Happy New Year playlist

Här är en improviserad playlist för nyårsfesten,
riktad till alla mina vänner - och läsare.
Här en härlig blandning rumpsväng för dansgolvet, kryddad med musikaliska minnen av några stora artister som lämnat oss 2019.
Gott Nytt År 2020!
Onnellista Uutta Vuotta 2020!
Happy New Year 2020!
Gutes Neues Jahr 2020!

Ripping Up The Industry Pt 1 (12”B)//Black Radical
Hypnotize (feat. 2Pac)/Snoop Doggy Dog
Coldcut’s Chrismas Break (12”)/Coldcut
A New England (Peel Session 1984)/Billy Bragg
Take On Me ( Unplugged Live)/A-Ha
Take On Me/Weezer
Bunterepublik Deutschland (feat. Gentleman, Wirtz & Feddersen) (Live aus Leipzig)/Udo Lindenberg
The Passenger (llllloco-motion Mix) (12”)/Siouxie & The Banshees
Tear It Up (Live 1980)/The Cramps
1999 ( Full Lenght Version)(12”)/Prince
Walk On The Wild Side/Lou Reed
It Must Have Been Love (12”)/Roxette
Starman/David Bowie
Musique Non Stop (12”)/Kraftwerk
Hit The North pt 3 (12”B)/The Fall
Offshore Banking Business (Live 1980)/The Members
Echohäuser (7”)/The Good, The Bad and The Ugly
Reeperbahn 2011 (What It's Like) /Udo Lindenberg feat. Jan Delay
Naked City (7”B)/Kiss
Soulsville/Isaac Hayes
Love & Understanding (Come Together) (12”)/Kool & The Gang
A Question Of Lust (Special Flood Remix) (12”)/Depeche Mode
Fade To Grey (Live)/Midge Ure
New Years Day (Special US Remix) (12”B)/U2
Down Under/Men At Work
Oblivious/Aztec Camera
Der F.C. St. Pauli (das ist unsere Mannschaft) (7”)/Munster’s Old Merry Jazzband
Das Herz von St. Pauli/Phantastix & Elf
Vaasalaiset On.../Klamydia
Zusammen (feat. Clueso)/Die Fantastischen Vier
Kling Glöckchen (7”B)/Panik Lindi
Horizont (Live aus Leipzig 2017)/Udo Lindenberg
Last Train To London (Live)/Jeff Lynne’s ELO
Galactic Funk - Main Theme from Star Wars (Original Extended Remix) (12”)/Funk Invaders

Auf Wiedersehen, Hamburg

All good things ends too.
Have had a marvelous time in the friendly city Hamburg.
Thanks all German and International friends and colleagues for enrichening my stay.
Vielen dank, liebe Freunden.
We keep in touch, this is no farewell, only until next time!
Nio månader har gått väldigt fort, men jag känner också att jag känner Hamburg nu.
Även om några viktiga platser blev osedda och några upplevelser oupplevda.
Men det betyder ju bara att jag måste, vill, bör återvända.
Sommartid eller vacker vårtid, helst, november/december-regn är inte riktigt min grej.
Men staden, och dess coola, chilla, tempo och intressanta stadsdelar, det är min grej.
Sternschantze, St Pauli, Hafen City, Rothenbaum, Ottensen...
det finns gott om spännande kontraster.
Stämningsfulla julmarknader fyller december med ljus.
Och jag hann se St Pauli vinna en match på Millerntor.
Nu blir det Sport och ishockey istället, också de har nu börjat hitta vinnarformen.
See you soon, Hamburg.
Bis gleich, Hamburg.

Midge Ure rockar!

Fullt ös på Grunspan ikväll.
Fullt godkänt av Midge Ure och bandet.
Ja, bättre än så. Skitbra, på ren rikssvenska.
Ure började med låtar av Visage, så Fade to Grey var förstås en tidig höjdare.
Men det var förstås hela klassiker-albumet Vienna vi väntade på.
En helt otrolig spelning där och då. Alla spår satt utmärkt.
Likaså en sällan spelad singel b-sida följd av Dancing with tears in my eyes.
Och sedan extranumren, The Voice och Hymn.
Svettigt, svettigt.
Det var många lyckliga konsertbesökare efteråt.
En fullträff.
Före spelningen köpte jag en signerad live-lp och en live-dvd.
Och tur var väl det.
Kön var betydligt längre efter konserten än före.

Inför Midge Ure och Vienna

På Grunspan, känd rockklubb på Grosse Freiheit i St Pauli.
Ikväll Midge Ure, Ultravox-sångaren, som lirar hela klassiker-albumet Vienna.
Plus andra pärlor från cirka 1980.
Jag köpte biljett redan i somras. Och då fanns bara en handfull kvar.
Så, jag har väntat en god stund på den här kvällen.
Ultravox var ett strålande band, jag hade helst sett dem, återförenade.
Men Midge var rösten, och har också gjort en del bra solomaterial, särskilt på If I Was.
Köpte en signad live-lp och en dvd.
Koserten, då?
Rapporterar efteråt

Julmarknad(er) i Lybeck

Gamla Hansastaden Lybeck har en vacker gammal stadskärna, som blir en underbar fond till julmarknaderna som fyller hela gamla stan. Olika tematiska julmarknader och lite för var och en.
Stämningsfullt, minst sagt, i går kväll.
Eller vad sägs?

Skivmässa i Mensa

Höstens stora skivmässa i Hamburg.
Studentrestaurangen Mensa fick idag ge utrymme åt tiotals skivförsäljare.

Brett utbud, men framför allt fina fynd.

Depeche Mode-experten jag mötte på sommar-mässan var med igen.

Med det bredaste utbud Depeche-produkter jag hittills sett.

Hittade på annat håll lite fler Depeche-produkter, singlar i röd vinyl, par Kraftwerk-singlar och den hyfsat svåråtkomliga internationella Hurriganes-samlingen, Hurrigane by the Hurriganes.

Depeche-försäljaren var dock i egen klass med utbudet, Enjoy the silence-maxin med gul vinyl och andra mixar kom med hem. Liksom några fina live-rariteter. Otroligt nog kom han ihåg mig från i somras, och kunde exakt nämna vad jag köpte då. Grymt.

Mycket nöjd.

Sitter nu i tåget till Lybeck, på väg att besöka en kollega, kolla in ett par välsorterade skivaffärer och besöka stadens berömda julmarknad.
Var i tisdags i Bremen, de fyra musikanternas hemstad. Också en fin och trevlig stad. Med mycket bra skivaffärer i Viertel. Och en trevlig julmarknad nere vid Weser.

Norra Tyskland kan det här med julmarknader!

Julmarknader i Hamburg

Santa Pauli julmarknad i St Pauli

Tretton separata julmarknader, sägs det.
Minst.
Hamburg är en trevlig stad före jul.
Trots alla höstregn.
St Pauli, Ottensen, kanske Jungfernstieg. Det är väl de bästa.
Dem har jag besökt.
Med St Pauli som etta.
Den enda jag har återbesökt.
Rothenbaums är liten men ser både mysig och ihopträngd ut på Allendeplatz.
Rika Blankenese har en ännu mindre julmarknad, som var folktom och trist då jag såg den, i spöregn.
Vädret gav inga pluspoäng precis.
De pittoreska, imponerande strandtrapporna ner till Elbes strand är mera än väl värda ett besök i Blankenese.
Men julmarknaden...
Nej, väljer man en julmarknad i Hamburg bör det bli ett besök på Spielbudenplatz, i St Pauli.
Lördag kväll var det knökfullt.
Halva stan verkar ha sökt sig dit, den coolare delen.
Lite för mycket folk, för trångt, men hög stämning.
Och ståndet som representerar Udos Panik City står för årets gluhwein;
en Sonderzug zu Pankow, döpt efter Udo Lindenbergs stora hit,
Gluhwein spetsat med Jägermeister.

Glühwein a la Udo. Filmsnutten nedan visar en lugn vardagskväll. Fredag-lördag är det mycket mera folk, stor trängsel, varm atmosfär.

Who? The Who

De återstående medlemmarna i The Who har gett ut ett nytt album.
Inget fel på det.
Men för mig är The Who framför allt Mod culture, Tommy, 1960-tal. Soundtrack för modsen på Brighton Beach, de fanns där ännu sommaren 1984. Under mina tre första veckor i England.
Som reliker från en annan tid, en annan generation.
Senaste numret av tyska Rolling Stone inkluderar The Who's mest odödliga hit, som en 7" single i vit vinyl.
Tänker förstås på My Generation, generationsropet från 60-talet.
Deras generation. Inte min.
Men ändå ett starkt statement:
My Generation.
På vit vinyl.
Numret innehåller dessutom en hyfsat bra bland-cd och ett vykort på Leonard Cohen.
Men framför allt My Generation.
Som ännu håller, för fler än en generation.

