigare i år på ett brittiskt brexit,
nästan ingen trodde på allvar på en seger för Trump heller.
Vinnare i bägge fallen är framför allt missnöjet och intoleransen.
Och bägge gör det världspolitiska läget mera instabilt.
Inget västerländskt val har varit mera negativt och hatfyllt än detta amerikanska presidentval.
Två historiskt impopulära kandidater stod mot varandra.
Det talades under kampanjen väldigt litet om att välja den bästa kandidaten, det talades om att välja den minst dåliga, den minst avskydda, den minst hatade av de tu.
Oavsett vem som valts skulle utgångsläget för den nya presidenten alltså vara svårt.
Två oerhört impopulära kandidater. Maskineriet lyckades inte få fram bättre kandidater.
Det är ju också ett klart underbetyg för den amerikanska demokratin.
Nu vet ingen vad som väntar.
Ingen vet vad världens mäktigaste man egentligen har för linje, i en mängd frågor.
Det är också en katastrof för Hillary Clinton. Hon representerar den politiska superelit som uppenbart inte längre har folkets förtroende i Förenta staterna.
Trump bars till den högsta makten på missnöjets axlar.
Landsbygden proteströstade på Trump, den vita arbetarklassen också.
Förvånande nog röstade också många kvinnor på Trump, trots alla negativa avslöjanden om hans kvinnosyn.
Det ord som bäst beskriver världsläget och den amerikanska politiken nu är instabilitet.
Det syns i fallande börskurser.
Trump exemplifierar en post-postmodernistisk politikertyp,
som tydligen kan säga precis vad som helst,
byta åsikt,
påstå vad som helst,
motsäga sig själv,
och hävda att han inte sagt vad han tidigare sagt,
utan att blinka.
Sanning blir ett relativt begrepp.
Men man bör minnas att också Clinton kritiseras hårt för lögner och för att ha manipulerat sanning.
Förmodligen hade Trump inte blivit vald om inte motståndaren hetat just Hillary Clinton.
Valet visar också att den politiska eliten och medierna var inkompetenta att tolka stämningsläget i landet. Och prognosinstitutens trovärdighet är kraftigt solkad, de misslyckats fullständigt med att prognostisera valutgången.
Det politiska etablissemanget i alla västerländska demokratier har orsak att se och förstå reaktionerna från de breda folklagren mot ökat utanförskap, marginalisering, de ökande klyftorna.
Brittiska Brexit var ett exempel på protesterna mot etablissemanget, Trumps seger likaså.
Och vad kan världen och Förenta staterna förvänta sig i en republiken Trump?
Nationen är splittrad, partierna - särskilt det republikanska - är splittrat.
Utmaningen att ena landet är svår och lång.
Hillary Clinton ringde upp Trump och gratulerade till segern.
Men hon talade inte ens till sina väljare och kampanjarbetare,
hon skickade fram kampanjchefen istället.
Riktigt, riktigt svagt.
Hillary Clinton borde förstås ha talat till sina medarbetare, tackat dem, personligen. från scenen.
Det var hon skyldig dem.
I praktiken är den politiska karriären över nu för Hillary Clinton.
Hon var fel motkandidat mot Trump, fel kandidat för demokraterna.
Risken för turbulens och tumult är ännu stor, missnöjet utbrett.
Svenska TV4 meddelade att den kanadensiska immigrationsmyndighetens hemsida ligger nere just nu, betyder det att en massa amerikaner tittar norrut i sin besvikelse?
Valkampanjen har varit den allra värsta i modern tid, en riktigt pinsam real-life dokusåpa.
En hel värld väntar nu, i bävan.
Men Donald Trumps valtal var försonligt, tydligt inriktat på att hela valkampanjens sår, och därmed mycket, mycket välkommet.
Hoppet står nu till att president Trump också står för ett mera positivt ledarskap än presidentkandidaten Trump.

Tack och Farväl, Kent

Igår, lördagen 29.10.2016 spelade Kent sin sista sång live i Finland.

I Vasa.

Jag var där.

Dagen innan såg jag dem i Helsingfors, Hartwall Arena.

Två historiska spelningar.

Jag är glad att jag såg dem bägge.

Tillsammans var de fantastiska.

Ljusshowen, backdroppen, var magisk i Helsingfors. Den bästa multimediashow jag sett bakom ett band sedan – ja, faktiskt - Kraftwerk.

Den kunde inte nå samma höjder i Vasa.

Till det räckte helt enkelt inte tekniken i Vasa Arena till.

Ändå var den bra där också.

De som bara såg showen i Vasa var säkert nöjda, för de såg inte vilka höjder den faktiskt kunde nå.

Men å andra sidan var kent nästan ännu mera taggade i Vasa och gjorde kanske en ännu bättre spelning, även om det här också handlar om små nyanser. I Helsingfors tog det ändå 2-3 spår för att få upp farten och stämningen, i Vasa var ingenting tveksamt i starten.

Kanske var de mera fokuserade från start, eller mindre nervösa.

Det var ju avskedsturnéns sista konsert i Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Om det inte blir en reunion-turné om ett antal år.

Det får vi väl se, men det tänker vi inte på just nu.

Istället kan man gotta sig åt att kent också fick sitt eget Depeche Mode-moment.

Ni som inte var där,

tänk en hall full av viftande armar, från sida till sida.

Har ni sett Depeche Mode live eller på live-film så vet ni vad som gäller.

Never Let Me Down Again-gunget.

Underbart.

