"Vi inbillar oss att vi är fria men i själva verket är vi fastsydda mellan skinkorna på en gigantisk mediaröv."
Det är ju snudd på genialt, den formuleringen, fräna samhällskritiken.
Jag läser som bäst 242 av Fredrik Strage.
Titeln är antalet krönikor, Strages samlade krönikor.
Och citatet ovan är bara ett exempel. Från en krönika om en film, om allt sämre rockmusik och om likriktad kulturkonsumtion.
Och så en mening som tar steget längre, på Stragevis.
Kanske onödigt att säga, men du som gillar populärkultur, musik och skarpa texter,
om du bara vill ha en bok i julklapp borde det bli den här.
Strage är briljant. Hans tidigare böcker Fans och Mikrofonkåt är superba, men det är kanske främst som krönikör han har byggt sitt rykte.
"...ingenting som jag sett på undergroundklubbar de senaste tjugo åren är en bråkdel så konstigt som "Idol" eller "Körslaget"", skriver han, och fortsätter med att läsa lusen av "den folkliga tv-underhållning som tillåts dominera nöjesjournalistiken".
Krönikan Bebisar och Kraftwerk handlar om hans dotter, och Kraftwerk. Dottern, tre månader (2010), blir lugn och glad av Kraftwerk, närmare bestämt The Man-Machine. Albumet. Remixarna i housetempo på The Mix gillar hon däremot inte.
Bebisar har koll, enligt Strage, som i följande krönika argumenterar att "högerpolitiker har nästan alltid sämre musiksmak än sina kolleger på vänsterkanten".
Boken avslutas sedan med fristående Intervju med Fredrik Strage.
Av Fredrik Strage.
Så långt har jag inte hunnit än.
242 vill man helst både sträckläsa och spara på som extragoda/dyra chokladpraliner.
Underhållande, lärorik, vass, och ibland bara så himla kul.
onsdag 21 november 2018
Soundtrack för oroliga tider?
Hösten 2012 skrev svenska musiktidskriften Sonic om "Vår tids rädsla för politik". Sonic konstaterade att vi lever i politiska tider (2012), men var finns soundtracket?
Hösten 2018 lever vi, om någonting, i ännu mera politiskt turbulenta tider.
Men var finns soundtracket?
Trump, Sipilä, sverigedemokrater, sannfinländare...
Det finns minsann ämnen att skriva och sjunga om, och sannolikt betydligt fler än 2012.
Vi lever i politiska tider,
tider då demokratiska grundrättigheter och friheter hotas av allsköns populister, nyfrälsta nyliberaler och brunskjortor.
Sonics fråga väntar ännu på svar:
var finns soundtracket?
1960-talet hade sina akustiska protestsångare och medborgarrättskampens soul, 1970-talet punk, proggrörelse och ännu tyngre soul, jazzfunk och funk, åttitalet, "the greedy", alternativrock, hardcore och inte minst Live Aid, 90-talet indiepop och grunge...
"Turbulenta tider har alltid krävt sin musik", framhöll Tony Ernst i Sonic 2012. "Musiken är kanske den starkaste populärkulturella konstformen, det är dit vi brukar vända oss vid ovisshet och kriser. Vi borde alltså just nu leva i tider där politisk musik tar stor plats i vårt liv".
Skrev Tony Ernst 2012.
Och det gäller i ännu högre grad i dag.
Ändå är det mest artister i eller nära pensionsåldern som tar ställning. Neil Young, Ry Cooder, Bruce, Bono, Sting. Fortfarande.
Välkomnade också varmt att Depeche Mode tog ställning med senaste plattan, men de är inte heller direkt nya eller unga.
2012 konstaterade Laetitia Sadler i Sonic att dagens artister är för trygga, de vågar inte uttrycka sig politiskt. "De använder sitt skapande för att göra karriär, inte för att tjäna sin konst... det är vad kapitalismen gör med en: den förvandlar dig till en prostituerad. Vi är alla prostituerade."
Det tragiska är att världen blivit värre, mera turbulent, sedan dess, och musiken inte bättre, eller mera modig.
Fortfarande är Dixie Chicks 2000-talets modigaste band, som på toppen av sin karriär vågade kritisera George W Bush och ådrog sig hela redneck-countryscenens ilska i USA. Det kostade dem listframgångar, försäljningssiffror och mängder av förlorad radiotid.
Not Ready To Make Nice av Natalie Baines är en av 2000-talets viktigaste, modigaste, starkaste, sånger.
Milsvitt överlägsen all skvalig karaokepop som alla dessa tv:ns talangtävlingar presterar, där hoppfulla potentiella "the next big things" tävlar om en karriär innan de kastas på musikindustrins skräphög.
Det finns spännande samhällsorienterad musik idag också, men precis som Sonic noterade 2012:
i mittfåran är det tyst.
Inom hiphopen finns det lite hopp, och mycket attityd,
men också alltför mycket blingbling, sexism och cash is king.
Hiphopen är också betongdjungelns globala nyhetsförmedling och främsta protestkanal.
Det är därifrån som soundtracket borde höras, spridas och fortsätta ljuda.
Också.
Överallt.
Hösten 2018 lever vi, om någonting, i ännu mera politiskt turbulenta tider.
Men var finns soundtracket?
Trump, Sipilä, sverigedemokrater, sannfinländare...
Det finns minsann ämnen att skriva och sjunga om, och sannolikt betydligt fler än 2012.
Vi lever i politiska tider,
tider då demokratiska grundrättigheter och friheter hotas av allsköns populister, nyfrälsta nyliberaler och brunskjortor.
Sonics fråga väntar ännu på svar:
var finns soundtracket?
1960-talet hade sina akustiska protestsångare och medborgarrättskampens soul, 1970-talet punk, proggrörelse och ännu tyngre soul, jazzfunk och funk, åttitalet, "the greedy", alternativrock, hardcore och inte minst Live Aid, 90-talet indiepop och grunge...
"Turbulenta tider har alltid krävt sin musik", framhöll Tony Ernst i Sonic 2012. "Musiken är kanske den starkaste populärkulturella konstformen, det är dit vi brukar vända oss vid ovisshet och kriser. Vi borde alltså just nu leva i tider där politisk musik tar stor plats i vårt liv".
Skrev Tony Ernst 2012.
Och det gäller i ännu högre grad i dag.
Ändå är det mest artister i eller nära pensionsåldern som tar ställning. Neil Young, Ry Cooder, Bruce, Bono, Sting. Fortfarande.
Välkomnade också varmt att Depeche Mode tog ställning med senaste plattan, men de är inte heller direkt nya eller unga.
2012 konstaterade Laetitia Sadler i Sonic att dagens artister är för trygga, de vågar inte uttrycka sig politiskt. "De använder sitt skapande för att göra karriär, inte för att tjäna sin konst... det är vad kapitalismen gör med en: den förvandlar dig till en prostituerad. Vi är alla prostituerade."
Det tragiska är att världen blivit värre, mera turbulent, sedan dess, och musiken inte bättre, eller mera modig.
Fortfarande är Dixie Chicks 2000-talets modigaste band, som på toppen av sin karriär vågade kritisera George W Bush och ådrog sig hela redneck-countryscenens ilska i USA. Det kostade dem listframgångar, försäljningssiffror och mängder av förlorad radiotid.
Not Ready To Make Nice av Natalie Baines är en av 2000-talets viktigaste, modigaste, starkaste, sånger.
Milsvitt överlägsen all skvalig karaokepop som alla dessa tv:ns talangtävlingar presterar, där hoppfulla potentiella "the next big things" tävlar om en karriär innan de kastas på musikindustrins skräphög.
Det finns spännande samhällsorienterad musik idag också, men precis som Sonic noterade 2012:
i mittfåran är det tyst.
Inom hiphopen finns det lite hopp, och mycket attityd,
men också alltför mycket blingbling, sexism och cash is king.
Hiphopen är också betongdjungelns globala nyhetsförmedling och främsta protestkanal.
Det är därifrån som soundtracket borde höras, spridas och fortsätta ljuda.
Också.
Överallt.
lördag 3 november 2018
Sport, sprit och sexism?
Tv-pucken lever med och i sin tid, och introducerar även flickornas tv-pucken. Lite sent, verksamhetsår 61, men välkommet. Tyvärr kan man inte se samma positiva och tidsmedvetna tajming hos klubbledningen för Vasa Sport.
När övriga världen reagerade på metoo-kampanjerna och även, äntligen, såg över en del sexistiska utspel valde Sportledningen att introducera lättklädda gogo-cheerleaders på läktarna.
Vi har hittills sluppit detta pinsamma inslag, men metoo-året väljer Vasa Sport att introducera det.
Pinsamt och ofattbart dålig tajming. Så Not 2018.
Varför, vd Kurten?
I höst har Sportledningen introducerat ännu en oförklarlig nyhet. En stor del av ståplatsläktaren Sundom stå är numera F-18 ölzon för vuxna fans.
Det dricks inte mera för det, och det dricks inte mera på läktaren för det. Men barnfamiljer och ungdomar är portade från en del av ståplatsläktaren.
Och stämningen i hallen har inte blivit bättre eller publiken större, trots att laget levererar (för närvarande fyra raka segrar!).
Varför, vd Kurten?
Vasa Sport borde ha betydligt bättre visioner än sexism och sprit att erbjuda publiken.
De har inte lockat fler, bara färre. Trots att laget levererar.
Slopa cheerleaders och K-18 ölzonen på ståplats. Inse att det inte företräder tidsandan 2018.
Tänk nu. Tänk framåt.
Tänk om.
Nu.
Innan fler ishockeyvänner röstar med fötterna.
När övriga världen reagerade på metoo-kampanjerna och även, äntligen, såg över en del sexistiska utspel valde Sportledningen att introducera lättklädda gogo-cheerleaders på läktarna.
Vi har hittills sluppit detta pinsamma inslag, men metoo-året väljer Vasa Sport att introducera det.
Pinsamt och ofattbart dålig tajming. Så Not 2018.
Varför, vd Kurten?
I höst har Sportledningen introducerat ännu en oförklarlig nyhet. En stor del av ståplatsläktaren Sundom stå är numera F-18 ölzon för vuxna fans.
Det dricks inte mera för det, och det dricks inte mera på läktaren för det. Men barnfamiljer och ungdomar är portade från en del av ståplatsläktaren.
Och stämningen i hallen har inte blivit bättre eller publiken större, trots att laget levererar (för närvarande fyra raka segrar!).
Varför, vd Kurten?
Vasa Sport borde ha betydligt bättre visioner än sexism och sprit att erbjuda publiken.
De har inte lockat fler, bara färre. Trots att laget levererar.
Slopa cheerleaders och K-18 ölzonen på ståplats. Inse att det inte företräder tidsandan 2018.
Tänk nu. Tänk framåt.
Tänk om.
Nu.
Innan fler ishockeyvänner röstar med fötterna.
Tv-pucken 60
I Sverige går anrika Tv-pucken just nu för 60:e gången.
60 år av tv-puck, respekt!
Nästa år firar Tv-pucken 61, och de följande 60 åren inleds med att anordna också en tjejernas tv-puck.
Hög tid och mycket välkommet.
Tv-pucken är en institution som lever med sin tid och låter sig formas av den.
Lite sent, kanske, men god start på nästa 60.
Jag brukar ofta se tv-pucken, har alltid gillat konceptet. Och fattar inte varför Finland aldrig ordnat något motsvarande.
Tv-pucken är ett strålande koncept för att locka unga hockeyspelare och för att uppmärksamma talanger och kommande stjärnspelare. Deltagarna är bara 15 år, och bjuder på underhållande och publikvänlig ishockey.