Spirits In The Forest - Depeche Mode på bio

Premiär i kväll på Depeche Mode-filmen Spirit in the Forest på Cinemaxx i Hamburg.
950 personer i biosalongen.
Före filmen slängdes några planscher ut till publiken och biljetter till ett Depeche Mode-party i januari lottades ut. Stämningen var, minst sagt, förväntansfull.
Filmen berättar om sex Depeche-fans och deras liv, hemma från bl.a. Mongoliet, Rumänien, Brasilien och USA. Livsberättelser inklippta mellan liveklipp från de två avskedskonserterna på Spirit-turnen 2018, bägge i Berlin.
Kanske THE Depeche Mode city i världen.
Liveklippen är i alla fall fantastiska. Och kamera-arbetet likaså. Ikoniska bilder.
Hoppas blueray-versionen senare har både filmen och hela konserten.
Det här är en konsert jag gärna vill se.
Jag såg själv Depeche på Spirit-turnen, i Helsingfors.
En suverän spelning. De är ett band i absolut toppform, så filmen kommer lägligt. De kan knappast bli större än så här.
Ett globalt världsband. Och nu med en film som ska bevisa det.
Själva filmen är bra, och konceptet funkar, eftersom de olika fansen är intressanta personer, förenade i kärleken till Depeche.
Ibland blir fan-skapet nästan väl sakralt,
DM är populärkulturella ikoner,
husgudar för många,
inspirationskällor för miljoner.
Globala, på riktigt.
Och det medför också ett stort ansvar,
när kanske hundra miljoner lyssnar.
950 bara i en biosalong. I Hamburg.
Men Depeche har också tagit ställning,
med Spirit, med Where’s the Revolution och Going Backwards,
i intervjuer och med symboler.
I den här filmen syns bandet bara på scenen, inga intervjuer,
inget bakom scenen-stuff.
Filmen handlar om fansen.
De som ser upp till bandet. Och som här också tillsammans ser upp på bandet (på scenen).
DM själva är uppenbart glada att stå på scenen i Berlin.
Men här förblir de ouppnåeliga, ikoner, gudar.
Fansens värld är en, nedanför scenen,
DM:s värld en annan, mitt i strålkastarskenet.
Vi tittare får aldrig se dem mötas. Vi kan anta att de sex fansen har träffat Martin, Andy och Dave.
Men vi vet det inte efter att ha sett den här filmen.
På scen framstår DM som professionella och sympatiska,
så vi tror, och hoppas, att de har träffats.
Bandet skapar, tillsammans med fansen, en filmad konsertkväll värd att minnas.
Och de sex fansen har sex egna, unika storyn att berätta.
Det här är en film som förtjänar att ses.
Trots priset, 15 euro.
Se den helst där det är bra ljud- och bildkvalitet.
Musiken och de ikoniska kameravinklarna förtjänar det.

Parasite och Molenbeek - Bilder från baksidan

Samhällskritikisk film är på stark frammarsch, för den som vill och förmår se.
I vårt nuvarande världspolitiska klimat, där demokratiska värderingar och objektiva sanningar inte längre tillmäts det värde de förtjänar och där noblesse obligue (egentligen adelskap förpliktar i l'ancient regime, men som i dag kunde översättas till elitskap förpliktar) blivit oförståeligt för vår tids ekonomiska och politiska elit, växer också kritiken inom populärkulturen, som ju skildrar vår nutid och dess värderingar.
Parasite och Die Götter von Molenbeek beskriver på olika sätt vår nutid och dess baksidor. Men från olika synvinklar, den ena fiktivt om de mycket verkliga och extrema inkomstskillnaderna i dagens Sydkorea, den andra dokumentärt om två pojkars vänskap i en utsatt stadsdel i Bryssel där frontlinjen i första hand är religiös och där vardagen upprörs av ett terrordåd.
Die Götter von Molenbeek handlar om sexårige Aatos, med finsk mor, och bästa vännen, marockanske Amine. Filmen handlar om deras vänskap i ett samhälle präglat av religiösa motsättningar, där de två vännerna lillgammalt brottas med religiositet och gudssyn, färgade av respektive tro, och hur deras vänskap, och familjernas, övervinner samhällets djupa klyftor och skillnader mellan religiösa övertygelser och den tillfälliga militarisering av omgivningen som följer på ett avskyvärt terrordåd.
Filmen är gjord av finska regissören Reetta Huhtanen, och hennes systerson är Aatos. Jag såg filmen på Abaton och Reetta Huhtanen, Aatos och hans mamma var där och berättade om filmen. Så, jag talade lite med dem efteråt och fick ta en selfie med de tre och jag som minne.
En bra och tänkvärd film.
Parasite såg jag veckan innan. Den har fått mycket uppmärksamhet, bl.a. en stort uppslagen recension i New York Times. Med all rätt. Parasite är den senaste i raden av samhällskritiska och utmärkta sydkoreanska filmer. Jag såg den dubbad till tyska och i år har jag sett två dubbade filmer på bio, båda slumpvis sydkoreanska.

Parasite är den senaste sydkoreanska filmen som kommenterar den ökande extrema ojämlikheten i samhället och som dessutom ger vassa passningar till de hutlösa korruptionsskandaler som skakat den politiska överklassen i Sydkorea. Elitens betygsfusk för att hjälpa bättre familjers sämre presterande och mindre kompetenta barn i karriären har gjort Sydkorea ursinnigt.

Parasite har också med det på ett hörn. Men framför allt handlar filmen om de två extrema världar och den stigande hopplöshet som drabbar den sämre lottade sidan.

Ja, det här är ett genomgående tema i hela världen i dag, där den högsta en-procenten äger en större andel av världens tillgångar än vad någonsin den franska aristokratin ägde före franska revolutionen. Joker häromveckan var en annan aktuell samhällskommentar. Das Kapital in the 21st Century, dokumentären, en annan påminnelse på bioduken om ojämlikhet. Såg också Citizen Jane, filmen om Jane Jacobs, som visar att de små ändå kan vinna mot Goliat, åtminstone temporärt. Citizen Jane såg jag på dvd. I filmen framträder bland andra en vän och kollega till Jane Jacobs, med en stor dekal på skjortbröstet: Tax The Rich. Och det är väl där vi borde börja. Nu.

Historien är inte slut. Och alla, inklusive Francis Fukuyama själv, vet att Francis Fukuyama hade fel. Historien tog inte slut 1989. 

En annan värld är möjlig.  

Filmen Paradise slutar blodigt. Till slut får underdoggarna helt enkelt nog.

Men i verkligheten är det mycket bättre att börja vända trenden istället. På fredlig väg.

Dystopisk Joker

Såg filmen Joker i söndags, med en strålande Joaquin Phoenix i huvudrollen. 

Mörk, dyster, dystopisk skildring av hur en svårt prövad man småningom utvecklas till ärkeskurken och psykopaten Jokern, en av Batmans största fiender. Men här är Bruce Wayne (Batman) bara barnet och filmen handlar om Jokerns liv före Batman och hans omvandling från Arthur Fleck till Jokern. Det är en mycket dystopisk framtidsskildring i fiktiva Gotham, men den känns också alltför mycket som en realtidskommentar till vår tids dysfunktionella samhällsklimat med extrema inkomstskillnader, nedbantad välfärd, våldsdrivande hopplöshet, fake news-politiker och ökande extremism. Det är tyvärr lätt att tänka sig en Jokern i en värld med skolskjutningar, neofascister, terroristbrott, korrupta , narcissistiska och diktatoriska politiska ledare och ett överallt hårdnande samhällsklimat. Tragiskt. 

Men därmed är Jokern också en aktuell kommentar till vår tid och vad som sker i våra samhällen. Historien om Jokern är djupt tragisk ur ett mänskligt perspektiv och vi får följa en trasig människas väg mot personlig undergång, från bitterhet över ett hårdnande samhälle till den iskalla skrupellöse Jokern. Filmen har ett starkt mänskligt perspektiv, för många gånger under den omvandlingen hade utgången kunnat bli en annan, om samhället erbjudit mera stöd, bättre vård, bättre sociala strukturer, mindre personlig misär och större empati. 

Det är en varningssignal till den nedmontering av civilsamhället och välfärden som pågår för närvarande. Jokrar skjuter redan vilt omkring sig i världen, och det är politiska val som har skapat grogrund för det samhällsklimat som präglar vår nutid.

Vänd trenden.

Och börja gärna med att ge Nobels fredspris till Greta Thunberg. 