Kent bjöd inte på klassiska best of-konserter, istället körde de ett koncept, och flera låtar från Då Som Nu För Alltid, specialskrivna för avskedsturnén känns det som. Och de satt förstås perfekt.

Första gången jag hörde Den sista sången visste jag att det här är avskedsturnéns avslutningsspår.

There can be only one.

Det är den.

Och den sitter perfekt.

Att avsluta det ordinarie setet med 747 är också helt rätt, det är kents historia. Se spellistan nedan, från Vapen & Ammunition-turnén. Den är förresten handskriven av Sami Sirviö åt mig, före giget i Rewell Center, Vasa. En annan fantastisk spelning. Från den minns jag särskilt adrenalin-stinna Socker och den vackra hyllningen till föräldrar och släkt, Elite.
I går och förrgår fick Sirviö de allra varmaste applåderna, både i Helsingfors och Vasa, men så är han ju också Nordens största indie-gitarrhjälte.

kent var också strålande när de och Cardigans uppträdde i gamla ishallen i Helsingfors efter deras gemensamma USA-turné. Och då var även gitarristen Harri Mänty med. Minns otroliga versioner av bland andra Beskyddaren och Revolt III. Och då har jag inte ens nämnt Saker Man Ser ännu. Ren magi.
Gitarrväggen.
Den otroliga, tunga, malande Gitarrväggen.

Första spelningen, Isolaturnén på Tavastia i Helsingfors, var förstås också magisk. Setet startade med Livräddaren och OWC, och redan då var de nästan i mål. Och så 747, förstås, som final, med gitarrväggen.
Dagen till ära igår, sista gången, bar jag turné t-shirten från Isola-turnén.  

På den allra sista turnén blandar kent som vanligt klassiker, färskingar, hits och några finsmakarval. Spellistan är på deras villkor, ett väl genomtänkt koncept med många höjder. 

Men tyvärr inte två spår som jag trodde och verkligen hoppades skulle spelas, Blåjeans och Elite.

Saknade dem.

Men annars, och som helhet, lämnar kent oss nöjda.

Kanske inte på sin absoluta topp, men ändå toppen.

För det här var bra. Riktigt, riktigt bra.

Ett snyggt, värdigt, strålande avslut.

kent är Kent. Med stort K.

Lagom till turnén gav kent ut sina allra sista låtar, fyra nya, på en färsk ”best of ”dubbel-cd. Tyvärr fanns trippelvinylen inte att köpa på konserterna, den utkommer senare i höst. 
”Vi slipar ner våra kanter/Våra Drömmar/våra ideal/Den obegripliga käleken/Och vägen till vårt helvete/Är byggd av goda föresatser”, sjunger Joakim Berg i Nostromo.

Och: ”Det finns en tid för blodigt allvar/Det är dags nu vi ska sluta leka”, lyder en strof i Om du visste vad du ville. Den kunde tänkas kommentera kents avsked, uttryckt som relationsångest inför ett sönderfallande förhållande.

Eller så handlar texten just om det som den synes handla om.

Man kan aldrig helt säkert veta med Jocke Berg. Hans texter har berört mig, oss, så många Nordbor, i två decennier. 
Bandet Kent tar slut nu, men jag tror inte att Berg slutar skriva. Hoppas inte.

”Best of” är som de flesta andra best of:s, alla favoritlåtar finns förstås inte med. Men den berättar storyn om kent från Blåjeans till de fyra nyskrivna låtarna, och varje betydande period finns med.

Vad jag hade satt på en tredje best of-cd?

Den Osynlige Mannen, En timme en minut, Livräddaren, OWC, Saker Man Ser, Elvis, Socker, Elite, Pärlor, Beskyddaren, Kungen Är Död, Revolt III, Just Like Money, Chans, Columbus, Passagerare, Den Döda Vinkeln, Taxmannen, Vintervila, VinterNoll2…

Fast, Saker Man Ser, Socker, och Elite borde förstås ha ingått i denna best of.

Men ett Best of 2 skulle man alltså också fylla med superba låtar. Lätt. 
Så bra är sångskatten. 
Så bra är kent. 
Ett välproducerat livealbum har jag väldigt länge längtat efter. Det fanns inte ens med i kentboxen, men jag gissar att sista turnén dokumenteras. I någon form.

Det var alltså med en rejäl klump i halsen jag hörde och såg kent framföra En sista sång i går. För det är ju sista gången vi ses. Nästan 20 år efter att jag hörde dem dra igång Livräddaren på Isolaturnén.

Nu fortsätter avskedets sista turnésväng i Moder Svea.

Tack för allt, kent, 
och för att ni valde Helsingfors och Vasa på avskedsturnén.

Era finska fans bevisade igår och förrgår att det här verkligen är kents andra hemland.

Avskedsturnén har lämnat Finland.

Och nu är det slut.

För alltid.

Tack och Farväl!