Min barndoms favoritlag var Dalarna, osäker varför men troligen för att de var underdogs och dessutom jättebra. Till favoriterna har också hört Stockholm (numera Stockholm södra), Skåne, Västerbotten. Och så sent som igår såg jag Örebro göra en suverän kvartsfinal (2-0 mot Stockholm södra), så de är ett sevärt lag 2018. Semifinalerna i år är Göteborg - Sockholm norra och Örebro - Västerbotten.
Tv-pucken är rätt på pulsen 2018.
Och ännu mera rätt 2019, med både pojkarnas och flickornas Tv-pucken.
60 år av tv-puck, respekt!
Nästa år firar Tv-pucken 61, och de följande 60 åren inleds med att anordna också en tjejernas tv-puck.
Hög tid och mycket välkommet.
Tv-pucken är en institution som lever med sin tid och låter sig formas av den.
Lite sent, kanske, men god start på nästa 60.
Jag brukar ofta se tv-pucken, har alltid gillat konceptet. Och fattar inte varför Finland aldrig ordnat något motsvarande.
Tv-pucken är ett strålande koncept för att locka unga hockeyspelare och för att uppmärksamma talanger och kommande stjärnspelare. Deltagarna är bara 15 år, och bjuder på underhållande och publikvänlig ishockey.
Min barndoms favoritlag var Dalarna, osäker varför men troligen för att de var underdogs och dessutom jättebra. Till favoriterna har också hört Stockholm (numera Stockholm södra), Skåne, Västerbotten. Och så sent som igår såg jag Örebro göra en suverän kvartsfinal (2-0 mot Stockholm södra), så de är ett sevärt lag 2018. Semifinalerna i år är Göteborg - Sockholm norra och Örebro - Västerbotten.
Tv-pucken är rätt på pulsen 2018.
Och ännu mera rätt 2019, med både pojkarnas och flickornas Tv-pucken.
torsdag 4 oktober 2018
Fin start för Sport
Nämnde tidigare att experterna var eniga före årets hockeyliga.
Vasa Sport. Plats 15 av 15.
Jumbo.
På pappret var laget svagt, mycket svagt, med synnerligen få profilspelare.
Bäddat för tung säsong, alltså.
Men, som jag tidigare noterade inför säsongstarten, the only way is up.
Örnarna har börjat bra och är ingens hackkyckling.
Ta bara 6-0 ledningen borta mot Ässät! Spelar mindre roll att slutresultatet blev 6-3, helt övertygande. 0-2 senast hemma mot Tappara vändes till 2-2, tyvärr sedan förlust i förlängningen, igen, men i alla fall en pinne.
Det börjar bli rutin det här med förlängningsförluster och där ser vi lagets stora svagheter just nu, alltför ojämn målvaktsbesättning och för få spelare som klarar att möta motståndarlagen 3-3. Med fulla femmor går det bättre, men stora ytor gynnar skickliga spelare.
Sport behöver värva en stabil målvakt och minst en-två spelare som är puck- och skridskoskickliga nog för att spela även 3-3. Annars kan det trots fin start i slutet av säsongen ändå bli plats 15.
Och publiken måste hitta tillbaka till hallen. 2500 mot Tappara och under 3000 mot TPS på helgmatch är inte good enough. Snittet borde ligga en bit över 3000.
Två konkreta förslag på klubbnivå: Sport borde sluta med förlegade panikideer som en oktoberfest där halva ståplatsläktaren ingärdas som F-18 område under ligamatch (blev en flopp och fick endel publik att rösta med fötterna) och gogo-flickor i kortkort hör inte hemma 2018, också Sportledningen borde ha lärt sig det av #metoo.
Snacka om brist på spelöga.
Skaffa nån till organisationen som kan lyfta klubben istället.
Som kan locka tillbaka 3000+ publiken.
Det behövs. Nu.
Vasa Sport. Plats 15 av 15.
Jumbo.
På pappret var laget svagt, mycket svagt, med synnerligen få profilspelare.
Bäddat för tung säsong, alltså.
Men, som jag tidigare noterade inför säsongstarten, the only way is up.
Örnarna har börjat bra och är ingens hackkyckling.
Ta bara 6-0 ledningen borta mot Ässät! Spelar mindre roll att slutresultatet blev 6-3, helt övertygande. 0-2 senast hemma mot Tappara vändes till 2-2, tyvärr sedan förlust i förlängningen, igen, men i alla fall en pinne.
Det börjar bli rutin det här med förlängningsförluster och där ser vi lagets stora svagheter just nu, alltför ojämn målvaktsbesättning och för få spelare som klarar att möta motståndarlagen 3-3. Med fulla femmor går det bättre, men stora ytor gynnar skickliga spelare.
Sport behöver värva en stabil målvakt och minst en-två spelare som är puck- och skridskoskickliga nog för att spela även 3-3. Annars kan det trots fin start i slutet av säsongen ändå bli plats 15.
Och publiken måste hitta tillbaka till hallen. 2500 mot Tappara och under 3000 mot TPS på helgmatch är inte good enough. Snittet borde ligga en bit över 3000.
Två konkreta förslag på klubbnivå: Sport borde sluta med förlegade panikideer som en oktoberfest där halva ståplatsläktaren ingärdas som F-18 område under ligamatch (blev en flopp och fick endel publik att rösta med fötterna) och gogo-flickor i kortkort hör inte hemma 2018, också Sportledningen borde ha lärt sig det av #metoo.
Snacka om brist på spelöga.
Skaffa nån till organisationen som kan lyfta klubben istället.
Som kan locka tillbaka 3000+ publiken.
Det behövs. Nu.
fredag 21 september 2018
Old School
Har en riktig old school kväll ikväll.
Nej, inte med tidig hiphop utan med Mestarit och Dag Vag och old school-teknik.
Mestarit stadionilla på VHS.
Sant, på riktig gammaldags video.
Från 2001, faktiskt. Så sent.
Och det är en utmärkt konsertrulle.
Grym stämning på stadion.
Publiken är med, kan alla låtar.
Och olympiastadion kokar. 36 000 pers.
Minns ni mästarna?
Hector, Kirka, Pave Maijanen och Pepe Willberg.
Fyra legendariska finska artister som bjöd på en hejdundrande gemensam show.
Med Remu Aaltonen och Neumann som gäster.
Kul kväll för den som var där.
Kul att se på video också.
Dag Vag hördes på vinyl istället, klassikern Palsternacka som river igång med en av bandets bästa låtar, Musik. Annars gillar jag Dag Vag bäst när de kör på i reggaetakt.
Med skönt flyt och tryck.
Och alltid med en hel del humor i bagaget.
Palsternacka innehåller också en Ebba-cover (Vaskarubli) och de här två banden gillade verkligen varandra. Palsternacka är kanske Dag Vags bästa album.
Tråkigt att Stig Vig, "Stickan", inte längre är kvar, jag hade gärna sett en Dag Vag-spelning 2018.
Av bara farten kan jag ju också nämna Eldkvarn och lp:n Genom ljuva livet. Utgiven på Silence då Plura ännu ståtar som Per Jonsson på konvolutet. Något ojämnt album kanske, men med Ett fall av kärlek och min favoritlåt med Eldkvarn, 3:ans spårvagn genom ljuva livet.
För Eldkvarn är det Norrköping.
För mig är 3T och 3B Tölö och Helsingfors. Treans gamla runda runt Stadis sevärdheter och över klassgränser.
Och den spårvagn som var ett givet val till och från Tölö torg.
3:ans spårvagn genom ljuva livet.
Så otroligt bra.
Nej, inte med tidig hiphop utan med Mestarit och Dag Vag och old school-teknik.
Mestarit stadionilla på VHS.
Sant, på riktig gammaldags video.
Från 2001, faktiskt. Så sent.
Och det är en utmärkt konsertrulle.
Grym stämning på stadion.
Publiken är med, kan alla låtar.
Och olympiastadion kokar. 36 000 pers.
Minns ni mästarna?
Hector, Kirka, Pave Maijanen och Pepe Willberg.
Fyra legendariska finska artister som bjöd på en hejdundrande gemensam show.
Med Remu Aaltonen och Neumann som gäster.
Kul kväll för den som var där.
Kul att se på video också.
Dag Vag hördes på vinyl istället, klassikern Palsternacka som river igång med en av bandets bästa låtar, Musik. Annars gillar jag Dag Vag bäst när de kör på i reggaetakt.
Med skönt flyt och tryck.
Och alltid med en hel del humor i bagaget.
Palsternacka innehåller också en Ebba-cover (Vaskarubli) och de här två banden gillade verkligen varandra. Palsternacka är kanske Dag Vags bästa album.
Tråkigt att Stig Vig, "Stickan", inte längre är kvar, jag hade gärna sett en Dag Vag-spelning 2018.
Av bara farten kan jag ju också nämna Eldkvarn och lp:n Genom ljuva livet. Utgiven på Silence då Plura ännu ståtar som Per Jonsson på konvolutet. Något ojämnt album kanske, men med Ett fall av kärlek och min favoritlåt med Eldkvarn, 3:ans spårvagn genom ljuva livet.
För Eldkvarn är det Norrköping.
För mig är 3T och 3B Tölö och Helsingfors. Treans gamla runda runt Stadis sevärdheter och över klassgränser.
Och den spårvagn som var ett givet val till och från Tölö torg.
3:ans spårvagn genom ljuva livet.
Så otroligt bra.
torsdag 13 september 2018
VM95 - även vuxna män gråter av lycka
Det var nära i går kväll då jag såg, faktiskt för första gången, Aleksi Mäkeläs film 95 - Elokuva kiekosta ja kansakunnasta (en film om hockey (egentligen pucken) och nationen).
Ok, alla fattar förstås att det handlar om det största ögonblicket i finländsk idrottshistoria.
Det första VM-guldet i nationalsporten, ja, det första någonsin i en lagsport.
Så illa var det före 1995.
Och det bara måste såklart bli en spelfilm om undret.
Inte lika stor överraskning eller under som The Miracle on Ice, förstås. I OS 1980 slog ett lag amerikanska amatörer och collegelirare det oslagbara, suuri ja mahtava, USSR, Sovjetunionens röda maskin, ett superlag.
Ingen ishockeyvän som minns turneringen glömmer nånsin Mike Eruziones segermål.
Han lade av med hockeyn efter det.
För hur toppar man det ögonblicket?
Det blev ju en hyfsat bra spelfilm också, Miracle on Ice, vilket sportrullar sällan blir. Annars är det väl bara Slapshot med Paul Newman i huvudrollen och de legendariska Hansen-bröderna som lyckats, och en betydligt mindre känd, men lika bra, film om Montreals gigant Maurice Richard, The Rocket.
Och så 95, förstås.
Spelplanen var dukad år 1995.
Ett krisdrabbat Finland, på knä och i behov av någonting positivt efter de nattsvarta lama-åren, tidernas ekonomiska depression i Finland. Ett år efter snöpliga finalförlusten mot Kanada på straffar 1994 och förstås med tidigare katastrofala slutminuter i färskt minne, 1986 och 1991, då Anders "Masken" Carlsson och Mats Sundin vände segrar till svidande förluster.
Jag såg Maskens två mål på tv, men Suddens två mål på plats i Helsingfors ishall. En och en halv mardrömslik minut live.
Men 1995 var Finland på G hela vägen, från start till stopp.
Jag såg två matcher i Globen, Finland-Österrike 8-0 och den legendariska vändningen i Finland-USA 5-4.