En liten flicka med stor röst, som talar för en ny generation, och som inte tvekar att säga åt världens ledare att de borde skämmas över att inte vilja lösa vår tids stora utmaning. De kunde också skämmas för att de skapat ett samhällsklimat där skolskjutningar och andra vansinnesdåd och krigshandlingar fortsätter, runt om i världen. 

Som Greta skulle säga, och hon är här ett föredöme för oss alla, ni borde skämmas.

Det behövs fler greta thunbergar i vår värld, också med lika stort socialt samvete som Thunberg har ekologiskt samvete. Greta är helt enkelt rätt person på rätt plats i rätt tid. 

Ibland koncentrerar sig historien i enskilda personer, och de blir globala symboler för att de svarar på uppdämda behov och en social beställning. Andra kan ha tänkt och gjort liknande gärningar, men det var här och nu en ensam flickas initiativ blev en global rörelse.

Nobels fredspris till Greta Thunberg. 

Och se gärna Joker på bio. Visuellt gör den sig bäst på storbildsskärm. Och den väcker många tankar att diskutera, så se den gärna med en vän. Det gjorde jag också.

Panik City

Den som vill besöka ett lite annorlunda "museum" kan åka till St. Paulis Spielbudenplatz vid Reeperbahn och besöka Udo Lindenbergs Panik City. 

Hamburg-ikonen Udo Lindenbergs interaktiva museum.

Besökarna får en 90 minuters guidad rundtur med olika underhållande interaktiva inslag och lär sig också en hel del om Udo Lindenbergs liv och karriär. Ett besök i Hamburg utan att ha hört talas om Udo Lindenberg är väl som att besöka Paris utan att ha hört talas om Mona Lisa. Ok, kanske inte riktigt, men ni fattar poängen. Udo Lindenberg är Stor här, den största kulturikonen i Hamburg, fast han inte ens är född i staden. 

Och så brukar det väl vara. Ingen blir profet i sin egen hemstad. 

Fast Udo har också förärats en fin staty i sin hemstad. I Hamburg är Atlantic hotel den symboliska platsen för Udo i dag (han bor där) och Panik City i St. Pauli är en stående hyllning, en symbol för hur stor han faktiskt är i Hamburg.

Panik City är dessutom väl värt att besöka, rekommenderas, men observera att guidningen går endast på tyska och all interaktiv information och ”talking heads” är också på tyska. 

Men det är en kul guidad rundtur, åtminstone den jag gick på, och tiden gick extremt fort. Deltagarna får bland annat sjunga tillsammans i studio, kolla in prylar som gitarren han förärade Erich Honecker och måla som Udo (fast mejlet med mitt ”mästerverk” gick inte fram, tyvärr). Minus för icke-fungerande mejl, alltså, men stort plus för den interaktiva upplevelsen att befinna sig som mitt på scen under låten Reeperbahn 2011 (Udos absolut bästa låt, enligt mig) och det var riktigt kul att sjunga och rocka loss i studion med de andra besökarna (och att lyssna på resultatet). 90 minuters rundtur kostar närmare 30 euro, men då ingår också en ägglikör i baren, efteråt. Ägglikör och konjak hör ju till Udo-myten. Han säger sig gurgla med ägglikör för att hålla rösten i skick.

Det mest sålda albumet någonsin i Tyskland lär också vara Udo Lindenbergs Live at Atlantik (1,2 miljoner ex), ett strålande album. Men vill man ha en bild (eller överkurs) av Udo Lindenberg som konsertartist kan det vara värt att skaffa sig superboxen Stärker als die Zeit (4 CD, 2 Blueray, 1 DVD). Här finns förutom albumet Stärker als die Zeit (CD plus DVD) framför allt en konsertinspelning från Leipzig 2016 (2 CD, plus Blueray) samt andra liveinspelningar från samma turné (1 CD, Blueray). Ett stort paket Udo, således, men väl värt slantarna.

Graffiti Tåg

Det är alltid intressant att gå i stadsdelar som Sternschantze (Hamburg) och Viertel (Bremen), och bara kolla in all graffiti som finns på snart sagt på varenda husvägg och plats man kan tänka sig. 

Men det är inte många tågvagnar som jag sett sprayade här i Hamburg. En dagsutfärd till Harburg ändrade på den bilden. Kolla bilderna. De är plåtade på Harburgs S-bahn-station. 

Två vagnar på samma tåg, dessutom.

Och Harburg då? 

Jodå, en trevlig stadsdel med ett riktigt välförsett köpcentrum. Har varit där en gång tidigare, då jag missade en konsert som jag väldigt gärna hade sett. Hamnade denna gång där närmast av en slump, fick en tandläkartid en lördag, och den tandläkaren var i Harburg (ca 40 minuters resa med S-bahn), "på andra sidan" av Elbe. Men, som sagt, en helt ok stadsdel att besöka. 

Och så hittade jag ju ett par filmer i köpcentret, typ Black Sabbaths och A-Has sista konserter, den ena i Birmingham, den andra i Oslo. Båda helt klart värda att se, dessutom. 

Kraftwerk & Depeche

Första Kraftwerk, 1st Edition

Några stora vinylfynd senaste veckorna: första upplagor av Kraftwerk I och Autobahn.

Att tänka sig att någon köpt den här plattan 1974 och i realtid hörde Kraftwerks första lp under namnet Kraftwerk. Experimentell krautrock, långt från senare klubb-klassiker, och ändå så oemotståndligt starkt, så Kraftwerk. 

Och försedd med den ikoniska varningspylonen på konvolutet. 

Autobahns första upplaga kommer med ett limmärke, den autobahn-bild som i senare upplagor blir själva konvolutet. Men här ingår fortfarande bandbilden på baksidan (och i bakspegeln på framsidan) av de rätt proggiga och långhåriga killar som tog klubbvärlden med storm med sin Autobahn. 

Kan något band, någonsin, låta mera tyskt än Kraftwerk här?

Köpte också tyska originalversionen av Electric Cafe från 1986. Bra, förstås, med höjdare som Sex Objekt och Musik Non Stop, men också ett album då Kraftwerk inte längre ledde utvecklingen utan snarare hängde med. Och visade att gammal är äldst.

Depeche-fans gör i sin tur klokt i att gå online och skaffa sig ett ex av Sonic Seducers Ultra-Pack 02/19. Tyska musikmagazinet Sonic Seducer ger ju ut intressanta plattor med tidningen och det här numret är en specialare helt inriktad på Depeche Mode. Tidningen i Ultra-Packen är tunn, men det kompenseras med bra innehåll och två superba coversamlingar, den första med låtar från Black Celebration/Music For The Masses och den andra från Ultra/Songs Of Faith And Devotion. Två fullängdare med högklassiga covers. Tidningen innehåller bland annat en intervju med Depeche Mode, och en med legendariska coverbandet Forced To Mode, så bra låter de att jag gärna skulle se även dem live. Ett måste för seriösa Depeche-fans.

Min egen Depeche-samling har i höst utökats bland annat med en cool blåfärgad Music for the Masses och en läckert spräcklig People Are People (12").

Downton Abbey och Maradona

Två intressanta biopremiäer i september.
I går såg jag premiären på Downton Abbey, som förstås följer upp succé-tv-serien med samma namn.
Det var trängsel och riktigt knökfullt på Abaton Kino. Kvällen till ära bjöd en Hamburg-firma specialiserad på brittiska delikatesser på olika smakprov och lottade ut två jättelyxiga picnic-korgar till två lyckliga biobesökare. Lite britt-glamour, passande nog, i samband med filmversionen av Downton Abbey.
Alla personer vi minns från tv-serien var förstås med i filmen. Och utan att avslöja för mycket återkom även Jim Carter (Carson) från sin pensionärstillvaro, för att en sista gång hålla i taktpinnen för personalen i slottet. Filmen utspelar sig under en helg, då kungaparet kommer på besök till Downton Abbey, och erbjuder två timmar brittisk stormaktsnostalgi, med oerhört vackra kamerasvep över landskap och slott, och karaktärer som biopubliken känner från tv:n. Filmversionen är bildmässigt mera grandios än något vi tidigare sett, men storyn är kanske inte så spektakulär,. Det är bekvämt och trivsamt i salongen och när det blir lite för sirapssött och romantiskt, och det blir det stundtals, särskilt mot slutet, räddas filmen framför allt av Maggie Smiths storartade insats.
I filmversionen av Downton Abbey är Smith helt enkelt strålande. Men säg när hon inte är det. Utan minsta tvivel är Maggie Smith en av världens främsta aktriser, en levande legend.
Det är ren underhållning och två timmars nostalgisk verklighetsflykt till det viktorianska England. Och det är på film, så även underklassen (downstairs) får känna sig lycklig, precis som överklassen (upstairs).
Och så levde de lyckliga i alla sina dar...Sagan får ett lyckligt slut. Och ingen hade väl väntat sig något annat.