Wahlroos och Downton Abbey

Såg ni den stort uppslagna intervjun med Björn Wahlroos häromsistens i tv?
Nu vet vi hans lösning på digisamhällets utmaningar.
En återgång till tiden före första världskriget, tänk Downton Abbey.
Jag gillar ju tv-serien, fiktionen om livet upstairs och downstairs. Fina miljöer, strålande skådespelarinsatser.
Wahlroos vill ha det här på riktigt. En värld av herrskap och tjänstefolk.
För det är här han ser den nya arbetsfördelningen, mellan digiålderns herrskap och tjänstefolket.
Det finns en otrolig potential för arbetsfördelning i hemmen, nämligen. Uppgifter som andra kan sköta medan digisamhällets elit ägnar sig åt digitalisering. Eller kanske snarare åt kapitalförvaltning.
Det handlar då inte om några tjänster här och där utan den wahlrooska visionen förverkligad är ett Downton Abbey.
Där är vi ännu inte.
Statsminister Sipilä var snabb att uttala "kaiken maailman dosentit" (all världens docenter) i sin kritik av utbildning och forskning, men vi väntar ännu (kanske förgäves) på uttalandet "kaiken maailman veronkiertäjät" (all världens skattesmitare).
Ett New Downton Abbey kan nämligen mycket riktigt bli resultatet när samhällsresurserna och den allmänna välfärden dras in medan snikna förmögna ägnar sig åt planerad skatteflykt.
Som historisk tv-fiktion är Downton Abbey underhållande. Men som framtidsvision för digisamhället är den inte mycket värd, Downton Abbey-modellen.
Det är att gå med rumpan före in i framtiden.

Grattis IFK! - En seger för finsk fotboll

Det bästa som hänt finsk fotboll.
Under överskådlig tid.
Grattis till guldet, IFK Mariehamn!
Jag jublade redan i fjol då SJK snuvade HJK på FM-guldet i fotboll.
Men det här är större.
Den minsta ort som vunnit ett FM-guld i fotboll.
Första gången för Åland.
Underbart.
Varför det bästa som hänt finsk fotboll?
För att man nu, för andra året i rad, brutit HJK:s totala dominans över finsk fotboll.
"Det behövs utmanare, det behövs förnyelse. För vem orkar se samma lag vinna samma liga år efter år? Därför var fjolåret någonting extra för finsk ligafotboll", skrev jag i bloggen den 2 april.
Tack för i år, Mariehamn!
Finsk fotboll var en av världens minst intressanta fotbollsligor.
En bananliga där olika lag spelade men den rikaste, dyraste, överlägset största, klubben ständigt vann guld.
En enda lång gäspning.
Men först SJK och nu IFK Mariehamn har gjort det. Bärgat guldet från storebror.
Och kanske är det också det bästa som kan hända finsk landslagsfotboll.
Att vi fått en liga istället för en bananliga.
För Åland är det här en stor seger.
En stor dag.
Den mest intressanta dag jag överhuvudtaget kan minnas i finsk ligafotboll.
Inför sista spelomgången:
Helt öppet vem som tar guld, silver, brons.
Helt öppet vilket lag som faller till ligakval.
Nu blir det FC Inter som kvalar mot TPS i ett stekhett aboensiskt ligakval. En osannolik säsongs final får alltså ännu en knorr. Vilket år.
Men i kväll står bara IFK Mariehamn i fokus.
Vilken laginsats. Vilken säsong. Vilken dramatik.
När avbytaren Assis satte in 2-1 i 74:e minuten skrevs fotbollshistoria.
19 minuter senare var guldet Mariehamns.
Och kanske, en dag, blir IFK Mariehamns sagolika år film?
Till sist: HIFK stannar i ligan, där behövs de. Och VPS blev fyra, helt ok, det också.

Bevara Tvålfabriken

Det finns många exempel, internationellt och nationellt, på att det mest attraktiva alternativet är att kombinera ett byggt kulturarv med ny byggnation, att kombinera historia, lokal identitet , nya och anrika byggnader, till en god och spännande bostadsmiljö.
Stadsdelen Brändö i Vasa har en stark identitet och triangeln Smulterö-Rahkola-Tvålfabriken är det kulturhistoriskt mest värdefulla område som ännu är oplanerat i Vasa. Ett byggt kulturarv som nya städer bara kan drömma om.
Nu hotas Tvålfabriken av rivning.
Ödesdagen är nästa tisdag.
Då fattar stadens planeringssektion beslut om Tvålfabriken.
Men Vasaborna borde åtminstone få veta vad som konkret är tänkt att komma till, innan staden fattat beslut om vad som ska försvinna.
Tvålfabriken, Vasa Tvål, tillhör den nationella industrihistorien.
Hirn (1918) beskrev Wasa Tvålfabrik som en av landets äldsta och den största i sin bransch, och att "Fabriken förmår till en betydande del tillfredsställa landets behof af stearinljus"...).
Den nuvarande fabriken har ett vackert torn med unika ljusdekorationer, som kunde fungera som ett "brand", varumärke, för ett attraktivt bostadskvarter. T.ex. en torndesign för det framväxande området?
Pikanta detaljer som tvålfabrikens ljusdekorationer tilltalar de kreativa, framgångsrika invånare som staden hoppas locka till Vasa. Alla som blir intresserade av tvålfabrikens framtid eller rivning borde därför börja med att ta sig tid att upptäcka och betrakta dessa torndekorationer.
För ett byggbolag är det, helt logiskt, mest lönsamt att riva, bygga nytt och sälja, för att därefter övergå till andra objekt. Att bevara och upprusta fabriken till ny användning (genuina, attraktiva loftbostäder, Vasaversionen av helsingforsiska Kabelfabriken, konst- och kulturcentrum, forskningscenter...) är dyrare.
Men för en stad gäller det att tänka mera långsiktigt. Tvålfabriken har ett kultur- och industrihistoriskt värde samt ett ekonomiskt värde, för området, om man väljer att kombinera anrikt och nytt till en attraktiv och spännande helhet. Rivs tvålfabriken river Vasa en del av sin historia, identitet och anrika industrimiljö, men också, samtidigt, en del av det potentiella varumärket Brändö.
Vill man locka kreativa, framgångsrika, urbana invånare till området är det en kombination av nytt och anrikt, historia, identitet och en god livs- och boendemiljö som attraherar mest.
I den miljön kan - och bör - Tvålfabriken ingå.

