Vad är
vuxenrock?
Många kallar mogen soul vuxenmusik, särskilt deep soul förstås,
för att det så ofta är så djupa, tunga, erfarna, känslor som plågsamt sjungs eller skriks ut i många av de bästa låtarna.
Eller så är det febrigt starka, djuriskt sexiga, svettlackande spår om kärlek, älskog och svek.
När James Carr sjunger Dark End of the Street, då är det uttryckligen vuxensoul om förbjuden kärlek, svek och otrohet.
När Marvin Gaye sjunger ut sin all-förtärande och starkt sexualiserade passion i Let's get it on är det ren vuxensoul.
Eller när Nina Simone med knappt tillbakahållet ursinne under medborgarrättskampen sjunger om förhållandena i sydstaterna i starka Mississippi Goddam, eller stegvis höjer intensiteten i I wish I knew how it would feel to be free. Då är det omöjligt att inte beröras.
Det viktigaste är inte tonens absoluta renhet utan känslan, smärtan, äktheten.
En känsla så stark att också tonen kan få spricka.
Också hos dessa soulens giganter med fantastiska röstresurser.
Och när en mindre känd men röststark Kenny Carter sjunger om att förtäras av ångest, förrådd vänskap och kärlek i menage a trois-låten Showdown, då är det också vuxensoul.
Ingenting är däremot samtidigt så rätt tekniskt och så fel själsligt som det jag kallar soulless soul, soul som kanske är notsäkert framförd av skickliga musiker, men som helt saknar själ.
Soul där man hör att sångaren/sångerskan aldrig på riktigt har upplevt eller förmår förstå det som de försöker sjunga om.
Småsött, kanske, tekniskt skickligt rentav, men ointressant. Och med ett ord: Fejk.
Countryn, åtminstone den djupa varianten, har i likhet med soulen en vuxenådra.
Och då tänker jag inte bara på Johnny Cash.
Vuxenrock är väl någonting liknande, rock som handlar om utpräglat vuxna teman och känslor. Om öden som besjungs som vuxna människors öden och som besjungs av vuxna människor som ser på världen genom vuxna glasögon.
I en tid då allt vuxet är ute och nästan varje 70-åring helst verkar vilja upplevas och klä sig som ung(dom).
Yta och ungdom är idealet, se bara på tv:ns reality-shower.
Och själv gillar jag att bära coola caps på huvudet.
Så varför snacka vuxenrock?
Därför att jag ikväll har lyssnat på en samling som uttryckligen fick mig att tänka på ordet vuxenrock.
Totta Näslund hymlade ju inte när han skulle sätta titeln på sitt samlingsalbum,
"
Bättre begagnat. Totta 8: Greatest Hits".
Totta Åtta därför att det var hans åttonde soloalbum. Utkom 2005. Många fina, mogna låtar om livet och kärleken. Han har ett annat härligt album som heter Duetterna, men några av de finaste duetterna finns också med här;
Balladen för Torsten o Sanne (Kärleken) med Sanne Salomonsen, Utan Dig med Sharon Dyall och Alltid inom mig med Josefin Nilsson. Den gamla Nationalteatern-sångaren gör också en fin soloversion av Nationalteaterns Men bara om min älskade väntar. Totte är framför allt en vuxen tolkare. Kärleken kommer, kärleken går, som både han (på svenska) och Sanne Salomonsen (på danska) sjunger med sådan trovärdig, vuxen och vacker övertygelse i Balladen för Torsten o Sanne. Det är starkt, vackert, gripande. Men det är inte Totta som skrivit låtarna utan det står stora låtskrivare som bland andra Dan Hylander, Mauro Scocco och Mikael Wiehe för. Totta är däremot en förnämlig tolkare av andras ord och musik.
Det var länge sedan jag hörde den här plattan. För länge.
En annan utpräglat vuxen platta är förstås Tankar vid 50 av Björn Afzelius (1997). Det är länge sedan jag hörde på den också, men det gjorde jag häromkvällen. Så här i socialt distanserande coronatider har man ju även lite mera tid för att lyssna på bra musik. Tankar vid 50 är nog en av de vuxnaste plattor jag har i samlingen, eftersom det är ett sorts bokslut i sånger över livet så långt för Björn Afzelius. Det är hans reflektioner över kärleken, politiken, vännerna, barnen och sin egen dödlighet. Det finns ett moget nordiskt vemod som genomsyrar albumet även om Afzelius själv var en starkt globalt inriktad individ. Plattan blev ett sorts avslut för Afzelius och avslutas med en sorgset vacker och mycket tankeväckande Liten blues vid gravens rand, där Afzelius sjunger "Låt bli att säga/hur fin jag var/Vill du säga nåt/så säg det till mej nu" och i sista versen "Känn ingen ånger/invid min grav./Fäll inga tårar av samvetskval./Om du ångrar nåt/så visa mej det nu". Kloka ord. Ett album där Afzelius uppenbarligen ärligt ser tillbaka på sitt liv, både på framgångar och tillkortakommanden.
Och när jag ändå är på gång måste jag slå ett slag för en betydligt yngre mans yngremansrock.
För det finns ändå både någonting vuxet och ungdomligt i soundet på Osslers utmärkta album Desorienterad, från 2001. Jag hade nog inte ens hört den här plattan om jag inte hade läst underbara Feber, boken om recensionssajten online med samma namn, som upprätthölls av fyra av Sveriges största och bästa musikskribenter.
Ossler var recenserad i Feber, och det var bara en av många fantastiska och välskrivna recensioner. Den boken kom att orsaka många skivinköp, planerade och oplanerade.
Osslers Desorienterad var ett oplanerat skivköp, tills jag läst Feber, men också ett aldrig ångrat skivköp.
När jag nu hör plattan igen inser jag, precis som gällande Totta och Afzelius, att det är alltför länge sedan jag hörde det här albumet senast.
Desorienterad är ett strålande album.
Det finns en melankolisk sprödhet som genomsyrar dubbel-cd:n (Ossler var så produktiv att det här är ett genomgående bra dubbelalbum). På andra cd:n övergår Ossler ställvis till ett mera adrenalinstänkande, aggressivt sound. Vi presenteras en mera stökigt punkig och osande Ossler i till exempel Finns det en enda här som är frisk, men får också tungt malande powerpop i fina Atlantis. I brytningspunkten mellan den melankoliskt spröde och den stökigt adrenalinstinne finner vi artisten Ossler i en sorts bräcklig helfigur. Konvolutet känns helt utformat för titeln Desorienterad, det andas en starkt urban gråblekhet och trasighet. Överallt finns en utsatthet i centrum, toner kan och får brista när känslor övertrumfar tonrenhet.
Nästan mitt i albumet får vi en cover av Jag ger dej min morgon (på första cd:n), som både för in lite evergreen-toner och samtidigt sitter så himla rätt och personligt på Desorienterad.
Monsterman och Slå sönder skiten är andra inlägg i känsloregistret på ett album som ständigt berör, överraskar, och kryper under skinnet. Febers recension hade, som så ofta, helt rätt.
Vackert behöver inte alltid vara helt rent. Fråga vuxensoulens stora namn om det.
Men det ska vara och kännas äkta.
Det gör Totta Näslunds Bättre begagnat. Med den erfarna vuxenhetens stilla vemod och livskraft.
Det gör Björn Afzelius Tankar vid 50. Med den åldrande vuxenhetens medvetenhet om alltings förgänglighet, inklusive den egna kroppens.
Det gör också Pelle Osslers Desorienterad. Med en betydligt yngre vuxenhets skälvande, bräckliga och testosteronfyllda mångtydighet.
Tre album som väcker tankar.