Dokumentären Diego Maradona såg jag tidigare denna månad, också då en föreställning med specialunderhållning. Ditmar Jakobs, HSV-spelaren och landslagsmannen som faktiskt spelat mot Maradona i VM-finalen 1986, var på plats och kommenterade filmen efteråt. Mycket intressant.
Diego Maradona är en mångfacetterad karaktär, ljus och mörker, som människa ofta kritiserad, som fotbollsspelare oslagbar. Kanske den främsta spelare som fotbollsvärlden någonsin upplevt.
Världens bästa fotbollsspelare. Åtminstone under sina glansdagar.
En ofattbart stor bolltalang.
Men också en förvuxen pojke från Buenos Aires värsta slumkvarter, som längre fram i livet inte kunde handskas med sin ställning som fotbollsgud. Och vem skulle inte ha svårt med det?
I filmen skiljer hans personliga tränare på personen Diego och personen Maradona.
Diego Maradona var bägge två, och kanske hade han inte kunnat nå de högsta höjderna spelmässigt utan bägge särdragen. Maradona var en fajter, han kom igen, mot närmast omöjliga odds.
Och hans liv hade en baksida som är svår att acceptera, men som filmen försöker få tittaren att kanske lite bättre förstå, omständigheterna som inverkade på Maradonas olika val. Han fick allting, och sumpade bort allting.
Maradona framträder ofta som om han befinner sig i en närmast omöjlig roll som superstar. Förhållandet till familjen, föräldrarna, syskonen är genomgående sympatiskt, men däremot tar det åratal innan han accepterar sin son. Filmen visar också upp en Maradona som ofta tappar kontrollen, festar hårt i veckorna, spelar fotbollsmatch, festar, spelar fotboll.
Ditmar Jakobs konstaterar att det där hårda festandet hör till en svunnen tid, i dagens tuffa proffsklimat klarar man helt enkelt inte av att samtidigt prestera på toppnivå och leva rövare, som på 1980-talet. Tempot och matchtakten sätter stopp för det.
Men under Maradonas epok var det fullt möjligt.
Hur stor Maradona egentligen var i Napoli under mästerskapsåren är svårt att fatta, men filmen ger i alla fall en uppfattning om trycket, och hur stort hatet mot Maradona var i Italien efter VM 1990 är också svårt att greppa, men filmen, igen, ger en uppfattning.
Ett mångfacetterat porträtt av en mycket mångfacetterad människa och fotbollsspelare.
Och personen Maradona må ha många brister och fel,
men ingen som sett honom spela, live eller på tv, kommer någonsin att glömma hans fotbollskonst.
En av de bästa fotbollsspelare världen sett, kanske den allra främste.

Två minnesvärda filmer, av olika orsaker.
Och det är snyggt tänkt av Abaton, i bägge fallen, att skapa en inramning till filmerna.
Det kunde andra biografer gärna ta lärdom av.

Ottensen Macht Platz

Ett intressant stadsdelsexperiment i coola Ottensen.
Ottensen Macht Plats, Ottensen skapar plats.
Flera centrala gator har stängts för biltrafik och gjorts till fotgängarzoner.
Det har också fått effekt.
Människor rör sig i högre grad på gatorna, möten sker mellan människor.
Tänk Times Square i New York.
Där öppnade man för mötesplatser för människor i stället för för bilar.
Det har blivit en succé.
Ottensen gör någonting liknande.
Blir en mötesplats för gående, sittande, cyklande människor.
Och förpassar bilarna till utkanten.
Det är ganska coolt.
Och det ligger i tiden.
Den industriella staden, modernismens stad, skapades för bilen och trängde ut människan.
Den postmoderna, postindustriella staden kunde tränga ut bilarna och ge plats för människan igen. Om inte annat så av nödtvång och miljöhänsyn. Forskaren John Urry talade redan i sitt verk på 00-talet om After The Car.
Ottensen-experimentet handlar alltså om att människor återtar en del av det utrymme som man en gång gav bort åt biltrafiken.
Ottensen skapar plats.
För människor att mötas på gatan.
Och fler människor på gatorna betyder säkrare gator.
De mest otrygga platserna är ju där människor inte rör sig.
Experimentet pågår nu i sex månader.
Ock kanske kan det, som Times Square, bli permanent.
Många andra städer och stadsdelar kan gärna ta efter experimentet i Ottensen.
Skapa plats för människor och möten, istället för bilar.
Får mig att tänka på en plats i västra Finland.
Där gågatan är den (kanske) enda gågatan i världen som förblev öppen för biltrafik.
- Och då talar jag inte om nyttotrafik, som varutrafik till butikerna, som bör tillåtas några timmar i dygnet.
Utan om en "gågata" som stadens goda minne också är öppen för biltrafik.
Och ett flygfält, också det (kanske) det enda i världen, som helt saknar kollektivtrafik.
Kostnaden för taxi tur -retur till centrum kostar därför ungefär lika mycket som flygresan till ett antal europeiska städer från Hamburg.
Jepp, det handlar om Vasa.
Som gärna kunde ta exempel från Ottensen.
Börja med att göra gågatan till en riktig gågata och kvarteret runt torget till en bilfri fotgängarzon.
Och sätt in kollektivtrafik, ens minibusstrafik, till flygfältet när dygnets få flygplan anländer.
Vi talar trots allt om en stad som skryter med att ha hållbar energiteknik och miljöteknik som specialkunnande.
Det borde märkas redan på flygfältet.
Ottensen väcker rubriker, och mycket goodwill just nu, inte minst i Hamburg, förstås.
En intressant och trendig stadsdel, med mustig historia, har blivit ännu mera intressant.
Och cool har blivit litet coolare.

Kungarna av Hamburg

St. Pauli är kungar av Hamburg.
Åtminstone just nu.
I måndags slog de HSV (Hamburger Sport Verein) i lokalderbyt i 2. Bundesliga.
2-0.
St. Pauli Rules.
Samtidigt slogs det rekord i betal-tv-tittare för en zweite Bundesliga-match, över 700.000.
Abendblatt hade förstås två sidor före matchen och två sidor efter matchen. Och ytterligare två sidor ännu i dag; om hur St. Paulis spelare firade segern. Och om hur HSV-tränaren gnällde över att det inte finns någon videobevakning av mållinjen i Zweite. Muttrig förlorare, glada vinnare.
Millerntor-stadion var förstås slutsåld i måndags.
Fanns ingen chans att få biljett.
Hemifrån  såg jag en polishelikopter som spanade från luften, ungefär när HSV-fansen skulle börja marschera till St. Pauli.
Jag var i Sternschantze lite senare, shoppade skivor, och kände stämningen i luften. Ungefär varannan person jag mötte var på väg till stadion, prydda med St. Paulis färger. Sternschantze är St. Pauli-territorium.
Kunde läsa att polisen var nöjd med kvällen, inga våldsutbrott. Men på S-bahn stationen Sternschantze såg jag en patrull kravallpoliser och en stor grupp biljettkontrollanter.
Man märkte att något låg i luften.
Synd att missa matchen. Den är redan kallad en klassiker.
Eldkvarn må ha korat sig själva till Kungarna av Broadway.
St. Pauli spelade sig till att bli Kungarna av Hamburg.
Och alla har nästan glömt att de fick stryk med 0-4 av HSV i våras.
That's Football.

Goda tips, bokstavligen

Två goda tips för Hamburg-resenärer:
Bästa pizzan och glassen.




1. Pizzasnål? Då är Luigis på Ditmar-Koel-Strasse ett utmärkt val. Godaste pizzan jag (hittills) ätit i Hamburg, och den utan jämförelse största. Luigis är väl värt ett besök. Restaurangen ligger mitt i det portugisiska kvarteret, så det finns gott om bra portugisiska alternativ i närheten också. Och på samma gata ligger både den finska och den svenska sjömanskyrkan. Finländare med ärende till konsulatet ska numera uppsöka sjömanskyrkan, numera centrum för det officiella Finland i Hamburg.
Och blir man hungrig på samma besök är det nära till Luigis saftiga jättepizzor.


2. Glassnål? Den bästa glassen, gelato, jag nånsin ätit fick jag i glassens hemstad (sägs det) Florens. Ganska oslagbart då termometern visade uppemot 43 grader. Men den nästbästa har jag utan tvivel ätit i Hamburg. På Grindelhof ligger Luicella's Ice Cream, som bjuder på cirka tjugotalet dagliga smaker. Just det, smakerna varierar, varje dag någon smak du inte såg igår, eller ser imorgon. Speciella, kreativa kombinationer, men genomgående högklassig superbt välsmakande glass. Våfflorna är anpassade till bollstorlek, och förutom de valda smakerna ingår också en liten smakklick av valfri smak. Också om man bara köper en kugel, en glassboll. En absolut sommarfavorit, ibland med lång kö av glassentusiaster.