Finalen gick mot Sverige.
4-1.
Den glider in. Den glider in.
Den glider in i mååååål igen!
Och Finland fick totalt och hejdlöst glädjefnatt.
Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan, Hupu-Tupu-Lupu.
Med Saku Koivu i spetsen och Ville Peltonen som tremålsskytt i finalen, och Jere Lehtinen.
Tre nationalhjältar.
Kapten Timo Jutila satte fyran mot Sverige, ja, vilken dag.
Även om Jonas Bergqvist fick oss att rysa, en stund, med sitt märkliga reduceringsmål.
Ska Sverige göra det igen?
En ny Masken-Sudden-inspirerad katastrof?
Nej, det var äntligen Finlands tur.
Måål för finländsk självkänsla rubricerades min helsidesartikel i Hbl.
Från och med 1995 kan Finland vinna ett VM.
Vi kan tro på det.
Det blev möjligt.
Och Finland har gjort det igen.
Den största folkfesten i Finlands idrottshistoria inföll dagen efter finalen.
10 000 fans väntade redan på flygfältet,
kanske ett par hundra tusen stod packade längs paradvägen in mot Salutorget.
Jag stod vid Forum, där bilarna knappt rymdes mellan människomassorna på Mannerheimvägen. High-five med många i guldlaget, och Janne Ojanen signade min handflagga.
Och sedan stunden jag aldrig glömmer, på salutorget.
Med 100 000 finländare som unisont sjunger Den glider in och Sankarit, för och med lejonen på scenen.
Män, kvinnor, barn, sjöng, skrek, hejade och grät, av lycka.
Inget bråk, inget stök, bara värme, gemenskap och sammanhållning.
Den största, mest magiska, stunden i finländskt idrottsliv.
Och jag var där.
Filmen 95 för tankarna tillbaka, till ett ögoblick som aldrig kan återupplevas,
Lama-Finland, och det första hockeyguldet.
Ett på positiva nyheter svältfött folks uppdämda glädjeexplosion.
Man måste nog ha varit med, där och då, för att verkligen fatta omfattningen.
Men filmen är ok, den ger en bra vink, även om den som alla sport-spelfilmer också har några klyschiga stunder.
Kul också att spelare och andra från verklighetens 1995 har små cameoroller.
Mest gripande är ändå dokumentärbilderna när sluttexterna börjar rulla.
Fällde nästan en tår av rörelse, starka minnen.
Också att filmen startar med klipp från finländska hockeykatastrofer före 1995 sätter stämningen och utgångsläget rätt.
Aleksi Mäkeläs 95 är bättre än jag hade vågat tro.
Nästan så jag ångrar att jag missade den på bio, ja, jag är faktiskt lite förvånad att jag inte såg den på bio då, 2017.
Kanske jag helt enkelt inte ville ta risken att få se en kalkonrulle om ett så stort idrottshistoriskt viktigt ögonblick?
Minns inte.
Men 95 är i alla fall ingen kalkonrulle.
Jag kommer säkert att se den igen.
Och på tal om ishockey...
Det är ligapremiär i morgon, fredag.
Sport-Pelicans på Kopparön. Bland annat.
Både Urheilulehti och Jääkiekkolehti tippar att Sport blir sist i årets ligatabell.
Plats 15 av 15.
Så,
the only way is up!
Ok, alla fattar förstås att det handlar om det största ögonblicket i finländsk idrottshistoria.
Det första VM-guldet i nationalsporten, ja, det första någonsin i en lagsport.
Så illa var det före 1995.
Och det bara måste såklart bli en spelfilm om undret.
Inte lika stor överraskning eller under som The Miracle on Ice, förstås. I OS 1980 slog ett lag amerikanska amatörer och collegelirare det oslagbara, suuri ja mahtava, USSR, Sovjetunionens röda maskin, ett superlag.
Ingen ishockeyvän som minns turneringen glömmer nånsin Mike Eruziones segermål.
Han lade av med hockeyn efter det.
För hur toppar man det ögonblicket?
Det blev ju en hyfsat bra spelfilm också, Miracle on Ice, vilket sportrullar sällan blir. Annars är det väl bara Slapshot med Paul Newman i huvudrollen och de legendariska Hansen-bröderna som lyckats, och en betydligt mindre känd, men lika bra, film om Montreals gigant Maurice Richard, The Rocket.
Och så 95, förstås.
Spelplanen var dukad år 1995.
Ett krisdrabbat Finland, på knä och i behov av någonting positivt efter de nattsvarta lama-åren, tidernas ekonomiska depression i Finland. Ett år efter snöpliga finalförlusten mot Kanada på straffar 1994 och förstås med tidigare katastrofala slutminuter i färskt minne, 1986 och 1991, då Anders "Masken" Carlsson och Mats Sundin vände segrar till svidande förluster.
Jag såg Maskens två mål på tv, men Suddens två mål på plats i Helsingfors ishall. En och en halv mardrömslik minut live.
Men 1995 var Finland på G hela vägen, från start till stopp.
Jag såg två matcher i Globen, Finland-Österrike 8-0 och den legendariska vändningen i Finland-USA 5-4.
Finalen gick mot Sverige.
4-1.
Den glider in. Den glider in.
Den glider in i mååååål igen!
Och Finland fick totalt och hejdlöst glädjefnatt.
Knatte-Fnatte-Tjatte-kedjan, Hupu-Tupu-Lupu.
Med Saku Koivu i spetsen och Ville Peltonen som tremålsskytt i finalen, och Jere Lehtinen.
Tre nationalhjältar.
Kapten Timo Jutila satte fyran mot Sverige, ja, vilken dag.
Även om Jonas Bergqvist fick oss att rysa, en stund, med sitt märkliga reduceringsmål.
Ska Sverige göra det igen?
En ny Masken-Sudden-inspirerad katastrof?
Nej, det var äntligen Finlands tur.
Måål för finländsk självkänsla rubricerades min helsidesartikel i Hbl.
Från och med 1995 kan Finland vinna ett VM.
Vi kan tro på det.
Det blev möjligt.
Och Finland har gjort det igen.
Den största folkfesten i Finlands idrottshistoria inföll dagen efter finalen.
10 000 fans väntade redan på flygfältet,
kanske ett par hundra tusen stod packade längs paradvägen in mot Salutorget.
Jag stod vid Forum, där bilarna knappt rymdes mellan människomassorna på Mannerheimvägen. High-five med många i guldlaget, och Janne Ojanen signade min handflagga.
Och sedan stunden jag aldrig glömmer, på salutorget.
Med 100 000 finländare som unisont sjunger Den glider in och Sankarit, för och med lejonen på scenen.
Män, kvinnor, barn, sjöng, skrek, hejade och grät, av lycka.
Inget bråk, inget stök, bara värme, gemenskap och sammanhållning.
Den största, mest magiska, stunden i finländskt idrottsliv.
Och jag var där.
Filmen 95 för tankarna tillbaka, till ett ögoblick som aldrig kan återupplevas,
Lama-Finland, och det första hockeyguldet.
Ett på positiva nyheter svältfött folks uppdämda glädjeexplosion.
Man måste nog ha varit med, där och då, för att verkligen fatta omfattningen.
Men filmen är ok, den ger en bra vink, även om den som alla sport-spelfilmer också har några klyschiga stunder.
Kul också att spelare och andra från verklighetens 1995 har små cameoroller.
Mest gripande är ändå dokumentärbilderna när sluttexterna börjar rulla.
Fällde nästan en tår av rörelse, starka minnen.
Också att filmen startar med klipp från finländska hockeykatastrofer före 1995 sätter stämningen och utgångsläget rätt.
Aleksi Mäkeläs 95 är bättre än jag hade vågat tro.
Nästan så jag ångrar att jag missade den på bio, ja, jag är faktiskt lite förvånad att jag inte såg den på bio då, 2017.
Kanske jag helt enkelt inte ville ta risken att få se en kalkonrulle om ett så stort idrottshistoriskt viktigt ögonblick?
Minns inte.
Men 95 är i alla fall ingen kalkonrulle.
Jag kommer säkert att se den igen.
Och på tal om ishockey...
Det är ligapremiär i morgon, fredag.
Sport-Pelicans på Kopparön. Bland annat.
Både Urheilulehti och Jääkiekkolehti tippar att Sport blir sist i årets ligatabell.
Plats 15 av 15.
Så,
the only way is up!
onsdag 12 september 2018
Marley och Nigeria
Trojan 50-boxen inspirerade till CD-boxen Songs of Freedom med Bob Marley från 1992. Fortfarande oöverträffad som sammanfattning av och ingång till Bob Marleys gigantiska sångskatt.
Även om man har alla Island-albumen finns det mycket att gotta sig åt här; extended cuts, liveversioner och ett fint urval av Marleys tidiga produktion med pigga skaversioner av senare hits. Bland annat.
Kort sagt: Fyra rekommendabla cd:n.
Boxen gavs ut i limited edition. Mitt ex har en unik nummer på 300 000+, så man undrar ju hur stor den "limiterade" upplagan egentligen är.
Men, spela roll, musiken är odödlig.
Ute strilar höstregnet ner, inne värmer heta jamaikanska och afrikanska rytmer.
Wake up you! (Vol. 2) är en hundrasidig bok/cd, som berättar om den nigerianska musikscenen på 1970-talet, ungefär från Biafrakrigets utbrott till 1977. Vol. 1 berättar om den nigerianska rockscenens uppgång på 1960-talet.
Såg ett ex av ettan på HMV på Oxford Street förra veckan, höll i det, men köpte det inte.
Det ångrar jag nu.
Vol. 2 berättar fristående om den senare perioden, cirka 1972-77, och bägge åtföljs av en unik samlings-cd. Tvåan innehåller bland annat stentung funk, psykedelisk rock, och influenser från Fela Kuti.
Spännande läsning och en cd där inledande Come back med Theodore Nemy sätter standarden.
Högt.
Och tungt.
Songs of Freedom och Wake up you! är två samlingar som förlänger den solindränkta sommarkänslan 2018 lite längre.
Även om man har alla Island-albumen finns det mycket att gotta sig åt här; extended cuts, liveversioner och ett fint urval av Marleys tidiga produktion med pigga skaversioner av senare hits. Bland annat.
Kort sagt: Fyra rekommendabla cd:n.
Boxen gavs ut i limited edition. Mitt ex har en unik nummer på 300 000+, så man undrar ju hur stor den "limiterade" upplagan egentligen är.
Men, spela roll, musiken är odödlig.
Ute strilar höstregnet ner, inne värmer heta jamaikanska och afrikanska rytmer.
Wake up you! (Vol. 2) är en hundrasidig bok/cd, som berättar om den nigerianska musikscenen på 1970-talet, ungefär från Biafrakrigets utbrott till 1977. Vol. 1 berättar om den nigerianska rockscenens uppgång på 1960-talet.
Såg ett ex av ettan på HMV på Oxford Street förra veckan, höll i det, men köpte det inte.
Det ångrar jag nu.
Vol. 2 berättar fristående om den senare perioden, cirka 1972-77, och bägge åtföljs av en unik samlings-cd. Tvåan innehåller bland annat stentung funk, psykedelisk rock, och influenser från Fela Kuti.
Spännande läsning och en cd där inledande Come back med Theodore Nemy sätter standarden.
Högt.
Och tungt.
Songs of Freedom och Wake up you! är två samlingar som förlänger den solindränkta sommarkänslan 2018 lite längre.
tisdag 11 september 2018
Sveriges val
Riksdagsvalet i Sverige 2018 blev otroligt jämnt.