                                          (c) PE

Äntligen, Bob Dylan!

Årets Nobelpris i litteratur går till… Bob Dylan!
Jag kunde knappast tro att det var sant.
Äntligen! Säger jag.
Det fanns förstås många andra bra och värdiga kandidater.
Valet av Bob Dylan kommer att diskuteras hett, och mycket länge.
Men det är inte första gången Dylans namn nämns i spekulationerna.
Om någon, någonsin, skulle få ett pris baserat på rocklyrik, så är det Dylan.
Nu kan man ju tillägga att Dylan också har skrivit böcker.
Hans självbiografi del ett (den enda del som hittills utkommit) är en fantastiskt välskriven och intressant bok. Memoarer - Första delen, heter den i svensk översättning. Helt underbar. Jag har väntat sedan 2004 på en uppföljare.
Men det är inte därför han får Nobelpriset i litteratur.
Det är hans sångskatt som premieras, Dylan Berättaren, med en sångtextslyrik som i sina stora stunder är magisk, texter som är överraskande, uppfriskande, rebelliska och sköra.
Dylan Rockpoeten som ständigt berör, som protesterar, tror, kritiserar och tvivlar, som förnyar sig och rör sig mellan olika genren. Han genomförde en rockrevolution genom att plugga in gitarren och övergå till att spela elektriskt. För det kallades han Judas. Och svarade med att på band uppmana sitt Band att "play f-cking loud!". Under en senare period i livet var han nästan (men bara nästan) uträknad som en föredetting, men gjorde en så stark comeback att man kan tala om en andra andning. Och gjorde några av sina starkaste album. Det var den perioden jag såg honom live för första gången, i Helsingfors, efter att en gång tidigare ha haft biljetter till Pori Jazz, där han ändrade konsertdag till en som krockade med Eagles spelning på Sjöhistoriska i Stockholm. Och en annan gång, när jag var i New York, uppträdde han med Joni Mitchell i Madison Square Garden, men jag var för jetlaggad och trött för att orka gå dit. Gissa om jag ångrat att jag inte såg den spelningen!
Men jag har sett Dylan live, en bra konsert, med ett bra kompband. Modern Times hette det då aktuella, utmärkta, albumet. Och jag har förstås boxen The Complete Album Collection (Vol. One). Där ingår de första 41 officiella album han har gett ut. Det har blivit nya album sedan dess, och ja, jag gillar varmt fjolårets Shadows In The Night.
Dylans officiella bootleg-serie med alternativa inspelningar har dessutom blivit en alternativ ingång till Dylans musikskatt. Han verkar ha spelat in (och sparat) hur mycket som helst genom åren och nästa megabox innehåller därför sannolikt en komplett samling med officiella bootleg-inspelningar (volym ett). Den senaste i raden, Vol. 12, innehåller inspelningar från 1965-66. Jag nöjde mig med den allra tunnaste versionen, 2 cd:n. I serien finns många fantastiska alternativa nedslag i Dylans historia, som t.ex Another Self Portrait (Bootleg Series Box 10) med låtar från 1969-71, eller Live 1966 (Bootleg Series Box 4), den första officiella utgåvan av legendariska "Judas-tejpen", live från Manchester.  Den köpte jag på Borders i World Trade Center i New York, dagen efter konserten jag missat, något år före platsen så tragiskt försvann.
Jag brukar ibland tänka om han klarade sig, den coola svarta försäljaren som jag köpte skivan av och som jag en god stund diskuterade Dylankonserten med. Han grämde sig också över att ha missat den.
Dylan Legenden har berört många, många lyssnare över tid. Han är betydligt äldre än min generation, men jag minns bra när jag fick vinylboxen Biograph att recensera, som tonåring.
Jag hade hört Dylan förr, men Biograph fick mig att börja lyssna.
Vilken musik jag än har brunnit för därefter, otaliga band och stilar, har Dylan ändå alltid haft sin givna  plats.
I bokhyllan, bredvid Memoarer, står Sångtexter 1962-2001, inbunden.
En påminnelse om att Dylans sångtexter finns utgivna i bokform, att de förtjänar att läsas, och att de håller för att läsas, även utan musik. Dylan skriver rocklyrik, men också texter som helt enkelt är lyrik, utan förtecknet rock. Bländande lyrik. Dylan Poeten har en språkbehandling, detaljskärpa och spännvidd som både imponerar och berör.
Alla Dylans perioder innehåller exempel på levande, berörande rocklyrik, att välja enskilda favoriter är därför i det närmaste futilt. Dylans sångskatt är för bred och vid och djup.
Men ska jag här välja att nämna bara en berättelse bland så många blir det kanske den tragiska klassikern The Lonesome Death of Hattie Carroll, av Samhällskritikern Dylan. En dramatisk berättelse om orättvisor och ojämlikhet, om ras, klass och kön, och i dess centrum två individer, den fattiga, gamla svarta kökspigan Hattie, som helt oprovocerat slogs ihjäl av den rike, vite tobaksfarmaren William Zanzinger under en middag. Påföljden blev sex månaders fängelse, och Dylans avslutande strof, "Bury the rag deep in your face/For now's the time for your tears".
Låten och texten är från The Times They Are A-Changin' (1964), men känns ändå olustigt relevant och aktuell. Följande album fick titeln Another Side of Bob Dylan, vilket angav en ny riktning och resten är historia. Dylan har förnyat sig genom decennierna, och berört med texter om social rättvisa, kärlek, tro, hopp. Han har lyft fram de stora existentiella frågorna, och en del banala, ofta poetiskt, i texter som har burit sig själva, även om de är stöpta, och bäst framförda, till musik.
Rynka på näsan den som vill, men jag säger äntligen.
Bob Dylan förtjänar litteraturpriset.
En glad dag,
men också en dag med sorgkant,
ty Dario Fo, en annan värdig Nobellpristagare och samhällskritiker,
har gått ur tiden.
Också han kontroversiell och ifrågasatt som Nobelpristagare i litteratur, 1997.
Det länder Nobelstiftelsen all heder att man nu i år, 2016, vågar värdesätta rocklyrik och sångtexter som en genuin litteraturform.
Peter LeMarc sade en gång till mig, ungefär, att han kände sig förolämpad att få frågan om han planerat att skriva en bok. Som om sångtexter inte skulle vara lika fina eller tillräckligt mycket värda som en bok. Det fick mig att tänka efter.
Välskrivna nedskrivna sångtexter kallas rocklyrik, men de är också lyrik, utan rock.
Med ett rent litterärt värde. Punkt.
Det är det som Nobelstiftelsen låter förstå med årets litteraturpris till Bob Dylan.
Jag håller med.
Och inser att detta också är början på en ny, stor, och sannolikt frän, kulturdebatt.
I många pretentiösa och förnäma finsalonger hänger endel mungipor i kväll.
Vi andra som gärna läser god litteratur, men som också lyssnar, spelar till exempel albumet Together Through Life (2009) i kväll, och då särskilt ett underbart, för dagen vältituerat, spår:
I Feel A Change Comin' On