Playlist im Deutsch

Inför sommarveckorna i Finland satte jag ihop den här spellistan.
Mest Hamburg, förstås, en lovsång till staden jag upptäckte riktigt på riktigt 2019.
Tidigare besök har alltid varit bra, men man måste bo några månader i en stad för att lära känna och förstå en stad på djupet.
När taxin körde mig från flygplatsen Helmut Schmidt satt jag och log hela taxiresan.
Bredare och bredare, ju mera bekanta miljöerna blev.
Så, playlisten är lite av en kärleksförklaring till Hamburg.
Men också med klara passningar till två andra tyska städer jag gillar, Berlin och Bremen.
Jag spelade min playlist i Finland. Vännerna gillade playlisten, och dess variation.
Till och med de mera kitschiga inslagen. Med glimten i ögat. Just for fun.
Jag har förstås bara med låtar som jag själv har, inköpta på vinyl eller cd (eller i ett fall MC).
Det blir roligare då.
Och en större utmaning att sätta ihop listan.
I Tyskland ska jag spela upp en finsk och en svensk playlist för vänner.
Kent fick redan nya internationella fans i våras, fans som aldrig hört dem tidigare.
Musik förenar.
Här är Playlist im Deutsch:

Stadt Hamburg an der Elbe Auen (7")/Das Hanseaten-Orchester mit Choir
Berlin (7")/Nina Hagen
Reeperbahn 2011 (What It's Like) (Live Unplugged)/Udo Lindenberg feat. Jan Delay
Berlin, Berlin (...dein Herz kennt keine Mauer) (750-Jahre-Single-Mix) (7")/John F. und die Gropiuslerchen
Jetzt Ist Der Moment (7")/56 Boys
Menschen (7")/Jeans Team
Model/The Balanescu Quartet
Hi My Name Is Geheim (Masters of Bremen MC)/Prima MC
Das Herz von St. Pauli/Liselotte Malkowsky
St. Pauli Bleibt St Pauli/Addi Münster
Mein Ding/Udo Lindenberg
Kleine Taschenlampe Brenn' (7")/Markus
Erfurt-Gera (7"B)/Nina Hagen
In Hamburg sind die Nächte lang (7")/aus "Ein Jubiläumsgrüss Ihren Neue Sparkasse"
Irgendwie, Irgendwo, Irgendwann (12")/Nena
Identität/Andreas Donau
Neukö44n/addeN
Wir Sind Deine Band (7"B)/56 Boys
Das Leben (Live Unplugged 2011)/Udo Lindenberg feat Martin Tingvall
Berlin, Berlin (Die Mauer Ist Weg! 9. November '89 Remix) (7")John F. und die Gropiuslerchen
Wozu sind Kriege da? (7")/Udo Lindenberg & Pascal Kravetz
In Hamburg, da bin ich gewesen (7"B)/Freddy Quinn aus "Der Junge von St. Pauli"

Konstens natt

Inga förväntningar.
Då blir det bäst.
Åtminstone Konstens natt i Vasa.
Årets program var på pappret lika fantasifullt som vanligt. Not.
Same same, mestadels.
Men jag fastnade för tre programpunkter.
1. Skivmässa. Tanken är ju utmärkt, men i år var försäljarna försäljaren. Alltså, en (1) försäljare. Inte så lite kalkonvarning, således. Men lite räddades av att han hade ett hyfsat utbud. För oss som kom dit en minut före mässan startade. En timme senare var det knappast någon höjdare. Men jag hittade en nice Can-box (jepp, kom från Tyskland till Vasa och köpte tysk krautrock i Vasa), dubbel-cd, 400+ sidors bok och vhs-kasett (!) i boxen. Just great. Köpte också Joy Division singelsamling och klassiska lp:n Täältä tullaan Venäjä, med Hassisen Kone. Öppningsspåret Rappiolla är en hörnsten i den finska rocken, men hela lp:n är förstås bra.
2. Kari Peitsamo. Spelade en timme live solo i bilmuseet. Med inträde, en tia. Lite snålt på Konstens natt, men kul spelning. Laid back, humoristiskt, tänkte genast på Jonathan Richman. Lite samma stuk. Extra plus för två låtar på svenska, och förstås hiten Kauppaopiston naiset. Fick dra på smilbanden.
3. Vastalääke. Live i skivaffären (finns ju bara en i Vasa). Lokal hiphop, sympatiskt, medryckande. Vi snackade efteråt, jag visade ett tidigare, positivt, blogginlägg när jag hört hans första MC. Spelningen var fine, med uruppförandet av senaste låten, om teletubbies. Riktigt bra, ska komma med på nästa ep. Jag köpte hans senaste ep, för saftiga 20 euro, men den är bra och konvolutet snyggt (ritat av och föreställande Vastalääke alias Anton själv).
Mötte också flera glada och trevliga bekanta och vänner, fick en gratis kaffe och cupcake på nytt cafe och gjorde ett bokfynd för två euro.
Mera behövs väl inte på en Konstens natt i Vasa.
En bra kväll.

Finsk Sommar - Summer in Finland

Väderkartan i lördags. Hot, hot, hot. Finsk sommar.

Värmebölja. På riktigt. I Finland.
I helgen pekade termometern på över 30 grader i hela Finland. Fredagen var het, lördagen varmast, stekhet, och söndagen varm med några efterlängtade fläktande vindpustar.
Snacka om Finsk Sommar!
Förra sommaren var det omkring 30 grader i veckor, i år ser det ut att bli betydligt kortare, men vädret har varit sommarfint i två veckor och verkar fortsätta vara det.
Det var två härliga veckor i Finland.
Förra veckoslutet var jag tre dagar ute i den yttersta skärgården, njöt av oslagbart karg natur, trevligt sällskap, bastu och uppfriskande bad i havsvattnet (+20 enligt mätaren).
Underbart.
Senaste weekend var jag mestadels i Vasa.
Och vackert så, dryga 30 grader varmt.
Vasa Festival hölls samtidigt, i temperaturer på 30-31 grader.
Too Hot för att stå i solgasset framför scenen.
Och, ärligt talat, alltför svag artistlista.
Jag var i regionen torsdag-fredag, men i Vasa på lördagen, och stod ändå över arrangemanget.
Kanske nästa år.
För själva konceptet är bra.
Riktigt bra.
Inre hamnen, musik, utmärkt utbud av festivalkäk och -dryck.
Ifjol var det en höjdare.
I år tänkte arrangörerna fixa det med ett ganska tunt musikprogram.
Och en musikfestival med ointressant musik är tyvärr ett no-no, oavsett om helhetsarrangemangen i sig är schyssta.
Sorry, men lite bättre artister nästa år, tack.
Satt på terass istället, njöt av havsutsikten i trevligt sällskap, och promenerade förbi festivalområdet.
Hade man bjudit på en riktigt tung artist per dag skulle jag ha gått,
eller åtminstone ett par riktigt intressanta namn.
Men men. No no.
Folk som var där verkar ändå helt nöjda.
Den här festivalen är ju främst riktad till "den breda allmänheten" överlag,
de som tycker musik är trevligt men inte så viktigt,
festivalen är inte riktad till musikkännarna och superfansen, till "musiikin miehiä ja naisia".
Så, de riktigt musikintresserade jag träffat verkar alla ha nobbat festivalen i år, intressant nog.
Nästa år hoppas jag på ett bättre musikutbud, som lockar både och.
Konceptet i sig är redan utmärkt.

Tre fina dagar i yttersta skärgården, för en dryg vecka sedan.
Karg och vacker, natur på Rönnskär utanför Vasa.
Från Rönnskär är det i praktiken öppet hav fram till Sverige (c) PE.