Kontrollräkning pågår nu fram till onsdag,
det skiljer ett mandat mellan blocken, eller 0,2 procent.
Det gick inte så bra som många befarat för Sverigedemokraterna, men de gick ändå kraftigt framåt.
Moderaterna backade en del, men alliansen som helhet nådde nästan det rödgröna blocket, då kristdemokraterna gick starkt framåt.
Socialdemokraterna backade, men mindre än befarat och tippat.
Både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna gjorde starka val. Miljöpartiet, däremot, klarade knappt riksdagsspärren på fyra procent.
De tre stora uttryckte igår hur nöjda de är, även om ingen kunde vara riktigt nöjd.
Stundtals lät det lite tragikomiskt.
Och samtidigt fanns det tecken på, och orsak till, ren lättnad, att de värsta skenarierna inte hade slagit in.
Socialdemokraterna backade ju mindre än befarat och moderaterna lyckades hålla SD bakom sig. SD gick framåt över fyra procent, men inte så starkt som de hoppats på, och alla andra riksdagspartier befarat.
Vem och vilka partier som övertar regeringsmakten är öppet. Det kan bli en moderat statsminister, trots att partiet backade. Men socialdemokraterna har inte gett upp ännu, och ska inte räknas ut.
Valet 2018 blev, klyschigt sagt, en riktig rysare.
Det enda säkra just nu verkar vara att SD inte bjuds in till någon regering, men blir en tyngre vågmästare, som står närmare m än sdp, och att Aliansen inom kort lägger fram ett gemensamt förslag för hur de vill leda Sverige de kommande fyra åren.
Sedan får man se...
Senare tillägg: Det visade sig att man räknat fel i Sverige på valnatten, Sverigedemokraterna vann ett mandat till och centern förlorade ett. Ställningen mellan blocken var alltså två mandat, inte ett. Pinsam miss.
Kontrollräkning pågår nu fram till onsdag,
det skiljer ett mandat mellan blocken, eller 0,2 procent.
Det gick inte så bra som många befarat för Sverigedemokraterna, men de gick ändå kraftigt framåt.
Moderaterna backade en del, men alliansen som helhet nådde nästan det rödgröna blocket, då kristdemokraterna gick starkt framåt.
Socialdemokraterna backade, men mindre än befarat och tippat.
Både Vänsterpartiet och Kristdemokraterna gjorde starka val. Miljöpartiet, däremot, klarade knappt riksdagsspärren på fyra procent.
De tre stora uttryckte igår hur nöjda de är, även om ingen kunde vara riktigt nöjd.
Stundtals lät det lite tragikomiskt.
Och samtidigt fanns det tecken på, och orsak till, ren lättnad, att de värsta skenarierna inte hade slagit in.
Socialdemokraterna backade ju mindre än befarat och moderaterna lyckades hålla SD bakom sig. SD gick framåt över fyra procent, men inte så starkt som de hoppats på, och alla andra riksdagspartier befarat.
Vem och vilka partier som övertar regeringsmakten är öppet. Det kan bli en moderat statsminister, trots att partiet backade. Men socialdemokraterna har inte gett upp ännu, och ska inte räknas ut.
Valet 2018 blev, klyschigt sagt, en riktig rysare.
Det enda säkra just nu verkar vara att SD inte bjuds in till någon regering, men blir en tyngre vågmästare, som står närmare m än sdp, och att Aliansen inom kort lägger fram ett gemensamt förslag för hur de vill leda Sverige de kommande fyra åren.
Sedan får man se...
Senare tillägg: Det visade sig att man räknat fel i Sverige på valnatten, Sverigedemokraterna vann ett mandat till och centern förlorade ett. Ställningen mellan blocken var alltså två mandat, inte ett. Pinsam miss.
måndag 10 september 2018
Trojan 50
Trojan.
Klassisk reggae-etikett.
Trojan Records introducerade jamaikansk populärmusik på den brittiska marknaden, och gjorde ska, roots, dancehall och andra reggaestilar världsberömda.
I år fyller Trojan Records 50 år - och firar med olika utgåvor och happenings.
I fredags köpte jag den omfattande, imponerande jubileumsboxen Trojan 50.
Som sig bör, i UK.
På HMV på Oxford Street, närmare bestämt.
Den klassiska skivaffären finns kvar, men är numera snarare populärkulturscentral, med nästan lika mycket film- och bokutbud som musik.
Frågade efter Trojan-boxen då jag gick förbi på torsdagen och köpte fyra mjukpärmsböcker i förbifarten (Peter Hooks Unknown pleasures om Joy Division inifrån, Young Soul Rebels som är Stuart Cosgroves personliga skildring av Northern Soul, Brian Southalls skildring Sex Pistols - 90 days at EMi och slutligen Tony Wilsons härliga självbiografiska och delvis fiktiva bok om Manchester-scenen, 24 Hour Party People, filmen med samma namn är förövrigt briljant, en måste-se rulle).
Försäljaren kände inte till någon Trojan 50 box, måste kolla i systemet.
Vi har fått in två idag, sade han, faktiskt just den dagen, men de låg ännu i lagret.
Kom tillbaka imorgon, då finns de i affären, lovade han.
För knappt hundra pund, något kilo reggae.
4 LP, 6 CD, två vinylsinglar (7"), en fin coffeetable-bok om Trojans konvolutkonst, plansch, singeladapter i trä, en fin badge att sy på, och en otroligt cool och snygg slipmat ingår.
Har hittills hört igenom knappt hälften.
Och, yes, det här är en värdig box. Det vet jag redan. Tämligen prisvärd också.
Många spår är för första gången tillgängliga i digital form, på cd. Några har aldrig getts ut tidigare.
Bra helheter på lp-skivorna, också hits-albumen, förstås, fast konvoluten är faktiskt rätt corny.
Det är väl största minuset.
Annars, mycket musik för pengarna, fast jag gärna hade läst lite mera om låtarna och artisterna.
Det här är ett jubileumspaket som jag njuter av länge.
Och förresten, det är inte den enda 50-årsboxen jag har från Trojan.
När Jamaika firade 50 år från självständigheten 1962, firade Trojan med 5 CD-boxen Freedom Sounds - A Celebration of Jamaican Music. Också en fin box, med mycket och bra musik.
Jag var faktiskt lite rädd för att Trojan 50 skulle kännas som för mycket återanvändning för att vara värd ett inköp.
Och visst, en del klassiker finns med, bekanta spår som redan finns på många andra samlingar. Men tillräckligt mycket är unikt, udda, ovanligt, och i nytt format, för att Trojan 50 ska kännas fräsch. Extraprylarna är förstås en lyckad bonus.
Jag säger bara:
Slipmat.
Trojan.
Orange och svart.
Såå himla nice. Så fett.
Bra avslut på första 50.
Bra avstamp för nästa 50.
Klassisk reggae-etikett.
Trojan Records introducerade jamaikansk populärmusik på den brittiska marknaden, och gjorde ska, roots, dancehall och andra reggaestilar världsberömda.
I år fyller Trojan Records 50 år - och firar med olika utgåvor och happenings.
I fredags köpte jag den omfattande, imponerande jubileumsboxen Trojan 50.
Som sig bör, i UK.
På HMV på Oxford Street, närmare bestämt.
Den klassiska skivaffären finns kvar, men är numera snarare populärkulturscentral, med nästan lika mycket film- och bokutbud som musik.
Frågade efter Trojan-boxen då jag gick förbi på torsdagen och köpte fyra mjukpärmsböcker i förbifarten (Peter Hooks Unknown pleasures om Joy Division inifrån, Young Soul Rebels som är Stuart Cosgroves personliga skildring av Northern Soul, Brian Southalls skildring Sex Pistols - 90 days at EMi och slutligen Tony Wilsons härliga självbiografiska och delvis fiktiva bok om Manchester-scenen, 24 Hour Party People, filmen med samma namn är förövrigt briljant, en måste-se rulle).
Försäljaren kände inte till någon Trojan 50 box, måste kolla i systemet.
Vi har fått in två idag, sade han, faktiskt just den dagen, men de låg ännu i lagret.
Kom tillbaka imorgon, då finns de i affären, lovade han.
För knappt hundra pund, något kilo reggae.
4 LP, 6 CD, två vinylsinglar (7"), en fin coffeetable-bok om Trojans konvolutkonst, plansch, singeladapter i trä, en fin badge att sy på, och en otroligt cool och snygg slipmat ingår.
Har hittills hört igenom knappt hälften.
Och, yes, det här är en värdig box. Det vet jag redan. Tämligen prisvärd också.
Många spår är för första gången tillgängliga i digital form, på cd. Några har aldrig getts ut tidigare.
Bra helheter på lp-skivorna, också hits-albumen, förstås, fast konvoluten är faktiskt rätt corny.
Det är väl största minuset.
Annars, mycket musik för pengarna, fast jag gärna hade läst lite mera om låtarna och artisterna.
Det här är ett jubileumspaket som jag njuter av länge.
Och förresten, det är inte den enda 50-årsboxen jag har från Trojan.
När Jamaika firade 50 år från självständigheten 1962, firade Trojan med 5 CD-boxen Freedom Sounds - A Celebration of Jamaican Music. Också en fin box, med mycket och bra musik.
Jag var faktiskt lite rädd för att Trojan 50 skulle kännas som för mycket återanvändning för att vara värd ett inköp.
Och visst, en del klassiker finns med, bekanta spår som redan finns på många andra samlingar. Men tillräckligt mycket är unikt, udda, ovanligt, och i nytt format, för att Trojan 50 ska kännas fräsch. Extraprylarna är förstås en lyckad bonus.
Jag säger bara:
Slipmat.
Trojan.
Orange och svart.
Såå himla nice. Så fett.
Bra avslut på första 50.
Bra avstamp för nästa 50.
söndag 2 september 2018
Söndagschill - 51st Anniversary
Första söndagen i september.
Officiellt höst.
En bra dag att börja med Love records single LRS 1079,
Höstvisa med Bo Andersson.
Lite stilla janssonskt vemod hör hösten till, även en vacker höstdag som idag.
B-sidans titel "Vi går runt, vi går runt..." beskriver vad många känner när sommarhettan bytts ut mot vardagslunken, eller kanske snarare,
i vår tid,
vardagssprinten.
För den som vill söndagschilla med lite spännande syntframkallade ljudlandskap är Rasmus Hedlunds Främjande av ljud inget dåligt val. Intressant är bara förnamnet.
Och på tal om både höstligt vemod och syntar, jag har inte tidigare tänkt på hur september-oktoberaktig Pet Shop Boys ljudbild faktiskt är på lp:n Actually. En höstplatta, som helhet.
Asiasta toiseen,
För den som vill söndagschilla med lite spännande syntframkallade ljudlandskap är Rasmus Hedlunds Främjande av ljud inget dåligt val. Intressant är bara förnamnet.
Och på tal om både höstligt vemod och syntar, jag har inte tidigare tänkt på hur september-oktoberaktig Pet Shop Boys ljudbild faktiskt är på lp:n Actually. En höstplatta, som helhet.
Asiasta toiseen,
från en sak till en annan,
"Laulu sananvapaudelle", en sång till yttrandefriheten,
hittade jag på Turun Sanomats 75-års jubileums-singel, 1905-1980.
Där rymdes många goda år för traditionella printmedia och dagstidningar.
"Laulu sananvapaudelle", en sång till yttrandefriheten,
hittade jag på Turun Sanomats 75-års jubileums-singel, 1905-1980.
Där rymdes många goda år för traditionella printmedia och dagstidningar.