Irland - och stjärnan Henry

I mina lästips efter sommaren nämnde jag att Roddy Doyles roman En stjärna kallad Henry fortfarande var öppen för mig, halvläst. Jag sparade boken med flit, läste den när jag häromveckan besökte Irland.
Och kan nu bekräfta: Det här var bästa sättet att läsa en roman som mustigt och trovärdigt ger en fin inblick i fattigdomen på Irland, påskupproret 1916 och kampen för självständighet de följande åren. Henry är en mångfacetterad figur, en antihjälte. Och Roddy Doyle ger en välkomponerad bild av Irlands ödesstund.
De verkliga rebellerna 1916 passerar revy och det är jämsides med dem som romanfiguren Henry kämpar, utan att riktigt bli en jämlik. Framför allt blir han ett redskap, ett blodigt sådant, i självständighetskampen. Henry inser sin roll medan historia utspelas, och berättelsen visar också att ingen sida i konflikten är svart eller vit.
En stjärna kallad Henry kom ut på engelska 1999 och innehåller mycket tragik och uppoffringar, stjärna är Henry främst som bödel och våldsman. Men boken innehåller också en kärlekshistoria och rörande detaljer.
Jag hade stor behållning av att läsa romanen före jag besökte Posthuset, själva sinnebilden och huvudskådeplats för påskupproret 1916. I år är dessutom ett bra år att besöka Irland, under hundraårsfirandet av 1916.
Att läsa en roman för att känna av stämningar och få tips inför resor är något jag gjort förr, till exempel fick jag flera fina tips av att läsa Dan Browns Inferno inför en resa till Florens. Utan den hade jag knappast väntat 40 minuter i 43 graders värme för att kunna besöka La Grotta Del Buontalenti i Giardino di Boboli. Grottan var nämligen öppen bara 3 x 15 minuter per dag!
Den är värd ett besök.
Liksom General Post Office i Dublin.

Lästips såhär efter sommaren

Sommaren 2016 går inte precis till historien som varm och vacker. Det blev väl två solveckor i alla fall, men en hel del tid att glo på regntunga dystra skyar. Ett väder gjort för svart kludd på vitt papper, böcker.

Men det går lika bra med selleri, som Preben & Preben skulle ha sagt (minns nån dem?).

För mig hör det till semestern att läsa en fysisk bok. Dit har inte tekniken och e-böckerna riktigt hunnit ännu.

Här är några tips inför höstrusket, såhär efter rusksommaren:

Falleri fallera fallerallalla avslutar Carin Gerhardsons åtta titlars serie om Hammarbypolisen. Och, ärligt talat, jag har läst bättre böcker om det här gänget, men det är en bra deckarserie och finalen ett måste. Jepp, jag vet också att den utkommit tidigare, men deckare läser jag helst uttryckligen i pocketform.

Jag läser deckare bara på semestern och i år var Hammarbypolisens final ett givet val. Tyvärr slutar serien, för jag gillar persongalleriet. Men Carin Gerhardson vill gå vidare och slutar på topp, ungefär, och det är bara att respektera det. Tack för en bra serie. Ni som inte läst den kan med fördel börja med bok ett och beta av hela serien.

En av mina favoritförfattare är Nick Hornby. Nåt annat är väl i och för sig otänkbart om man dels älskar vinyler och musik, och dels håller på Arsenal. Två av mina absoluta favoritromaner är följaktligen High fidelity (om en skivbutiksägare) och Fever Pitch (om ett Arsenalfan). I sommar läste jag (igen) Hornbys 31 låtar (eller ok, jag har tidigare läst originalet 31 Songs, så det är första gången jag läser översättningen, också den bra).

Och det är ju sånt här vi musikvänner går igång på. Hornby beskriver 31 låtar i lika många korta storyn, om vad låtarna betyder för honom, varför de är så bra som de är.  Några av dem tycker jag också är riktigt, riktigt bra, men jag tror ingen av dem hade platsat på min lista  över 31 låtar. Men Nick Hornby argumenterar väl för varenda en av dem. Jag kanske sätter upp en egen lista i höst och postar den här.