Yesterday - Today

Hur skulle världen se ut utan The Beatles, Oasis, Harry Potter, Coca-Cola, cigarretter...
Yesterday berättar framför allt om vår nutid utan att The Beatles någonsin funnits.
Efter en global 12 sekunders total mörkläggning har delar av vad vi idag känner till bara försvunnit.
Det mesta nämns bara i förbifarten.
Men The Beatles sångskatt är en helt annan story.
Efter att ha krockar med en buss under förmörkelsen vaknar Jack på sjukhus. Det visar sig att den misslyckade singer-songwritern Jack är den enda som minns Beatles och deras sånger.
Beatles finns inte ens nämnda på internet.
Och Jack går från en total, men sympatisk, nolla till världens största artist.
Alla tror nämligen det är han som skrivit Beatles låtskatt eftersom han är den enda som kan framföra sångerna.
Ok, man ska inte ställa för många intelligenta frågor gällande logiken eller ifrågasätta alla logiska kullerbyttor på vägen.
Det här är en komedi och feel good-film. Den håller också vad den lovar, stundtals är det riktigt kul, ibland romantiskt sött, oftast helt sevärt. Himesh Patel är utmärkt i huvudrollen och lyfter filmen, den äkta popidolen Ed Sheeran gör en bra och kul cameoroll. Överlag en riktigt sevärd rulle, om man inte kräver logik och verklighetsförankring.
Filmen har premiär i Tyskland på fredag, men jag såg förhandsvisningen på Abaton ikväll.
Mycket folk, flera höga skratt i salongen under filmen och under sluttexterna steg en kille fram med akustisk gitarr i biosalongen och fick publiken att klappa och nynna med till slutet av Hey Jude.
Som ju blir till Hey Dude i filmen, mot Jacks vilja, men på Ed Sheehans förslag, "för att det låter bättre". En kul scen.
Himesh Patel gör en bra insats att ge nytt liv åt The Beatles oerhört sönderspelade samling pop-evergreens. Skulle de slå lika hårt idag som när det begav sig? Kanske, kanske inte.
Men Patel nytänder Beatles långa rad av odödliga klassiker, och visar att de är relevanta även 2019.
Yesterday är en kul kväll på bion.
En rolig ide som förverkligats i en mycket underhållande film.
Yesterday är en bra titel, det är första låten som Jack spelar, och som får hans vänner att häpna. För de tror det är hans sång.
Scenen påminner oss också, som hört Yesterday sååå många gånger att vi slutat bry oss, vilken oerhört bra låt Yesterday faktiskt är.
Filmen återuppväcker, och tittaren återuptäcker, Fab Fours klassiska låtskatt.
Yesterday, således, blir också Today.

Finland Haus - men utan Finland

Finland-Haus till vänster. Notera de finska lejonen!

Jungfernstieg vid Binnenalster. En samlingspunkt för Hamburgare och turister.
Notera Finland-Haus, tornhuset mitt på bilden, längst till höger i höghusraden.
Finland-Haus har en presence i Hamburg. Om man känner till vad det är.

Finland-Haus.
Det går nästan inte att missa i Hamburg.
Ser man från Jungfernstieg ut över Binnenalster så kan man se det i riktning Rothenbaum och Planten und Blumen.
Kommer man ut från Dammtor, stationen, i riktning Rothenbaum, är det bara att vända blicken till höger.
Där tornar det finska lejonet upp sig, och statsvapnet syns tydligt och långt på tornhusets alla fyra sidor. Det kan ses från alla håll.
När det var riksdagsval gick jag dit för att poströsta.
Finland-Haus, tänkte jag, där måste man kunna rösta, eller få besked.
Men ingen jag talade med hade någon aning om någonting finländskt.
En person kom ihåg att det nog hade varit något med Finland där någonstans, för några år sedan. Ingen visste var man hittar någonting med eller om Finland i Hamburg i dag.
Så långt Finland-Haus.
I Hamburg.
En stad med starka finländska band och traditioner (och då tänker jag inte enbart på Irwins klassiska finska schlager St Pauli ja Reeperbahn).
Hamburg, tvåmiljonersstaden på (tämligen) bekvämt avstånd från Finland.
Vilken försutten chans av republiken Finland att inte ha kvar ett enpersonskontor i Finland-Haus.
I Hamburg finns det legendariska arkitektoniska mästerverket Chile-Haus, men annars är det unikt med ett Finland-Haus.
Med finska lejonet, dessutom, högt synlig i Hamburgs skyline.
Men det är ett Finland-Haus helt utan Finland, utan finländsk representation, ja, inte ens minsta informations- eller marknadsföringsbyrå. Inte ett spår av Finland.
Tyskarna och utlänningarna jag pekar ut Finland-Haus för har aldrig hört det kallas så.
De infödda hamburgare jag har nämnt det åt verkar lika förvånade.
Är lejonen finska?
Hallå, Finland!
Varför utnyttjar Finland inte Finland-Haus längre?
Här kunde man ha slagit på stortrumman och berättat om Finland,
och lyft fram kopplingen till skylinen.
En lokal utgångspunkt för 2 miljoner Hamburgare.
Jag såg på butikerna att det sannolikt kostar skjortan i dag att vara verksam i Finland-Haus.
Men det är inte så dyrt för att synnas riktigt flashigt i en tvåmiljonersstad.
Att det faktiskt finns ett Finland-Haus, försett med finska statsvapnet, i stadens skyline är väl en för bra utgångspunkt att missa.
Eller?
Hur många finländska politiska beslutsfattare vet ens att det finns ett Finland-Haus här?

Bob Dylan 2019

Bob Dylan, live i Hamburg.
2019.
Legenden på evighetsturne'.
Men frågan är hur relevant Bob Dylan ännu är, 2019.
Inget fel på låtskatten, förstås.
Dylan är, med all rätt, korad till geni.
Publiken kom framförallt för att se legenden.
Få väntade en hejdundrande show.
De klappade entusiastiskt efter varje enskilt nummer, för det är ju Dylan,
för att Han är Dylan.
Det är applåder, uppskattning, för hela hans konstnärliga produktion.
Jag applåderar också Dylan.
Alla studioalbum finns i samlingen.
Men, och det är poängen,
live 2019 är Legenden, som alltid, värd att se,
men Artisten, däremot, är bara helt ok.
Delvis beror det kanske på att vi alla sitter.
Mest beror det på att spelningen aldrig riktigt lyfter.
Det är småtrevligt, lite jämntjockt, och går mest lite sparsamt i halvtakt.
Början är lite trevande, särskilt för Dylan själv.
Förvisso, vi talar om en äldre statsman här, en bit över 70.
Det är tufft nog att han står på scen och levererar i närmare två timmar.
Men tyvärr gör han också en Dylan, massakrerar ett par klassiker med svaga nya arrangemang.
Like a rolling stone fungerar dock utmärkt i ett utdraget och stundtals smärtsamt långsamt arrangemang i verserna.
En av få gånger spelningen faktiskt lyfter.
Annars är det småtrevligt mest hela tiden.
Dylan står under några spår, men håller sig mest bakom keyboarden. Och han spelar bra, både klaviatur och munspel.
Sången, däremot, har sett bättre dagar.
Och det gör att man får överse med några nya arrangemang, där rösten inte räcker till.
Dylan är ändå här, nu, ännu.
Och vi är här, med denna levande legend.
Och det är en helt ok kväll.
Setet avslutas med Gotta Serve Somebody, från Dylans religiösa fas.
Vi sitter, alla, men till extranumren blir det viss rusning framåt, och alla står under de två extranumren. Först nu, i klart framskjuten position, ser jag Dylan riktigt tydligt i detalj. Han ser ut att vara i form. Han lämnar Hamburgsscenen med Blowin' in the Wind. Politiska protestsånger behövs i dagens absurda trump-politiska klimat. Men det är ändå ingen riktig höjdarversion med stake vi bjuds på, utan en ganska harmlös och anonym version.
Sin vana trogen har Dylan heller inget scensnack mellan låtarna, de bara kör på, mest i samma midtempo, med några fina undantag.
Bandet är utmärkt, trummisen imponerar särskilt, Dylan själv spelar skickligt. Men ljudet är stundtals dåligt, särskilt sångmikrofonen läcker och "schåsar" oförlåtligt mycket i ett par annars välspelade ballader.
Det borde bli löneavdrag för ljudmixaren.
Värst är ändå säkerhetspådraget.
Före konserten ska alla fickor tömmas a la säkerhetskontrollen på flygplatser. Och det skapar köer.
Under konserten är all användning av kamera, inspelningsteknik och även all användning av mobiltelefoner strängt förbjudet. Tiotalet vakter patrullerar och kollar att ingen tar en selfie från konserten eller dokumenterar upplevelsen som nästan kostar en hundring på sin telefon. En kille några meter från där jag står på extranumren tar en bild med sin kamera, men vakter tvingar honom att visa bilden och radera den. Han får väl vara glad att han inte eskorteras ut. Liknande händelser utspelar sig på andra håll i hallen.
Och det känns så himla futtigt.
Mångmiljonären Dylan kunde ha råd att låta publik ta bilder med sina telefoner för hemmaalbumet och sina instagram- och facebook-konton. Det är knappast någon business i det. Och de har betalat en skyhögt prissatt biljett för att vara just där, just då.
Helt ok om Dylan inte gillar mobiltelefonblixtar under sin show, men ge folk, säg, de tre första låtarna på sig att fota och sedan förbud.
Nu blev de nitiska vakterna ett irritationsmoment också för oss som inte fotograferade -eller ens hade tänkt fotografera.
Och man kan ju minnas att Dylan faktiskt är artisten på den bootleg som blev världsberömd så som den allra första bootleggen (åtminstone av en stor artist).
Ja, det är väldigt länge sedan dess.
Dylan ska man bara ha sett live.
Jag har gjort det två gånger.
Den förra, efter super-comebacken med Time out of mind var bättre.
Igår var bra.
Jag är glad och nöjd att jag gick och såg Dylan live igen, men någon tredje gång tror jag inte det blir.
Hans gigantiska livsverk avnjuts bäst på vinyl.
Och vilket livsverk det redan är.
För det är jag närsomhelst redo att applådera.