En ständigt aktuell hyllning, dessutom, här framförd av kören Laulun Ystävät.
Hade kanske önskat lite mera tyngd och drive med den titeln.
Men då får man gå till ett annat nytt tillskott i samlingen, Purple Haze med Jimi Hendrix,
singelversionen för den norska marknaden 1967.
singelversionen för den norska marknaden 1967.
Och så lämpligt, både då och nu, att fina b-sidan heter 51st Anniversary.
Utgiven 1967 för att nu spelas 51 år senare, 2018.
On it's 51st Anniversary.
Så himla rätt, så himla coolt.
En singel med attityd, 1967 och 2018.
Årets singelköp, no less.
Tänk.
Det är 51 år sedan 51st Anniversary gavs ut.
Det är i år den singeln ska införskaffas till samlingen.
Det är i år som den singel b-sidan ska spelas, firas, beundras.
51 år sedan Purple Haze.
Tänk det.
51st Anniversary.
2018.
Så himla glad att jag skaffade hem den just i år, i går.
1967 var det ännu inte aktuellt, nej.
Utgiven 1967 för att nu spelas 51 år senare, 2018.
On it's 51st Anniversary.
Så himla rätt, så himla coolt.
En singel med attityd, 1967 och 2018.
Årets singelköp, no less.
Tänk.
Det är 51 år sedan 51st Anniversary gavs ut.
Det är i år den singeln ska införskaffas till samlingen.
Det är i år som den singel b-sidan ska spelas, firas, beundras.
51 år sedan Purple Haze.
Tänk det.
51st Anniversary.
2018.
Så himla glad att jag skaffade hem den just i år, i går.
1967 var det ännu inte aktuellt, nej.
Vad vi har är här och nu,
även när då sjöng om nu,
så har faktiskt då just i år blivit nu.
även när då sjöng om nu,
så har faktiskt då just i år blivit nu.
Och "Här å nu!", förresten, det är också titeln på svenska punkbandet Attentats andra lp.
Införskaffad igår.
Utgiven 1983, men det låter mera 1976.
Utgiven på gamla proggetiketten Nacksving, dessutom.
The irony...
Första låten på a-sidan heter förresten Lasse Liten.
Första låten på a-sidan heter förresten Lasse Liten.
Kanske inte så punk.
Eller så är det just det som är så punk.
Yes, the irony...
Tänk Kurt Sune Med Berits.
Töntigt dansband?
Inte KSMB, inte.
Bara blytung ironi.
Och det svänger och dunkar bra.
Bara blytung ironi.
Och det svänger och dunkar bra.
Söndag.
Officiellt höst.
Sol.
Bara Njut!
Fågelmannen och Vastalääke
Två utmärkta österbottniska nyheter 2018.
1. Fågelmannen: Passagen EP (10"). En riktig Jeppishöjdare.
Fågelmannen är Mecki Anderssons soloprojekt, men här har flera andra kända nordösterbottniska förmågor roller som producenter eller medmusiker, till exempel Sassa Nygård och Peter Emaus.
Men det är Mecki A som skrivit alla texter och musik. Det blir en hel del vemod och melankoli.
Det är syntinspirerad pop av hög kvalitet.
Fem bra spår, och en särdeles imponerande a-sida.
Kommer med stark rekommendation.
Och det är dessutom bara kul med ett halvudda format, 10", tio tum.
2. Udda format bjuder också Vastalääke på, finlandssvensken som rappar på finska plus några svenska ord, och gör det bra.
Jag gillar också Vastalääkes coola inställning till hållbarhet.
Albumet Nimetön finns fysiskt utgivet på cd och, ännu coolare, på MC (c-kasett alltså, klassiskt kasettband).
Och kasettbandet är ett gammalt band han målat över och skrivit på med silverpenna.
DIY-principen - och inte så lite punk - att återanvända gamla kasettband så här.
Dessutom extra plus för att kasetten innehåller albumet på både a- och b-sidan.
Inget onödigt, bandslitande spolande här. Bara att byta sida och fortsätta lyssna.
Genomtänkt.
Det är ju bara för häftigt.
MC-banden finns endast utgivna i 40 ex.
Cd:na är tydligen ännu färre, bara 25.
Blir samlarprylar gissar jag, både MC och CD. Jag har själv Vaastalääkes Nimetön både på CD och band.
Fågelmannen och Vastalääke visar att det finns mera hopp och nytänk än superba ATYD på den österbottniska musikscenen.
Hiphop och melankolisk syntig pop.
What's there not to like?
Riktigt bra med riktigt bra lokalmusik för lördagskvällen - and beyond.
måndag 27 augusti 2018
McCains sista protest
Senator John McCain gick bort igår.
En stor man och stor politiker.
Känd för renhårigt spel i politiken och för att han hade ryggrad.
Klassiskt konservativ och en sann demokrat, fast han var republikan.
Ni fattar vad jag menar.
En god kraft som var och är hård kritiker av den ovärdiga Trumpcircus som spelas upp för hela världen.
Är, fast han gått bort, för McCain ville inte ha Trump närvarande på sin begravning.
Lätt att förstå då man på tv sett Trumps hånfulla utspel om McCains krigshjältestatus.
Han som varit krigsfånge och hade far och farfar som var amiraler.
Presidenterna Obama och Bush ska närvara på begravningen,
många fler i USA och världen saknar en sund röst och en politiker som inte ägnade sig åt smutsiga valkampanjer, ett föredöme,
Trump, däremot, är inte välkommen på begravningen.
En sista protest.
Ett sista politiskt statement.
Respekt.
Rest in Peace.
En stor man och stor politiker.
Känd för renhårigt spel i politiken och för att han hade ryggrad.
Klassiskt konservativ och en sann demokrat, fast han var republikan.
Ni fattar vad jag menar.
En god kraft som var och är hård kritiker av den ovärdiga Trumpcircus som spelas upp för hela världen.
Är, fast han gått bort, för McCain ville inte ha Trump närvarande på sin begravning.
Lätt att förstå då man på tv sett Trumps hånfulla utspel om McCains krigshjältestatus.
Han som varit krigsfånge och hade far och farfar som var amiraler.
Presidenterna Obama och Bush ska närvara på begravningen,
många fler i USA och världen saknar en sund röst och en politiker som inte ägnade sig åt smutsiga valkampanjer, ett föredöme,
Trump, däremot, är inte välkommen på begravningen.
En sista protest.
Ett sista politiskt statement.
Respekt.
Rest in Peace.
lördag 25 augusti 2018
Chilla med Air ikväll
Villaavslutning,
och slut på den rekordheta sommaren 2018.
Vad är väl bättre då än att chilla till Airs
Les soleil est pres de moi.
Från superba maxin Premiers symptomes.
Men just idag, då vi vemodigt firar det försvinnande sommarljuset och
solvarma dagar, hellre Record Store Day-upplagan,
den solgula vinylen.
Om det ikväll blir regn och rusk och blåst spelar det sedan ingen roll,
för på skivtallriken snurrar sommarsolen.
Sol i text,
gul vinyl
och sommarsjäl.
Chilla till dagens låt, av air.
och fira, vila, njut.
och slut på den rekordheta sommaren 2018.
Vad är väl bättre då än att chilla till Airs
Les soleil est pres de moi.
Från superba maxin Premiers symptomes.
Men just idag, då vi vemodigt firar det försvinnande sommarljuset och
solvarma dagar, hellre Record Store Day-upplagan,
den solgula vinylen.
Om det ikväll blir regn och rusk och blåst spelar det sedan ingen roll,
för på skivtallriken snurrar sommarsolen.
Sol i text,
gul vinyl
och sommarsjäl.
Chilla till dagens låt, av air.
och fira, vila, njut.
fredag 24 augusti 2018
Urban playlist - och villaavslutning
Imorgon är det villaavslutning.
Slutet på semestersäsongen, sådär i princip.
Och för den som inte firar villavslutning på villa utan i stan, eller tillfälligt lämnar staden för att fira villa, inspirerades jag av skivfyndet In The City av The Jam att sätta ihop en liten urban playlist för avslutningshelgen:
Intro: I love livin' in the City (10 första sekunderna)/Fear
Heart of the City/Nick Lowe
Boredom/Buzzcocks
In the City/The Jam
Born To Run/Suzi Quatro
London Still/The Waifs
Buddah of suburbia/David Bowie
West End Girls/Pet Sop Boys
Naked City/Kiss
Walk on the wild side/Lou Reed
New York/Sex Pistols
Satday in the City of the dead/Ultravox!
Metropolis/Kraftwerk
People in the City/Air
Sweet is the night/Electric Light Orchestra
California Love/2Pac feat. Dr. Dre
Ramlar/Håkan Hellström
Jos Helsinki on kaunis/Leevi & The Leavings
Down in the tube station at midnight/The Jam
Trains/The Vapors
The sound of the suburbs/The Members
London calling/The Clash
City of glass/Ikara Colt
In the City (Live)/Eagles
Everyday is like sunday/Morrissey
The dark end of the street/James Carr
Lite grimy bild av det urbana landskapet i den här playlisten, tyngdpunkten på 77-rörelsen istället för 68-rörelsen, eller 00-talet, lite som ett soundtrack för pre-gentrifierade stadskärnor.
Sorry om jag spär på vemodet när sommarsäsongen nu packas ihop, ute i sommarstugorna.
Det blev bara så när inspirationen kom från The Jam. Och när vädret är fuktigt småvarmt, avvaktande, regnsunkigt grått.
Mest punk och new wave, lite soul, hiphop, countrypop, electro, hårdrock och symfonipop, finskt och svenskt.
Bra musik är bra musik.
Men det är inte mina all time greatest hits, även om något sånt spår kom med, och flera slumpval i stunden. Bara för att jag kände för det just då.
Så här blev det nu.
Igår hade playlisten,
spellistan på svenska,
sett helt annorlunda ut,
imorgon också.
Glad villavslutning!
Slutet på semestersäsongen, sådär i princip.
Och för den som inte firar villavslutning på villa utan i stan, eller tillfälligt lämnar staden för att fira villa, inspirerades jag av skivfyndet In The City av The Jam att sätta ihop en liten urban playlist för avslutningshelgen:
Intro: I love livin' in the City (10 första sekunderna)/Fear
Heart of the City/Nick Lowe
Boredom/Buzzcocks
In the City/The Jam
Born To Run/Suzi Quatro
London Still/The Waifs
Buddah of suburbia/David Bowie
West End Girls/Pet Sop Boys
Naked City/Kiss
Walk on the wild side/Lou Reed
New York/Sex Pistols
Satday in the City of the dead/Ultravox!
Metropolis/Kraftwerk
People in the City/Air
Sweet is the night/Electric Light Orchestra
California Love/2Pac feat. Dr. Dre
Ramlar/Håkan Hellström
Jos Helsinki on kaunis/Leevi & The Leavings
Down in the tube station at midnight/The Jam
Trains/The Vapors
The sound of the suburbs/The Members
London calling/The Clash
City of glass/Ikara Colt
In the City (Live)/Eagles
Everyday is like sunday/Morrissey
The dark end of the street/James Carr
Lite grimy bild av det urbana landskapet i den här playlisten, tyngdpunkten på 77-rörelsen istället för 68-rörelsen, eller 00-talet, lite som ett soundtrack för pre-gentrifierade stadskärnor.
Sorry om jag spär på vemodet när sommarsäsongen nu packas ihop, ute i sommarstugorna.
Det blev bara så när inspirationen kom från The Jam. Och när vädret är fuktigt småvarmt, avvaktande, regnsunkigt grått.