Nick Hornby, alltså. Varm rekommendation. På flera av hans böcker.

Originalversionen av Jack Kerouacs På väg (det står faktiskt så på konvolutet) i häftad form kom ut första gången på svenska i år (på engelska, med tillägget The Original Scroll kom den ”redan” 2007). Den fanns med på min shortlist för sommarlitteratur 2016, men jag har inte läst ut den än.

Köpte också en handfull pocketar på loppis som jag räknar till sommarens högintressanta klassiker: Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (jag har faktiskt inte läst den tidigare!), Raymond Carvers Short Cuts (Robert Altmans film har jag förstås sett tidigare) och Jim Mortimores Cracker – The Mad Woman in the Attic (romanen bakom den strålande brittiska tv-deckaren med Robbie Coltrane i huvudrollen). Alla tre rekommenderas varmt.

Köpte en bok av Mikael Niemi också, den första jag läst efter Populärmusik från Vittula, som verkligen var en läsupplevelse. Mannen som dog som en lax är inte ny, och inte fullt lika bra som Vittula, men den känns angelägen och den ger läsaren förståelse för och information om ett tornedalsfinskt perspektiv på Sverige. Storyn tunnas tyvärr ut när handlingen pendlar till Stockholm, för det är i skildringarna av den tornedalska finska kulturen och historien som Niemi verkligen briljerar. Och då sitter jag som klistrad.

Roddy Doyle skrev The Commitments, som ju blev en härlig film, men i höst läser jag hans En stjärna kallad Henry. En stor dos irländsk historia invävd i romanfigurens liv under den irländska republikens tillblivelse. Välskriven och gripande hittills, men läsningen är ännu på hälft.

Litteratur är ju bara ett sätt att fylla ut regniga stunder.  Men det funkar också.

Read on!

Manics och Cardigans

Wasa Open Air idag blev en sisådär  tillställning. Lite mera publik än befarat, klart färre än önskat.

Manic Street Preachers levererade bra, soundet var också bra, låtvalet dock lite överraskande. Varför ingen The Everlasting? Och mindre fokus på Everything Must Go än väntat, trots 20-årsjubiléet. Men plus för en snygg Suicide is painless (ni minns väl signaturmelodin till Mash?) och mäktiga Design For Life var en majestätisk avslutning. Nice.

Cardigans hade jag förväntningar på, men de var bara helt ok. Utan Peter Svensson, dessutom. Men Nina Persson sjöng en snygg finsk tango och My Favourite Game var showstopper, som förväntat. Missade tyvärr Weeping Willows och hörde bara två spår av Egotrippi, men de två spåren lät bra.

Hoppas det blir en fortsättning, trots att Vasapubliken halvsvek. 

Det tål att upprepas, kommer inte tillräckligt stor publik blir det inga stora konserter heller. 

Kom igen!

Hörde redan första tipset om artist nästa år, Gyllene Tider lär vara på förslag. Det skulle ju dra bra med publik i svenska Österbotten i alla fall...

Bollen är rund: Tankar efter EM

Igår tog fotbolls-EM 2016 slut.
Lite trist att Portugal vann 1-0, men all cred för ett riktigt snyggt mål, även om förspelet med den feldömda frisparken för hands gav lite fadd eftersmak. En pinsam domarmiss.
Men Frankrike hade ju sina chanser, och gjorde inget mål. Det är fotboll.
Fast saldot blir nog en småtrist turnering med få riktigt bra matcher.
Däremot en hel del kämpaglöd.
Och två riktiga ljusglimtar vi aldrig glömmer;
Tack Island! Fotbollsundret, den solida laginsatsen och naturligtvis Vulkanen. Wow!
Vilket otroligt EM de gjorde, nationen som är lika stor (eller liten) som Svenskfinland, som slår ut England och gör överlag en finfin turnering, med 10 procent av landets befolkning på plats i Frankrike. Go Island, det säger jag bara!
Och tack Wales! Ett härligt lag där världsstjärnan Bale är en i gänget, fast förstås bra mycket bättre, och jobbar på för laget. Många av superdivorna har en hel del att lära sig av Bale.
Både Island och Wales visade dessutom oförställd och oregisserad glädje, total lycka, när de vann eller gjorde mål. Det var befriande att se spelare göra mål och helt enkelt skrika ut sin glädje och strunta i fjolliga målgester och egotrippade mannekänguppvisningar. Det är annars så mycket uppvisning och beräknat showmanship av stjärnorna. Ok, det finns en del gester som är lite kul, som EM:s bästa spelare Griezmanns, lite funky och fånigt, sådär, om vart annat.
Sverige underpresterade klart, eller är kanske inte bättre än så där. Och Zlatan tackar för sig i blågult, och ska nu spela för ManU. Och ännu en turnering spelades utan Finland, nu när Island verkligen visat framfötterna, börjar man ju undra när Finland äntligen ska lyckas kvala in till ett slutspel, det första...
Tittarna och läsarna får fundera om rätt lag vann turneringen, ett lag vann i alla fall, och det är Portugal.
De kom från den betydligt lättare delen av spelplanen, slapp möta Italien, Tyskland…och Island.
Och de hade sannolikt ett ännu bättre lag förra gången de var i EM-final, då de förlorade.
Bollen är rund.