Men at Work at Freiheit 36

Men at Work på Grosse Freiheit 36.
Igår, måndag.
Legendarisk rockklubb.
Legendariskt Aussieband.
Med förband, en duo från Moldavien-St Petersburg.
Och när de började ställa scenen i ordning för Mennen var första pauslåten Romeo and Juliet.
Jepp, Dire Straits.
En homage till Mark Knopfler, som igår spelade på Barclaycard Arena.
Lite större arena, samma stad.
Snygg passning.
Men at Work, då?
Inledde lite försiktigt, med Touching the Untouchables, men gasade på. Fick publiken med och gjorde särskilt de reggeagungande poplåtarna bra, som It's a mistake och Blue for you.
Inte slutsålt, men en taggad publik som också lyfte bandet.
Enda originalmedlemmen är rösten från åttiotalet, Colin Hay, en bra gitarrist dessutom.
Men den unga kubanska duon på sologitarr och bas, trummisen och synt/flöjtisten imponerar.
Met at Work levererar.
Stundtals hyfsat, stundtals utmärkt.
Till minnet av barndomsvännen Greg Ham, "vi skulle åldras tillsammans men det blev inte så". bjöd Hay på finstämda The Longest Night.
Fina versioner av klassikerna Who can it be now, Everything I Need och I can see it in your eyes.
Och Colin Hays egna Come Tumblin' Down.
Kvällens absoluta allsångsfavorit.
Publiken lyfte låten till skyarna.
Och högre ändå.
Grymt drag.
Och som sista (ordinarie) spår fick vi Down under, förstås.
Monsterhiten.
Den odödliga.
I en riktigt, riktigt, svettigt, bra final.
Det blev bara ett extranummer efter det.
Be Good Johnny.
Men det behövdes inte fler.
Vi hade hört allt vi kom för.
Och lite till.
Det är fullt godkänt.
Och bättre än väntat.

Rocketman Inna de Yard

Midsommardag.
Filmtajm gånger två.
Rocketman om Elton John.
Inna de Yard om musikscenen på Jamaika.
Poprock och reggae.
En helkväll.
Rocketman fick mig att dra några paralleller till Udo.
Outrageous kabare', och briljant musik.
Elton framstår sympatisk i filmen.
Gränslös, framgångsrik, och samtidigt fragil.
En utnyttjad superstar med barndomstrauma.
Och livslång vänskap, Elton och Bernie Taupin.
Ett superbt låtskrivarpar.
Rocketman är en riktig ride för tittaren i biosalongen.
Underhållande.
Inna de Yard är något helt annat.
En annan sorts ride.
Dokumentär istället för spelfilm.
Med underrubriken The soul of Jamaica vill Peter Webbers film berätta om reggaescenen på Jamaica genom några av genrens older statesmen. Projektet Inna de Yards solister och kompband har turnerat tillsammans (liveavsnitten är inspelade i Paris) och spelat in musik tillsammans.
Men det är också en story om tuffa liv och berömdhetens baksida.
Personer som showbiz glömt och som tillsammans kämpat för en andra chans.
Filmen gör också en del intressanta tillbakablickar på Jamaikas historia.
Och levererar medryckande musik, förstås.
Ken Boothe är den största stjärnan i gruppen/filmen, tillsammans med Cedric Myton från legendariska The Congos.
Inna de Yard hade premiär i Tyskland 20.6. En smal film för de reggaeintresserade.
Rocketman har redan spelat en tid, riktad till den stora publiken.
Ikväll visades bägge på Kleines kino.
En tredje musikalisk ride väntar i morgon.
Brände också en liten slant på Plattenrille i dag.
Black Sabbaths andra och tredje album, Master of Reality och Paranoid.
En maxi-12:a med Bob Marley, Could You Be Loved med One Drop och Ride Natty Ride på b-sidan.
SuperFunk3 - dubbel-lp med "still rarer and funkier funk". Stentungt.
Och sedan Reasons to be Cheerful, Ian Dury-box med dubbel-cd och booklet.
Musik som sparkar rumpa.
Party grooves.
Försäljaren/delägaren på Plattenrille, klassisk skivaffär för diskofiler, kommenterade mina inköp med att du har verkligen bred musiksmak och berömde den.
En bra sak, enligt honom.
Jepp.
Riktiga musikälskare vet att det egentligen bara finns två betydande musikstilar.
Bra musik.
Och dålig musik.
Sabbath, Marley, funkrariter och Ian Dury.
Rocketman och Inna de Yard.
Plus Udo L igår.
Festlig musik.
Årets Midsommarmusik.

Glad Midsommar - Udo Live!

Glad Midsommar!
Midsommarafton i Tyskland är inte precis som midsommarafton Up North.
Den firas inte, helt enkelt.
Men många känner ändå till midsommar.
Att det är nån kul nordisk tradition.
Men att fira midsommar här?
Det har nog ingen tänkt på.
Men jag fick mitt eget midsommaraftonsfyrverkeri ändå.
Den hamburgska kulturinstitutionen Udo Lindenberg. Live.
Och det var en makalös show.
Kunde knappast ha haft bättre midsommar.
Helt magiskt att se kultikonen, legenden Udo i hans egen stad.
Med hans egen hemmapublik.
Det kunde gått annorlunda.
Dagen innan, torsdag, gav han en bejublad första hemmakonsert på turnén. Hamburger Abendblatt toppade hela första sidan med Udo. Översta tredjedelen, ungefär, och en kultursida.
SÅ stor är är han i Hamburg.
Och i texten stod det att det ännu fanns ströbiljetter till konserten igår och idag.
Inget att fundera på.
Hade egentligen tänkt gå med grannen och se ett soul & funk-jamm på rockklubben Logo.
Men det blev Udo istället.
För hela slanten.
En av de bästa shower jag sett, särskilt inledningen och finalen, men med stämning och bra musik i överflöd. Med up-tempo kabarénummer a la den hamburgska synden blandat med finstämda ballader och rakbladsvassa politiska kommentarer i vår dystra tid. Och med barnkörer i två av de politiska numren, om deras framtid.
Och sen, vilket oootroligt drag i hiten "Reeperbahn 2011", live 2019 på hemmaplan i Hamburg.
Den allsången lyfte och fyllde Barclaycard Arena.
Midsommarfirande utan midsommarfest.
Men en varm, het, musikalisk fest.
Oförglömlig.
Glad midsommardag!

Udo Lindenberg, live i Hamburg, mindsommar 2019. (c) pe.

Udo Lindenberg, live midsommar 2019 i Hamburg. (c) pe.

Innenstadt och Altonale

Mycket folk och mycket jazz på Altonale, men inte enbart jazz.

Här svängde det ordentligt. En cool dos välspelad jazzfunk.
Passerade olika scener, stannade för att lyssna en stund, gick vidare.
Helhetsintrycket helt klart positivt.

Tillbringade nästan hela lördagen på stan.
Bokstavligen.
Efter en teoretisk introduktion och individuella studentpresentationer under rubriken Map your own way, gjorde vi en studie i platsbaserat lärande kopplat till urban omvandling och contested places.
Det tog oss runt på en studierunda till objekt och platser i stadsdelarna Rothenbaum-St Georg-Altstadt-Hafen City-St. Pauli-Sternschantze.
Studerande hade getts i uppdrag att förbereda korta presentationer av Pecha Kucha-längd vid varje objekt, vilka följdes av en diskussion som kopplade platsen till globala trender.
Se det globala i det lokala, och se det lokala i det globala.
Hamburg har mycket olika urbana miljöer att visa upp på samma runda, ett vitt spektrum av den urbana skalan.
Mycket lyckat, mycket intressant.
Mycket bra grupp studerande.
Hela rundan tog drygt fyra timmar.
Ganska lagom.
Och,
trots åskskurar på morgonkvisten höll vädret upp under dagen. Tack för det!
Efter lite vila och mat åkte jag sedan till Altona, för att se kulturprogram, musik och marknad i samband med årets altonaler.
Noterade oerhört många matstånd, inte så mycket annan kommers, men så dök jag också upp där först vid 18-tiden. Musiken var blandad, förstås, mest (men inte enbart) jazz på scenerna, konstnärliga uppträdanden, och stämningen riktigt, riktigt god. Besökte festivalplatser både i Altona (centrum) och Ottensen.
Och när jag kom hem noterade jag hela dagens promenadsaldo, ganska exakt 15 kilometer.
Quite nice.
I dag blev det knappt sju, fast jag promenerade runt några timmar på loppmarknaden i Hoheluft.
Lite musikinköp, förstås, inte mycket, men första lp:n med lokala stjärnan Udo Lindenberg.
Nästan ett måste.
Han är stor legend här, och gjorde även det fina ledmotivet till kultfilmen Nordsee ist Mordsee, som jag tidigare skrev om.
Låten?
Ich träume oft davon, ein Segelboot zu klau'n.
En klassiker.
Åtminstone i Hamburg.