Mest punk och new wave, lite soul, hiphop, countrypop, electro, hårdrock och symfonipop, finskt och svenskt.
Bra musik är bra musik.
Men det är inte mina all time greatest hits, även om något sånt spår kom med, och flera slumpval i stunden. Bara för att jag kände för det just då.
Så här blev det nu.
Igår hade playlisten,
spellistan på svenska,
sett helt annorlunda ut,
imorgon också.
Glad villavslutning!
torsdag 23 augusti 2018
Bäst i sommar (i Vasa)
Fem skäl att gilla sommaren i Vasa 2018:
1. Vädret. Det är få somrar som det blir lite för varmt lite för länge. I år var en sådan sommar för många. Men en magisk, tropisk, sommar i Kvarken. Som ändå gick för fort. En sommar vi inte glömmer. Någonsin.
2. Ögonblicket: Strövtåg i hembygden. Mando Diao live i Inre hamnen under Vasa festival. Solvarm sommarnatt, och en absolut magisk, somrig, nostalgisk hembygdshyllning. Blev inte sämre av att basisten nämnde sina närpesiska rötter. Det gillade den österbottniska publiken. En fantastisk avslutning på en fin dag och kväll. Den här stunden sammanfattade sommaren 2018. Och ikväll hörde jag låten på bilstereon när jag körde i Sydösterbottens öppna landskap. Vasa festival lät sämre på pappret än det var. Vi var där en dag, på lördagen, och alla artister levererade kvalitet, men ingen slog Mando Diaos avslutning; Strövtåg i hembygden och Dance with somebody. Kombinationen med mat och vin förutom musik-festival var också en hit. Korta mat- och dryckköer tack vare många stånd och bättre mat än på alla andra rockfestivaler jag besökt. Drack visserligen inget vin men åt otroligt god rökt lax med hemgjord potatissallad. Ett vinnande koncept. Men färre tributband och fler riktiga artister, please.
3. Go West. Pet Shop Boys i Sandviken i Vasa. Härlig ljusshow och en blandning nya spår och klassiska hits. Bara cirka 4000 kom, ett mysterium i sig. Det är ju inte så att världsartister besöker Vasa varje dag. Minus för dåliga arrangemang, alltför stort vip- område framför scenen, underliga regler om vem som fick och inte fick lämna festivalområdet under dagen och ett märkligt artistpaket. Men stort plus till the performing boys. Publiken hade kul och gick bananas under de avslutande Always on my mind och, särskilt, Go West. Men nästa år ordnas inte festivalen längre i Vasa. Och vi vet inte vilka artister Vasa därför missar 2019. Tänk på det, ni som inte kom.
4. U-19 Europamästerskap i fotboll. Underhållande och rolig turnering med fotboll när den är som gladast och bäst, teknisk och kul. Jag såg tre matcher: Finland-Italien (som påstods vara slutsåld men inte var det), samt två matcher i Seinäjoki, det finska sammanbrottet i slutminuterna under Finland-Norge 2-3, en annars välspelad match, och finalen Portugal-Italien, en av de roligaste matcher jag sett live och som Portugal rättvist vann. Hamnade med i hörnet av den ljudligaste, roligaste, mest skönsjungande och färggranna läktarklacken, som ömsom stödde Portugal och ömsom Italien. Inbjudna av UEFA för att skapa stämning. Och vilken stämning, vilken positiv energi. En härlig kväll.
5. Åskvädret samma kväll som U19 finalen. Vi hade sol i Seinäjoki men började höra rapporten om extremt åskväder i bussen hemåt. Vi möttes av ett ofantligt åskväder, efter lång period av extrem hetta och torka. Ungefär sex blixtar i minuten, minst, räknade vi. Inget regn när vi landade på stadion och därifrån i rask promenad - och allt snabbare lunk - hemåt. Regnet började cirka 150 meter hemifrån och de sista 50 metrarna kom det ner ungefär som om någon tömt en balja över mig. Genomblöt, förstås. Men vilket skådespel sen, från vardagsrumsfönstret. Naturens egen magi. Lite som då jag för ett par nätter sedan vaknade mitt i natten, en stjärnklar natt och ställde mig på trappan på sommarstället. Tyst, kolsvart, och en myriad klart lysande stjärnor. Kan det bli vackrare?
1. Vädret. Det är få somrar som det blir lite för varmt lite för länge. I år var en sådan sommar för många. Men en magisk, tropisk, sommar i Kvarken. Som ändå gick för fort. En sommar vi inte glömmer. Någonsin.
2. Ögonblicket: Strövtåg i hembygden. Mando Diao live i Inre hamnen under Vasa festival. Solvarm sommarnatt, och en absolut magisk, somrig, nostalgisk hembygdshyllning. Blev inte sämre av att basisten nämnde sina närpesiska rötter. Det gillade den österbottniska publiken. En fantastisk avslutning på en fin dag och kväll. Den här stunden sammanfattade sommaren 2018. Och ikväll hörde jag låten på bilstereon när jag körde i Sydösterbottens öppna landskap. Vasa festival lät sämre på pappret än det var. Vi var där en dag, på lördagen, och alla artister levererade kvalitet, men ingen slog Mando Diaos avslutning; Strövtåg i hembygden och Dance with somebody. Kombinationen med mat och vin förutom musik-festival var också en hit. Korta mat- och dryckköer tack vare många stånd och bättre mat än på alla andra rockfestivaler jag besökt. Drack visserligen inget vin men åt otroligt god rökt lax med hemgjord potatissallad. Ett vinnande koncept. Men färre tributband och fler riktiga artister, please.
3. Go West. Pet Shop Boys i Sandviken i Vasa. Härlig ljusshow och en blandning nya spår och klassiska hits. Bara cirka 4000 kom, ett mysterium i sig. Det är ju inte så att världsartister besöker Vasa varje dag. Minus för dåliga arrangemang, alltför stort vip- område framför scenen, underliga regler om vem som fick och inte fick lämna festivalområdet under dagen och ett märkligt artistpaket. Men stort plus till the performing boys. Publiken hade kul och gick bananas under de avslutande Always on my mind och, särskilt, Go West. Men nästa år ordnas inte festivalen längre i Vasa. Och vi vet inte vilka artister Vasa därför missar 2019. Tänk på det, ni som inte kom.
4. U-19 Europamästerskap i fotboll. Underhållande och rolig turnering med fotboll när den är som gladast och bäst, teknisk och kul. Jag såg tre matcher: Finland-Italien (som påstods vara slutsåld men inte var det), samt två matcher i Seinäjoki, det finska sammanbrottet i slutminuterna under Finland-Norge 2-3, en annars välspelad match, och finalen Portugal-Italien, en av de roligaste matcher jag sett live och som Portugal rättvist vann. Hamnade med i hörnet av den ljudligaste, roligaste, mest skönsjungande och färggranna läktarklacken, som ömsom stödde Portugal och ömsom Italien. Inbjudna av UEFA för att skapa stämning. Och vilken stämning, vilken positiv energi. En härlig kväll.
5. Åskvädret samma kväll som U19 finalen. Vi hade sol i Seinäjoki men började höra rapporten om extremt åskväder i bussen hemåt. Vi möttes av ett ofantligt åskväder, efter lång period av extrem hetta och torka. Ungefär sex blixtar i minuten, minst, räknade vi. Inget regn när vi landade på stadion och därifrån i rask promenad - och allt snabbare lunk - hemåt. Regnet började cirka 150 meter hemifrån och de sista 50 metrarna kom det ner ungefär som om någon tömt en balja över mig. Genomblöt, förstås. Men vilket skådespel sen, från vardagsrumsfönstret. Naturens egen magi. Lite som då jag för ett par nätter sedan vaknade mitt i natten, en stjärnklar natt och ställde mig på trappan på sommarstället. Tyst, kolsvart, och en myriad klart lysande stjärnor. Kan det bli vackrare?
onsdag 22 augusti 2018
Tre (fyra) loppisfynd
Hittade tre fina plattor, och alla i toppskick, på loppisen i Smedsby i dag.
1. The Jams debut In The City från 1977. Har den på cd, men det är förstås inte samma sak. Titelspåret är klassiskt, men här finns också bland andra fina balladen Away from the numbers och en småtrevlig cover på Batman theme. Men mest gatusoundet från punkens London 1977. En av låtarna heter talande nog Sounds from the street. Paul Weller är en stor låtsnickrare, i Jam, liksom senare i Style Council och som soloartist.
2. Från samma tidsera och stil kommer också Eddie and the Hot Rods lp Teenage Depression (1976), med ett proto-punkigt sound som ställvis till och med för tankarna till pubrockiga Dr. Feelgood. I like. Eddie & co hade förtjänat större framgångar än de fick. Yes, säger jag, The kids are alright.
3. Tredje lp:n var en uppdatering. Jag har ju Stray Cats legendariska debut-lp från tidigare, men det här exemplaret var i så snyggt skick att jag köpte det. Med fanns också originalinserten, i mycket fint skick. Stray Cats debut är ett av 1980-talets bästa rockabillyalbum, och de är revival-vågens största affischnamn. Runaway Boys, Rock This Town, Stray Cat Strut, My One Desire, och min favorit, Storm The Embassy. För att nämna några kända spår. Rekommenderas.
Alla tre lp:n fann jag vid samma bord. Tre fina album.
Och på tal om gott skick så uppdaterade jag senare också Ugglas 12" maxi-ep med fyra schlagerspår, inklusive Johnny The Rucker och stämningsfulla covern Mälarö kyrka. Konvolutet pryds av en fräck reklamslogan, "Sist i melodifestivalen". Bara det gör ju ep:n oumbärlig.
Epilog: Fullständigt spöregn ikväll, så man "blev ju tvungen" att lyssna lite på fynden.
Nej, det finns nog inget dåligt väder, bara fel kläder, eller brist på alternativ (sysselsättning).
1. The Jams debut In The City från 1977. Har den på cd, men det är förstås inte samma sak. Titelspåret är klassiskt, men här finns också bland andra fina balladen Away from the numbers och en småtrevlig cover på Batman theme. Men mest gatusoundet från punkens London 1977. En av låtarna heter talande nog Sounds from the street. Paul Weller är en stor låtsnickrare, i Jam, liksom senare i Style Council och som soloartist.
2. Från samma tidsera och stil kommer också Eddie and the Hot Rods lp Teenage Depression (1976), med ett proto-punkigt sound som ställvis till och med för tankarna till pubrockiga Dr. Feelgood. I like. Eddie & co hade förtjänat större framgångar än de fick. Yes, säger jag, The kids are alright.
3. Tredje lp:n var en uppdatering. Jag har ju Stray Cats legendariska debut-lp från tidigare, men det här exemplaret var i så snyggt skick att jag köpte det. Med fanns också originalinserten, i mycket fint skick. Stray Cats debut är ett av 1980-talets bästa rockabillyalbum, och de är revival-vågens största affischnamn. Runaway Boys, Rock This Town, Stray Cat Strut, My One Desire, och min favorit, Storm The Embassy. För att nämna några kända spår. Rekommenderas.
Alla tre lp:n fann jag vid samma bord. Tre fina album.
Och på tal om gott skick så uppdaterade jag senare också Ugglas 12" maxi-ep med fyra schlagerspår, inklusive Johnny The Rucker och stämningsfulla covern Mälarö kyrka. Konvolutet pryds av en fräck reklamslogan, "Sist i melodifestivalen". Bara det gör ju ep:n oumbärlig.
Epilog: Fullständigt spöregn ikväll, så man "blev ju tvungen" att lyssna lite på fynden.