Kent är för alltid

Det känns som en bris av höstligt vemod i vårens tyngsta svenska platta, Kents avskedsalbum Då som nu för alltid.
Vemod och nostalgi är stämningsläget på ett album med svulstig produktion, slipad ljudbild och vackra körer. Uppmärksammade och starka singelsläppet Egoist finns inte alls på fullängdaren utan ges ut bara som exklusiv - och limiterad - singel.
Egoist är för övrigt årets hittills snyggaste vinylsingel, överraskande nog med romantiskt röd ros på konvolutet och en läckert kärleksröd vinyl. Musiken och texten håller bra i sig, men vinylen kommer att funka bra även som snygg och värmande musikgåva nu och på Alla hjärtans dag i höst.
Dödskallarna sparade Kent till konvolutet för Då som nu för alltid. Och det är bara att konstatera, vinylversionen ger mervärden som nedladdning och cd-versionen går miste om. Kent satsar alltid på det visuella uttrycket, så också på sista albumet.
Fast, musiken är den samma, oberoende av format. I inledande Andromeda slår Jocke Berg genast fast att "jag ångrar ingenting av det vi gjorde". Andromeda är en mycket stark öppning, med vackra körer, som anger tonen och takten för vad som komma skall.
I Vi är för alltid slår texten fast:
"Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid"
Visst kommer dom att göra det. Och dom har redan gjort det. Legenden lever, så Kent är för alltid.
Anna Ternheim sjunger duett med Jocke Berg i Nattpojken & Dagflickan. Helt ok, men inte lika bra som den klassiska duetten Duett, med Titiyo.
Vi är inte längre där är en tydlig avskedshälsning, att Kent, eller åtminstone Jocke Berg, har gått vidare:
"Du kan inte följa med
inte följa med nu
Dit vi ska gå
Måste gå"
och
"Vi är inte längre där
Vi är nån annanstans".
Det enda spåret med tydlig politisk agenda, Falska profeter, är något av ett systerspår till Egoist.
"Jag pratar om gemenskap, förståelse, solidaritet & vänskap
Så jävla dum är jag"
och
"Det bästa i mitt liv kan varken
lånas eller öpas eller säljas
Det bästa i mitt liv måste jag våga ge
Först då är det förtjänat".
Jocke Bergs texter är fortfarande högst angelägna, även om hans allra mest minnesvärda strofer finns på andra, tidigare album. Och kanske lite väl förutsägbart, fantasilöst, heter albumets sista spår, Den sista sången;
"Det här är sista sången
sista gången vi ses
Sista sången
Sista sången jag ger dig"
Det är en fin sista sång, men jag hade nog förväntat mig en ännu svulstigare, mäktigare, mera bombastiskt stark avslutning, med tanke på titeln.
Men vackert såhär.
Räkna med att sista sången är sista extranumret under den sista turnén.
Inte ett öga, inte ett enda, lär förbli torrt.
Då som nu för alltid är ett starkt avsked, ett fint formbesked.
Och det blir ännu bättre kombinerat med singeln Egoist. På vinyl.
Och så gjorde de ju en riktigt cool video, där Kentfansen hittar en massa referenser till tidigare konvolut, videor och texter. Kolla här.
Kent-medlemmarna går vidare i livet.
Kent är för alltid.

Kalle Ankas promenad

Kalle Anka har hängt med länge.
Fick tag på en stenkaka i veckan med Kalle Ankas promenad - Foxtrot.
Från 1946, enligt discogs.com på nätet.
Och ändå inte originalutgåvan, utan en reissue, som firar 70-årsjubileum i år!
Låten är inspelad på Biografen Tranan i Stockholm 19 Mars 1941, och således tidigare utgiven.
På 78-varvaren står det inget årtal.
Men nog att artisten är John Wilhelm Hagberg, med Einar Groths Orkester.
På B-sidan återfinns Karl Alfred och Olivia - Vals, med Arne Hülpers Orkester. Inspelad i "Odeons Studio" i Stockholm redan 24 april 1936, och även den tidigare utgiven.
Inspelningen av Karl Alfred och Olivia firar alltså 80 år i år.
Tanken hisnar.
Känn historiens vingslag…
Och jag är förstås inte den enda som har upptäckt den här stenkakan:
Kalle https://www.youtube.com/watch?v=lNzaz-JBJps
och Karl Alfred https://www.youtube.com/watch?v=L7r8Vu2iVbY

I have seen the lion - or not

Sommaren 1992 var en av de varmaste i mannaminne.
Tror jag.
Åtminstone verkade det vara gott om solsting den sommaren.
Årets finländska snackis var nämligen… lejon.
Lejon påstods ha setts i både Ruokolax i östra Finland och i Kristinestad i västra Finland.
Samma lejon, eller flera lejon, det visste ingen.
Jag tippade, då som nu, att någon hade sett en labrador och dragit lite fel slutsatser.
Men lejonexperter inkopplades. Folk spanade.
I Kristinestad såldes lejonburgare och plastlejonen såldes slut på leksakshyllan.
En kul grej.
I Vasa kom några driftiga journalister på att trycka upp en t-shirt.
Cool är den väl inte, men definitivt kult. Och ett ironiskt uttryck.
Jag har kvar min t-shirt som jag köpte då. Som en kuriositet.
Och ett minne av sommaren med historiens roligaste, och sjukaste, snackis.
Värmeböljan förbyttes i finsk, kylslagen höst.
Och något lejon har ingen sett sedan dess.
Varken i K-stad eller Ruokolax.
Eller annorstädes i Finland.
Nu väntar vi på sommarhettan, och årets snackis sommaren 2016.