Sommaren är här, från Finland till Tyskland

Den 5 juni är ett bra startskott för den alleuropeiska sommaren.
Från Finland till Tyskland, i alla fall.
Närmare 30 grader då jag landade. Men varmt, varmt redan då jag startade,
mellanlandade,
hörde pilotens speak,
likadant väder vid målet, som här.
Den finaste dagen hittills, överallt i min lilla 2019-värld.
Och en dag mestadels tillbringad i plan, i terminal, i plan.
Men en skön kväll med kaffe på bänken utanför GHaus.
Nu är det sommar.
Fast det skulle bli perioder med kall luft, blåst och regn, också.
Och jag har förstås en playlist på gång.
Avslöjar bara ett spår nu:
Summer in Berlin.
Finfin låt.
Och så har jag ju ingen Summer in Hamburg, typ.
Ännu.
Men en sommarlåt med/om Hamburg kommer jag snart att försöka få.
Det måste ju finnas.
Minst en.

Det gröna valet

Europavalets segrare är De gröna.
Stor framgång i Tyskland.
Stor framgång i Finland.
Näst största parti efter samlingspartiet, med 16 procents understöd.
Det är riktigt, riktigt starkt.
SDP gick framåt, men fick nöja sig med tredjeplatsen, en klar besvikelse.
Men en rätt väntad sådan.
Sannfinländarna fick i sin tur inte sin väntade framgång, lyckligtvis.
Och centerns kräftgång fortsätter,
nu som femte parti med 13,5 procent och en förlorad MEP-plats.
Kanske väljarna försöker säga någonting, Rinne?
Att centern, och partiledaren Sipilä, inte förtjänar en stark position i den kommande finska regeringen.
Det är rätt ofattbart, då Finlands folk i två val i vår har sagt ett rungande nej till Juha Sipiläs center, och följaktligen nej till centerns landskapsreform, att Rinne inte har beaktat det i regeringsförhandlingarna.
Istället återkommer spöket landskapsreformen, med center-antalet landskap och, sannolikt, en ny regering med den stora dubbla valförloraren Sipilä på en tung post.
Se där förklaringen till att SDP inte lyckades uppnå målsättningarna i europavalet och att de kritiska rösterna istället gick till de gröna.
Europavalet 2019 är överlag en protest mot etablissemanget, det märks på många håll. Socialdemokraterna är vilse, och gör ett katastrofval i Tyskland, svagt val i Finland. Mera oroande är till exempel framgångarna för ytterhögern i Italien och Sverige, liksom i Frankrike, Ungern och Polen. Och det nybildade brittiska Brexitpartiet blir tydligen det största partiet i Europa. Samtidigt kan vi tacka den starka unga gröna vågen i Europa för att missnöjespartierna på högerns ytterflygel inte fick större framgång än de fick.
Signalen är hursomhelst tydlig, eurokraterna och eliten måste ta det folkliga missnöjet på allvar. Medan EU ständigt har stärkt kapitalströmmarnas frihet att flöda, än hit än dit, och möjligheterna för rika att via Malta snabbt köpa sig ett EU-medborgarskap, har arbetskraftens rörlighet inte kommit många steg på decennier. Det är ofattbart byråkratiskt och krångligt att flytta mellan EU-länder om man har arbetsgivare i annat EU-land. Så kan det bara inte förbli, om EU vill fortsätta skryta om en "inre marknad". Det märks inte så mycket av den för arbetsföra europeiska experter som flyttar mellan länder.
EU blev inte regionernas union, eller folkens union, utan kapitalets och lobbyisternas union.
I folkens Europa har gränskontrollerna istället ökat igen och byråkratin försvårats. EU är långt från den öppenhet som redan präglat de nordiska ländernas gemensamma marknad i betydligt fler decennier.
Det är också alltför många grupper i Europa som känner sig helt akterseglade av den förda ekonomiska politiken. Det syns i valresultatet 2019, och det kunde ha blivit mycket värre.
Etablissemanget har alltså en hel del byktvätt att ägna sig åt de närmaste åren. Europavalet, med dess framgångar för extremister på högerflanken, men också för radikaler på vänsterflanken, är en varningssignal. Och de grönas framgång kommer knappast att vara tillfällig. Oron och besvikelsen över att nuvarande beslutsfattare inte förmår hantera klimatförändringen lär knappast minska.
Finlands regeringsbildning är tyvärr också ett exempel på hur lätt folkets röst väger. Visserligen föll den ojämförbart impopulära regeringen Sipilä, och ersätts vid rodret av Rinnes socialdemokrater, men trots ett synnerligen klart besked i vårens två val får Sipilä och centern plats och rum i Rinnes kommande regering.
Det upplevs som ett svek.
Och det är en av orsakerna till att SDP bara blev tredje största parti i Europavalet.
Den gröna framgången i Finland bygger inte bara på det utan på en bredare europeisk protest mot etablissemanget.
Europavalet var också ett generationsval i Europa, där unga väljare var markant mera grönt sinnade än de äldre.p
Europavalet 2019, var ett klimatval och ett protestval.
Väljarnas signal bör nu tas på allvar,
av eliten i Bryssel,
och på hemmaplan.

Gatubild, AfD-reklam, dagen efter Europavalet. (c) pe

We Are The Champions 🇫🇮

Finland gjorde det omöjliga!
Ett lag utan stjärnor slog stjärnspäckade Sverige, stjärnspäckade Ryssland och, i kväll, stjärnspäckade Kanada!
Finland - Kanada 3-1.
Fantastiskt.
Det bästa LAGET vann.
Vilken reklam för Liiga samtidigt.
NHL?
Tre bokstäver, so what.
Stjärnlösa Finland visar vad lagsport innebär.
En otrolig bedrift.
Kan likställas med kanadensiska Miracle on Ice 1980.
Det här är Miracle on Ice 2019.
Den största laginsatsen någonsin i finsk idrottshistora.
Det är bara att buga och applådera.
Ikväll önskar jag att jag var i Finland.
Och såg matchen i ett fullspäckat Office.
Och mötte hjältarna i Helsingfors när de kommer,
Precis som det magiska ishockeyåret 1995.
Idrottshistoria skrevs i Bratislava ikväll.
Varför tog jag inte tåget dit i morse?

Ingen flagga  eller spelskjorta med, men blåvita färger! (c) pe.

Rockabilly Rules OK?

Rockabilly-legenderna Stray Cats har gett ut sitt första album på 26 år, titulerat 40, för att fira bandets 40-årsjubileum. Och det är garanterat årets största nyhet på rockabillyscenen.
Trion Brian Setzer, Lee Rocker och Slim Jim Phantom är samlad igen, och turnerar igen, bland annat på Pori Jazz i sommar.
För den som gillade bandets strålande debut-lp när det begav sig 1981, eller senare, är Stray Cats-soundet också lätt igenkännbart på 40. Stray Cats har också åldrats mindre än dåvarande konkurrenter på topplistorna som Crazy Cavan `N´The Rhythm Rockers och Matchbox. 40 låter helt enkelt väldigt fräscht.
Ok, jubileumsskivan är inte lika bra som debuten, förstås, men den är bra mycket bättre än man kunde ha haft rätt att förvänta sig. Utmärkta Cat Fight och Rock It Off inleder starkt och When Nothing's Going Right är en trallvänlig låt med finurlig politisk edge ("When Nothing's Going Right/Go Left"). Också den superba debuten, med klassiker som Runaway Boys, Rock This Town och Stray Cat Strut, inkluderade ju ett politiskt spår, den utmärkta Storm The Embassy.
På nya skivan har Desperado lite Dick Dale-surfkänsla och om andra halvan av albumet ändå känns lite mera utslätad än den första, avslutas cd-upplagan starkt med två fina livespår. Avslutande, superba Double Talkin' Baby (Live) är i sig värd att välja cd-box-versionen för, eftersom den tyvärr inte finns med på vinylen. Om Stray Cats låter så här live 2019 blir det drag på Pori Jazz i sommar.
Stray Cats är tillbaka. Med ett rejält formbesked.
Rockabilly Rules OK?
Yep.