Nej, det finns nog inget dåligt väder, bara fel kläder, eller brist på alternativ (sysselsättning).
söndag 19 augusti 2018
Efter Konstens Natt
Konstens natt hölls i Vasa för en dryg vecka sedan, på torsdag.
Varför skriver jag först nu?
Jo, för att årets nyhet var en skivmässa. Och först nu, efter att ha hört igenom mina skivköp, kan jag kommentera dem.
Konstens natt i år var en strålande vacker kväll.
Men samtidigt kändes den tamare än vanligt.
Färre än väntat slöt upp. Och fler än vanligt gick tidigt hem.
Kanske delvis för att staden korkat nog valt att splittra programpunkterna.
Konstens natt är framför allt ett evenemang som ger stadskärnan livskraft och nerv.
För en kväll kan stadskärnan i Vasa bli välbesökt, myllrande av liv.
Medan stadens ledning befann sig ute i förorten, på seminarium.
Befann sig där, då de borde ha beblandat sig med stadsborna och besökarna i stadskärnan.
Det finns ju bara en sådan dag och natt per år, och då borde stadskärnan lyftas fram, mötesplatsen i centrum, den kulturella urbana smältdegeln, för alla, för en kväll.
Men inte i Vasa.
Och i år var det mera avslagen stämning än vanligt och fler som tidigt sökte sig hemåt.
Det har jag fått höra från många håll.
Kanske för att stadsledningen inte prioriterade stadskärnan.
Kanske för att konceptet inte heller har förnyats på många år, det är mest the same same.
Lite som den klassiska tv-sketchen med Grevinnan och betjänten på nyårsafton.
Samma procedur som förra året, samma procedur som alla år.
Fast jag var helt nöjd, för i år fanns det i alla fall en ny programpunkt som jag såg fram emot.
Skivmässa på Konstens natt.
Bara tre försäljare, visserligen, men en bra idé att bygga på. Och till exempel Keltainen Jäänsärkijä var ju på plats, on the road med många backar musik. En klassisk och utmärkt skivaffär, till vardags granne med rockklubben Tavastia i Helsingfors.
Alla försäljare på skivmässan gjorde hyfsat bra affärer, tror jag.
Många intresserade skockades runt skivbackarna, i en stad som annars länge har saknat musikaffärer.
Skivmässor, pop-up och den årliga i januari, samt loppisar är den enda trösten för vinylnördarna.
Och för egen del? Jepp, det blev några fina vinyler på skivmässan. De här:
Gitarrvirtuosen Matti Järvinen, hemma från Vasa, senare bosatt i Kervo, gjorde bara ett enda album. Det hyllades av kritikerna, men blev ingen försäljningsframgång, 1976. Så Järvinen tackade för sig och blev en legend. Matin levy finns numera i en fräsch nyutgåva, som på en bonus-lp inkluderar de spår som skulle ha ingått på hans planerade andra lp, men som aldrig gavs ut. Med finns också en 7" single, med demoversioner av två låtar som ingick i orginalalbumet. Järvinen tog själv aktivt del i nyutgivningen, och med Matin levy följer även ett snyggt texthäfte. Originalet kan idag kosta uppemot 200 euro, en riktig raritet, medan den här prisvärda nyutgåvan bara kostar dryga 30-lappen. Ett fynd.
Låten 747 är en av mina absoluta Kent-favoriter. Precis som Isola är mitt kentska favorit-album. Den här snygga singeln, för den brittiska marknaden, gavs bara ut i 1000 ex och inkluderar på B-sidan en underbar liveversion (i studio) av Unprofessional (den engelska versionen av Oprofessionell). A-sidan är den förkortade radioversionen av 747, också på engelska. Konvolutet öppnar sig som gatefold, med en snygg livebild av bandet. En utmärkt single, och inte alldeles lätt att få tag i.
Jag har förstås både originalalbumen och de officiella Kraftwerkboxarna, med engelska och tyska versioner av de klassiska albumen, men jag har aldrig förstått varför Ralf Hütter & co inte bjöd på några alternativa spår, remixar och udda inspelningar i boxarna, utan bara på albumen.
Eller bara och bara, förresten, albumen är ju ikoniska klassiker. Men de kunde gärna ha inkluderat en extraplatta med coola bonusspår, eller ens några singel-versioner och b-sidor. På Konstens natt såg jag nu tre tämligen nyutgivna samlingsalbum med många versioner som inte gavs ut på albumen, till exempel intressanta franska, spanska och japanska versioner, remixar och 12"-versioner. Snygga konvolut, dessutom, och två av plattorna kom med färgade vinyler (mossgrön respektive röd).
Desco har gett ut en hel del tungt malande funk och soul, både av enskilda band och i några tungt malande samlingsvolymer. Ett av Desco-banden som fått rumpor att svänga i takt genom åren är The Sugarman 3. Deras lp Soul Donkey hittade jag i förseglat skick, i äkta mint-skick, alltså. Ett fynd.
Inhemska Tinnis lp Lentoon har jag faktiskt inte sett tidigare, men jag har inte precis letat efter den heller. Jag gillar verkligen Bussilla Turkuun, som finns med på lp:n. Tinnis bästa spår, vågar jag påstå. Titelspåret är i sin tur en cover av The Motors klassiska Airport. Inte så illa den heller. Tinni gör dessutom strålande covers på finska av tre Ted Gärdestad-låtar. En positiv överraskning. Albumet som helhet håller bra för många genomlyssning(ar).
Köpte också soundtracket till den urbanromantiska filmen Singles på vinyl. en film som handlar om några unga vuxnas vardag i Seattle vid tidpunkten då den lokala musikscenen exploderade och grungebanden gjorde Seattle till en världsangelägenhet. The Seattle Sound sätter tonen för filmen och soundtracket ger en fin överblick av scenen ungefär vid Seattlesoundets och grungens år noll. En generationsfilm och ett soundtrack för den generationen. I praktiken är alla tunga Seattle-band utom Nirvana representerade. I denna 25-årsjubilerande utgåva ingår även en cd med 18 tidigare outgivna låtar och versioner. Tack för det. Det enda jag saknar är lite Nirvana, eller mycket.
Som helhet ändå en fin överblick av 1990-talets musikaliska megatrend, och ett stort ögonblick i populärmusikens historia.
Ganska bra saldo, alltså, på en skivmässa med tre stånd.
Och jag hoppas, förstås, på en större mässa nästa Konstens natt.
Varför skriver jag först nu?
Jo, för att årets nyhet var en skivmässa. Och först nu, efter att ha hört igenom mina skivköp, kan jag kommentera dem.
Konstens natt i år var en strålande vacker kväll.
Men samtidigt kändes den tamare än vanligt.
Färre än väntat slöt upp. Och fler än vanligt gick tidigt hem.
Kanske delvis för att staden korkat nog valt att splittra programpunkterna.
Konstens natt är framför allt ett evenemang som ger stadskärnan livskraft och nerv.
För en kväll kan stadskärnan i Vasa bli välbesökt, myllrande av liv.
Medan stadens ledning befann sig ute i förorten, på seminarium.
Befann sig där, då de borde ha beblandat sig med stadsborna och besökarna i stadskärnan.
Det finns ju bara en sådan dag och natt per år, och då borde stadskärnan lyftas fram, mötesplatsen i centrum, den kulturella urbana smältdegeln, för alla, för en kväll.
Men inte i Vasa.
Och i år var det mera avslagen stämning än vanligt och fler som tidigt sökte sig hemåt.
Det har jag fått höra från många håll.
Kanske för att stadsledningen inte prioriterade stadskärnan.
Kanske för att konceptet inte heller har förnyats på många år, det är mest the same same.
Lite som den klassiska tv-sketchen med Grevinnan och betjänten på nyårsafton.
Samma procedur som förra året, samma procedur som alla år.
Fast jag var helt nöjd, för i år fanns det i alla fall en ny programpunkt som jag såg fram emot.
Skivmässa på Konstens natt.
Bara tre försäljare, visserligen, men en bra idé att bygga på. Och till exempel Keltainen Jäänsärkijä var ju på plats, on the road med många backar musik. En klassisk och utmärkt skivaffär, till vardags granne med rockklubben Tavastia i Helsingfors.
Alla försäljare på skivmässan gjorde hyfsat bra affärer, tror jag.
Många intresserade skockades runt skivbackarna, i en stad som annars länge har saknat musikaffärer.
Skivmässor, pop-up och den årliga i januari, samt loppisar är den enda trösten för vinylnördarna.
Och för egen del? Jepp, det blev några fina vinyler på skivmässan. De här:
Gitarrvirtuosen Matti Järvinen, hemma från Vasa, senare bosatt i Kervo, gjorde bara ett enda album. Det hyllades av kritikerna, men blev ingen försäljningsframgång, 1976. Så Järvinen tackade för sig och blev en legend. Matin levy finns numera i en fräsch nyutgåva, som på en bonus-lp inkluderar de spår som skulle ha ingått på hans planerade andra lp, men som aldrig gavs ut. Med finns också en 7" single, med demoversioner av två låtar som ingick i orginalalbumet. Järvinen tog själv aktivt del i nyutgivningen, och med Matin levy följer även ett snyggt texthäfte. Originalet kan idag kosta uppemot 200 euro, en riktig raritet, medan den här prisvärda nyutgåvan bara kostar dryga 30-lappen. Ett fynd.
Bruce Springsteens Winterland Night 1978 gavs ut i tre volymer (sammanlagt 5 LP), en vinylutgåva av den klassiska radioinspelningen från San Fransisco under Bossens legendariska turné 1978. Det finns mycket att bita i här, och ljudbilden är överlag bra. Radiosnacket har lämnats kvar, så man får känslan av radioutsändning, och det enda som stör är att man på grund av radiosnacket tydligen missade ett par sekunder av starten på avslutande Quarter To Three. Oförlåtligt, förstås, men överkomligt om än lite synd, särskilt då låten växer ut till en majestätisk och frenetisk avslutning. En av höjdpunkterna på Winterland-inspelningen. Men definitivt inte den enda.
Låten 747 är en av mina absoluta Kent-favoriter. Precis som Isola är mitt kentska favorit-album. Den här snygga singeln, för den brittiska marknaden, gavs bara ut i 1000 ex och inkluderar på B-sidan en underbar liveversion (i studio) av Unprofessional (den engelska versionen av Oprofessionell). A-sidan är den förkortade radioversionen av 747, också på engelska. Konvolutet öppnar sig som gatefold, med en snygg livebild av bandet. En utmärkt single, och inte alldeles lätt att få tag i.
Jag har förstås både originalalbumen och de officiella Kraftwerkboxarna, med engelska och tyska versioner av de klassiska albumen, men jag har aldrig förstått varför Ralf Hütter & co inte bjöd på några alternativa spår, remixar och udda inspelningar i boxarna, utan bara på albumen.
Eller bara och bara, förresten, albumen är ju ikoniska klassiker. Men de kunde gärna ha inkluderat en extraplatta med coola bonusspår, eller ens några singel-versioner och b-sidor. På Konstens natt såg jag nu tre tämligen nyutgivna samlingsalbum med många versioner som inte gavs ut på albumen, till exempel intressanta franska, spanska och japanska versioner, remixar och 12"-versioner. Snygga konvolut, dessutom, och två av plattorna kom med färgade vinyler (mossgrön respektive röd).
Desco har gett ut en hel del tungt malande funk och soul, både av enskilda band och i några tungt malande samlingsvolymer. Ett av Desco-banden som fått rumpor att svänga i takt genom åren är The Sugarman 3. Deras lp Soul Donkey hittade jag i förseglat skick, i äkta mint-skick, alltså. Ett fynd.