Anti-mode? del 1

Var till loppisen i dag och bläddrade igenom en skivback obskyra LP-skivor.
Och blev fullständigt förtjust i några osannolika konvolut.
Eller egentligen de helt osannolika kläder som dansbanden spökat ut sig i.
Ok, det var sjuttiotal, och ni vet ju hur det kan se ut, men här snackar vi band med bra pokerface.
Jag ser mycket oskuldsfull charm i det här, och en stor gnutta humor.
Nej, jag har inte ens hört skivorna ännu, eller överhuvudtaget.
Men jag köpte dem,
förstås,
för konvolutens skull.
De två bästa ser ni här nedan. Helt i sin egen klass.
Cattings från 1974, Tonix från 1975.
Snacka om anti-mode. Dansbanden kan ta ut svängarna.
Så fel att det nästan blir helt rätt, och kult,
för en ironisk generation.
Se på dem, utan att lé, om du kan.
Och visst, jag lovar, jag kommer att lyssna igenom plattorna också.

Eurovision, vilken vision?

Stockholm kokar den här veckan.
Den mediabilden får vi oss serverad.
Eurovision Song Contest 2016 har startat i kväll.
Med semifinal ett.
Ett färgsprakande spektakel, mera så i år än någonsin tidigare.
Det sprakar och kokar och glimmar.
Det är mycket ljus, mycket ljud och många färger. Effekter i den högre skolan.
En färgsprakande show.
Over the top,
som ju melodifestivalen så gärna får vara.
För ni minns väl?
Euroviisut på finska, Melodifestivalen på svenska.
Innan det blev korniga (förlåt "coola") Eurovision Song Contest.
Men, let's face it, det är kanske lite korrektare,
för i centrum står ju showen, effekterna,
inte musiken.
Den fernissa som i lager på lager läggs på musiken,
Ljuseffekter, ljudeffekter, färgprakt, allt,
det är en imponerande makeup,
som täcker över att musiken helt enkelt inte är särskilt bra.
Är nån av låtarna minnesvärd, efter den här veckan?
Tja.
Men jag håller förstås tummarna för Finland.
Eurovisionsfansen kan under alla omständigheter glädjas åt showen.
Och publiken är verkligen med.
Det är helt kul att se.
Men jag lyssnar hellre på någonting annat.


PS Finland föll ut i semifinalen. Återgår till hockey-VM. DS

Ishockey-VM goes pop

I dag startade ishockey-VM 2016. För Finland.
Lite märkligt känns det när gradtalet utomhus närmat sig + 20 denna vackra majdag.
Finland-Vitryssland i premiären. Och en rolig sådan. För Finland. Och för superlöftet Patrik Laine.
Dagen till ära tänkte jag lyfta fram hockey-relaterad musik.
Och, ärligt sagt, det var inte mycket jag kom att tänka på.
Men det finns åtminstone ett album, med ett legendariskt konvolut, och med riktigt bra musik.
Tänk Torsson.
Jag köpte LP:n förra veckan. För konvolutet. Och för att den kom ut på legendariska Svenska Popfabriken, i Klippan. Och för att det var Torsson.
Fattade ju att skivan måste vara bra. Och det var den.
Så otroligt bra.
Och snygg, så otroligt snygg.
Så coolt.
Så finurligt och smart.
Konvolutet.
Bordshockey, bara så där.
En rökare i krysset, heter albumet.
Det gavs ut 1984.
Och låtarna är fina fullträffar mitt i klykan.
Konvolutets bordshockeyspel är det klassiska, pre-Stiga-spelet, ni vet, det med platta metallgubbar som föreställer Kanada och Sverige. I Finland oftare två NHL-lag, som Montreal och Toronto.
En helt underbar retrobild.
Men på tal om rökare i krysset,
just nu vill vi ha just det, många, hårda, rökare i krysset av Patrik Laine & Co under VM 2016.
Torsson i all ära,
och En rökare i krysset är verkligen en skiva värd att höras och minnas,
men en dag som denna tänker vi på VM. Och minns 1995 och 2011. Ja, till och med det finska VM-albumet från 2011.
1995-hiten Den glider in fanns förstås med i två versioner, och 2011-favoriter som Taivas varjele!, Poika (saunoo) och Ihanaa Leijonat, ihanaa.
Kanske inget album som gått till musikhistorien, men ett fint soundtrack för guldvåren 2011 och bra att ha, för säkerhets skull, våren 2016.
För Finland tillhör favoriterna. Och premiären ger mersmak.
Och guldfester förtjänar ett soundtrack.
Blir det officiella VM-låten Paita kattoon 2016?
Se nedan, så här såg VM-plattan 2011 ut. Och om ni redan glömt vem som spelade i guldlaget den gången så finns de uppräknade på konvolutet.
Men vem glömmer det?
Den som har bra (eller mindre bra) förslag på hockeyrelaterade album, eller låtar för VM-festen, kan gärna ge sina förslag i kommentarfältet!
Låtar eller album som ni rekommenderar, eller som ni inte rekommenderar.
Själv glömmer jag aldrig Sankarit och Den glider in, på Salutorget i Helsingfors, 1995.
Jag var där. Då.
Ett ögonblick jag aldrig glömmer.
Ett ögonblick som få närvarande någonsin glömmer.
Den här texten uppdaterades under pågående match (resultat och poäng).
Nu är matchen slut, superlöftet Patrik Laine och Mikael Granlund har gjort två mål vardera och Finland har segrat över Vitryssland med 6-2.
Hyvä Suomi!
The Race is On!…For Gold?