Inhemska Tinnis lp Lentoon har jag faktiskt inte sett tidigare, men jag har inte precis letat efter den heller. Jag gillar verkligen Bussilla Turkuun, som finns med på lp:n. Tinnis bästa spår, vågar jag påstå. Titelspåret är i sin tur en cover av The Motors klassiska Airport. Inte så illa den heller. Tinni gör dessutom strålande covers på finska av tre Ted Gärdestad-låtar. En positiv överraskning. Albumet som helhet håller bra för många genomlyssning(ar).
Köpte också soundtracket till den urbanromantiska filmen Singles på vinyl. en film som handlar om några unga vuxnas vardag i Seattle vid tidpunkten då den lokala musikscenen exploderade och grungebanden gjorde Seattle till en världsangelägenhet. The Seattle Sound sätter tonen för filmen och soundtracket ger en fin överblick av scenen ungefär vid Seattlesoundets och grungens år noll. En generationsfilm och ett soundtrack för den generationen. I praktiken är alla tunga Seattle-band utom Nirvana representerade. I denna 25-årsjubilerande utgåva ingår även en cd med 18 tidigare outgivna låtar och versioner. Tack för det. Det enda jag saknar är lite Nirvana, eller mycket.
Som helhet ändå en fin överblick av 1990-talets musikaliska megatrend, och ett stort ögonblick i populärmusikens historia.
Ganska bra saldo, alltså, på en skivmässa med tre stånd.
Och jag hoppas, förstås, på en större mässa nästa Konstens natt.
Äldst i Norden, minst
Hört talas om Burmans musik?
Enligt innehavaren den äldsta skivbutiken i Norden.
Sedan 1910 har Burmans, utan uppehåll, sålt musik, berättade innehavaren.
Respekt.
Och utan tvivel nestor i skivaffärsvärlden i Sverige, Norden, ja sannolikt i en ännu vidare krets.
Det är kanske därför butiken ännu finns kvar på en så högattraktiv plats, på gågatan mitt i Umeå centrum.
Burmans är det svårt att orientera sig i, och trångt, men med lite tålamod hittar man alltid något fynd.
Vid förra besöket några eftertraktade svenska proggklassiker.
Denna gång lite blandad kompott. Den dyraste av intresse köpte jag inte, men det blev till exempel en japansk pressning av Boppers fan-pix, nästan i mint-skick. Likaså en väldigt snygg Contact-lp, Utmarker, nästan som ny. Hittade också ett par intressanta tolvor (12"-maxisinglar).
Ensamma Hjärtans lp Live, inspelad i Norge, får bli en överraskning. Förhoppningsvis god.
Och jag har förstås också hunnit ångra att jag inte köpte den där dyrare skivan. Som kanske ändå inte var alltför dyr.
C'est la vie.
Enligt innehavaren den äldsta skivbutiken i Norden.
Sedan 1910 har Burmans, utan uppehåll, sålt musik, berättade innehavaren.
Respekt.
Och utan tvivel nestor i skivaffärsvärlden i Sverige, Norden, ja sannolikt i en ännu vidare krets.
Det är kanske därför butiken ännu finns kvar på en så högattraktiv plats, på gågatan mitt i Umeå centrum.
Burmans är det svårt att orientera sig i, och trångt, men med lite tålamod hittar man alltid något fynd.
Vid förra besöket några eftertraktade svenska proggklassiker.
Denna gång lite blandad kompott. Den dyraste av intresse köpte jag inte, men det blev till exempel en japansk pressning av Boppers fan-pix, nästan i mint-skick. Likaså en väldigt snygg Contact-lp, Utmarker, nästan som ny. Hittade också ett par intressanta tolvor (12"-maxisinglar).
Ensamma Hjärtans lp Live, inspelad i Norge, får bli en överraskning. Förhoppningsvis god.
Och jag har förstås också hunnit ångra att jag inte köpte den där dyrare skivan. Som kanske ändå inte var alltför dyr.
C'est la vie.
Winnerbäck tog Umeå med storm
Lars Winnerbäck avslutade sin spelning i Umeå igår med Du hade tid.
Klassikern där han i texten sjunger om att han tog dem (publiken) med storm ikväll.
Och det gjorde han, bokstavligen.
Regnet öste ner över Hedlundadungen igår, under precis hela spelningen, utan avbrott.
Över ett hav av människor i blå, svarta, gula, röda regnrockar och regnponchos.
Den blötaste konsert jag någonsin upplevt.
Det kunde ha blivit en katastrof, en mardröm.
Men det blev det aldrig.
Lars Winnerbäck och bandet levererade.
Ibland glömde man helt bort att det regnade.
Regn? So what.
Så bra var det.
Jag såg Lasse live för fjärde gången, två gånger tidigare med suveräna Hovet i Stockholm, en gång akustiskt i Vasa, och igår i Umeå.
Betänker man förutsättningarna (läs: vädret), var gårdagen kanske den bästa.
Hovet är förstås det klassiska Winnerbäckbandet, det bästa, men frågan är om han någonsin har kompats av en bättre rytmsektion (bas, trummor).
Tror faktiskt inte det.
Hela bandet är bra och förtjänar beröm, men rytmsektionen... wow, vilket enormt tryck.
Låtlistan att ösa ur är lång och igår bjöd LW på en härlig kompott av gamla klassiker, nya favoriter och några överraskningar. För dig avslutades starkt och med större intensitet och tyngd än jag tidigare hört. Hosianna, duetten med Maria Andersson från Sahara Hotnights på videoscreen, framförd i en läcker version med snygga videoklipp från Stockholm i bakgrunden. Videon och livebandet funkar bra ihop. Inte minst i en stark och varm version av självbiografiska Söndermarken. En av höjdpunkterna igår.
Förartisten Melissa Horn gjorde ett högt uppskattat eget set och fick förstås också en kort spot i LW:s set, finstämda duetten Som jag hade dig förut.
Kom ihåg mig och Jag får liksom ingen ordning hörde till kvällens adrenalinstänkare och pulshöjare. Och att börja setet med En tätort på en slätt kändes förstås helt rätt.
Lars Winnerbäck sa från scenen att han aldrig kommer att glömma gårdagens spelning.
Det kan jag tro.
Om så bara för vädret, som garanterat gjorde honom och bandet absolut dyblöta när regnet piskade ner och blåste in över scenen, trots att de stod under tak.
Men vädret påverkade aldrig kvaliteten på spelningen, eller ens stämningen i publiken.
Ibland stärkte de strålkastarupplysta regnsjoken upplevelsen, som stämningsframkallande 3D-effekter.
Det var effektivt, suggestivt snyggt, oplanerat coolt.
Alla blev förstås dyblöta, dyngsura, av regnet.
men jag såg ingen sur min efter konserten. Inte en enda.
Det här var konserten som inte regnade bort.
Klockrent, Lasse.
Umeå blev ett segertåg.
Som i Du hade tid.
Svar: ja.
Ni tog Umeå med storm igår.
Bokstavligen.
måndag 19 februari 2018
Where's The Revolution?
Depeche Mode i Helsingfors igår.
Magiskt.
Going Backwards som första spår,
sätter tonen,
påminner om den absurda värld vi lever i.
Just nu, i vår tid.
Spirit.
Ett politiskt statement.
Av ett engagerat depeche mode.
Det första öppet politiska albumet sedan Construction Time Again 1983.
Och höjdpunkten därför, i ett set med gamla storfavoriter, några mera udda spår för finsmakarna och de nya Spirit-låtarna, förstås en politisk urladdning som knöt samman 2018 med 1984.
Where's The Revolution,
med sin dagsfärska aktualitet,
i en värld av trumpar, sipilär och alla demokratins fiender,
och Everything Counts.
Fatta, Everything Counts.
Min all time-depeche favorit. Ända sedan jag köpte Construction Time Again 1983.
Det första, och största, albumet i min depechebok.
Och tredje gången gillt, efter att ha sett depeche tidigare på 86-98 tour och Exciter-tour,
och tredje gången dessutom i Helsingfors,
fick jag äntligen höra Everything Counts live.
Un-fakkin-believable.
I dig.
Och resten gick som på räls, med pärlor all the way, It's No Good, World In Your Eyes, Walking In Your Shoes, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again....
Perfekt hade konserten varit om Martin Gore också hade sjungit ett av sina allra bästa bravurnummer, som Somebody eller A Question of Lust,
men nästan perfekt är ju faktiskt "good enough".
Allt gott tar någon gång slut, i går med Personal Jesus som final.
"Reach out and touch faith".
En cool final på en långhelg som började med Kraftwerk live i Finlandiahuset.
Mera 3D multimediashow än konsert, kanske.
Men en upplevelse, stor.
Har sett dem en gång tidigare,
då Florian Schneider var med,
och robotarna framträdde solo under The Robots.
Nu fick vi 3D-glasögon, och 3D-show.
Tysk minimalism och perfektionism.
Die Mensch-Machine Kraftwerk.
Så otroligt mycket före sin tid under glansåren 1974-1981 att de fortfarande,
och alltid,
förblir relevanta.
Den moderna musikens - och musikhistoriens - sanna gigiganter.
Computer World, minsann.
Som gymnasisten i mig skulle ha sagt:
Synthen lever.
30+ år senare.
Magiskt.
Going Backwards som första spår,
sätter tonen,
påminner om den absurda värld vi lever i.
Just nu, i vår tid.
Spirit.
Ett politiskt statement.
Av ett engagerat depeche mode.
Det första öppet politiska albumet sedan Construction Time Again 1983.
Och höjdpunkten därför, i ett set med gamla storfavoriter, några mera udda spår för finsmakarna och de nya Spirit-låtarna, förstås en politisk urladdning som knöt samman 2018 med 1984.
Where's The Revolution,
med sin dagsfärska aktualitet,
i en värld av trumpar, sipilär och alla demokratins fiender,
och Everything Counts.
Fatta, Everything Counts.
Min all time-depeche favorit. Ända sedan jag köpte Construction Time Again 1983.
Det första, och största, albumet i min depechebok.
Och tredje gången gillt, efter att ha sett depeche tidigare på 86-98 tour och Exciter-tour,
och tredje gången dessutom i Helsingfors,
fick jag äntligen höra Everything Counts live.
Un-fakkin-believable.
I dig.
Och resten gick som på räls, med pärlor all the way, It's No Good, World In Your Eyes, Walking In Your Shoes, Enjoy The Silence, Never Let Me Down Again....
Perfekt hade konserten varit om Martin Gore också hade sjungit ett av sina allra bästa bravurnummer, som Somebody eller A Question of Lust,
men nästan perfekt är ju faktiskt "good enough".
Allt gott tar någon gång slut, i går med Personal Jesus som final.
"Reach out and touch faith".
En cool final på en långhelg som började med Kraftwerk live i Finlandiahuset.
Mera 3D multimediashow än konsert, kanske.
Men en upplevelse, stor.
Har sett dem en gång tidigare,
då Florian Schneider var med,
och robotarna framträdde solo under The Robots.
Nu fick vi 3D-glasögon, och 3D-show.
Tysk minimalism och perfektionism.
Die Mensch-Machine Kraftwerk.
Så otroligt mycket före sin tid under glansåren 1974-1981 att de fortfarande,
och alltid,
förblir relevanta.
Den moderna musikens - och musikhistoriens - sanna gigiganter.
Computer World, minsann.
Som gymnasisten i mig skulle ha sagt:
Synthen lever.
30+ år senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)